Sänk rösträttsåldern

valsedlar-arlima_mw980

Demokratiutredningen föreslog rösträtt från 16 års ålder i kommunalvalen, vilket utredaren Olle Wästberg meddelade i början av året. Under sex punkter argumenterar han varför detta är en bra idé:

  • Idag är i snitt rösträttsåldern drygt 20 år, detta beroende på att vi har val på hösten första var fjärde år. De flesta förstagångsväljare är därför redan myndiga när de röstar. Om vi skulle sänka rösträttsåldern till 16 år skulle det innebära att rösträttsåldern skulle bli i snitt 18 år och en minoritet skulle därmed vara under myndighetsålder.
  • EU-parlamentet tog i november förra året beslut att rekommendera EU-länderna att de ska enas om 16 års rösträttsålder i EU-valen. I Österrike är rösträttsåldern redan 16 år, likaså lokalvalen i flera tyska delstater. I Norge har man genomfört försök med sänkt rösträttsålder i en del kommuner i lokala val. Även länder som Argentina, Bosnien-Hercegovina, Brasilien, Ecuador, Jordanien, Kuba, Nicaragua har infört rösträtt för unga under olika förutsättningar.
  • De erfarenheter som finns visar att 16 års rösträttsålder leder till högre valdeltagande och ökar sannolikheten att förstagångsväljarna går till valurnorna, en grupp som annars har ett lågt valdeltagande. Det stärker alltså ett röstbeteende tidigare i åldern.
  • Sänkt rösträttsålder skulle bli ett incitament för skolan att låta samhällsundervisningen inrikta sig på vår demokrati. Idag vet svenska skolelever lite i detta område, speciellt vad det gäller den lokala politiken.
  • Vi har en mängd olika åldersgränser, allt mellan 7 och 61 år – skolplikt, straffrättsålder, rätten att få handla alkohol och köra bil, med mera. Det är därför ingen drastiskt åtgärd att sänka rösträttsåldern i förhållande till andra åldersgränser i samhället.
  • En 16-årings mognad skiljer sig inte avsevärt från en 18-årings, det är de individuella skillnaderna som väger tyngst än de generella.

Till en början föreslår demokratiutredningen att prova 16 års rösträttsålder i ett par kommunalval, en slags försöksverksamhet som sedan kan utvärderas. Bra så, eller?

Kompakt motstånd

Naiv som jag är, trodde jag att dessa argument skulle öppna upp för en diskussion, men där hade jag fel. I artiklar, bland kommentarfält och på Twitter var det mest tongivande motargumentet att 16-åringar är ”barn” med outvecklade hjärnor som inte förstår komplexa förhållanden som politik och demokrati. Så kan man ju förstås se det om man har lust, men precis som Politologerna skrev så har det aldrig funnits motsvarande kompetenskrav inom valmanskåren generellt. Som väljare kan du ju faktiskt vara hur okunnig eller obegåvad som helst och ändå få rösta. Det ställs till exempel inget hinder i vägen för att en åldersdement 95-åring röstar, inte ens om hen är satt under ett förvaltarskap. Men det ingår liksom i själva demokratiprincipen – alla ska få ha möjlighet att rösta, what so ever.

Dessutom utvecklar sig faktiskt hjärnan ända fram till 25-års åldern, om inte hela livet. Patrik Lindenfors, forskare i biologisk och kulturell evolution vid Stockholms universitet, skrev en intressant debattartikel redan 2013 i ämnet. Enligt Lindenfors är 16-åringar i dag i genomsnitt intelligentare än många tidigare generationers förstagångsväljare, vilket intelligensforskning visar utifrån det mönster som går under beteckningen ”Flynn-effekten”.

Men motståndet till att sänka rösträttsåldern är alltså kompakt, på alla håll verkar det som. Men det följer å andra sidan att vi lever är en tid där alla ska slåss om den växande gruppen konservativa väljarna. Lite tillspetsat är detta ett förslag som går tvärt emot en konservativ åskådning. Ett mycket tydligt exempel på detta är kristkonservativa Smålandspostens ledarsida, den 30 juli 2013, som slår ned på förslaget med argumentation som ”osannolika föregångsländer”, ”socialdemokratisk flumskola”, ”tonårsdemokrati” och ställer faktiskt slutligen den infantila frågan om inte rösträttsåldern på allvar borde höjas.

Hur en höjning av rösträttsåldern ska öka incitamenten hos ungdomar att lära sig mer om demokrati eller hur det ska öka röstdeltagandet, förtäljer dock inte resonemanget. Ungdomar ska veta sin plats och bör för sin egen skull hållas strikt så länge det bara är möjligt. Ett resonemang som liknar det som när den konservativa högern motsatte sig kvinnlig rösträtt under tidigt 1900-tal. När de försök som gjorts visar att valdeltagandet ökar längre fram med sänkt rösträttsålder, så blir det nästan ironiskt när chefredaktören för en tidskrift vars motto är ”vetenskap, bildning, tradition”, inte kan se denna koppling. Men så är det allt för ofta; när vissa ser problem, ser andra möjligheter.

Men det är som sagt långt ifrån bara högerkonservativa företrädare som är emot förslaget. Godmorgon Världen ställde frågan i Panelen den 5 januari, bestående av Maria Ludvigsson (SvD), Martin Klepke (Arbetet) och Erik Helmerson (DN). Alla tre tyckte att det var ett dåligt förslag. Maria Ludvigsson förstod inte hur en förändring av formen skulle ändra innehållet. Erik Helmerson ansåg inte att vissa ungdomar ens borde få rösta om vad det blir för middag, samt att den enda logiska och enkla förklaringen ligger i att myndighetsåldern ska vara densamma som rösträttsåldern (mer om det nedan). Martin Klepke i sin tur menade att huvudargumentet mot förslaget ligger i att de argument som framförs är undermåliga, bland annat ska skolan lära ut demokrati, utan att man ändrar rösträttsåldern. Det var nästan så att man kunde ana en viss panik i luften bara över tanken att 16-åringar ska kunna rösta. Det var fel, helt enkelt, och det behövdes inga bra argument förutom att argumenten för sänkning inte var giltiga.

Att myndighetsåldern på 18 år skulle vara en riktgivande åldersgräns, är en sanning med modifikation. För det första är det bara 40 år sedan vi sänkte myndighetsåldern från 20 till 18 år. För det andra sammanfaller inte myndighetsålder med en mängd andra åldersgränser. Exempelvis är du straffmyndig och kan både åtalas och dömas i domstol vid femton års ålder. Du har även totalförsvarsplikt från och med 16-års ålder, vilket innebär att du i fredstid till exempel kan kallas in för sanering efter en kärnkraftsolycka. Vägran kan ge upp till fyra års fängelse. Samtidigt kan du inte köpa alkohol på systembolaget förrän du är 20 år, men i motats köra mopedbil/epatraktor när du är femton.  Ett rimligt argument för sänkts rösträttsålder vore i sådant fall vara att ungdomar borde få ett större inflytande över det ramverk som faktiskt både straffar och reglerar deras liv när de fyller 16 år.

Myndighetsåldern på 18 år säger alltså egentligen ingenting i detta sammanhang och är en falsk markör huruvida en människa är kapabel rösta eller inte.

Långsiktigt positiva resultat

Själva poängen att sänka rösträttsåldern är att skolan stimuleras att lyfta aktuella frågor i ämnet. Om rösträttsåldern nu i större grad sammanfaller med gymnasiet, så blir det en anledning för skolan att belysa valet mer adekvat och därmed stimulera ungdomars intresse för demokrati och politik. Enligt den störste auktoriteten i valdeltagande, den brittiske statsvetaren Mark Franklin, så har den som flyttat hemifrån, påbörjat universitetet eller börjat förvärvsjobba, utom räckhåll från skolans möjlighet att påverka och öka kunskapen om de demokratiska spelreglerna. Det är alltså bättre att mobilisera ungdomar tidigare till valurnorna, istället för att de lägger sig till med ett ”soffliggarbeteende”. Statsvetenskaplig forskning visar nämligen att röstning är vanebildande. Det innebär att om många unga tidigare i livet skaffar sig vanan att rösta, skulle det kunna ge ett högre valdeltagande i framtiden. Alltså; mer stimulans, inte mindre som konservativa opinionsbildare agiterar för.

Enligt politologerna skulle det dessutom inte ske några dramatiska förändringar av valresultatet om 16- och 17-åringar fick rösta. Gruppen är liten (3 %) och skillnaderna mellan hur 16- och 17-åringar röstar och resten av valmanskåren, är även den relativt liten. Men långsiktigt skulle vi förhoppningsvis se positiva resultat. Bland annat följande.

Patrik Lindenfors har nämligen en annan viktig poäng i sin debattartikel från 2013. Genom att medellivslängden ökar för varje år blir valmanskåren även den äldre. Dessutom är denna åldrande grupp människor fler på grund av stort barnafödande under efterkrigstiden Detta innebär en förskjutning tillbaka till det som redan har varit och ett överdrivet fokus att bevara gamla strukturer och privilegier; ”gapet mellan det som en gång lärts in och den kunskap som krävs blir allt större”, som Lindenfors skriver. Detta blir kontraproduktivt i ett globaliserat samhälle där förändringar sker allt snabbare. Genom att sänka rösträttsåldern kompenserar vi delvis för denna förskjutning, fokuserar mer på nutiden och därmed också framtiden.

Som lök på laxen har den äldre åldersproppen dessutom fått mer att säga till om genom internet, sociala medier och ofta samma plattformar som traditionella medier utgår från idag. Yngre använder givetvis också sociala medier, men på helt andra sätt är att outa sina åsikter för största möjliga spridning – alltså mer enligt principen one-to-one än one-to-many.

Den äldre generationen har helt enkelt fått ännu mer inflytande vd de redan har. Därför; om Sverige ska kunna behålla tätpositionen som ett innovativt framtidsland bör vi ta steget och involvera de unga i samhället mer än idag, är Lindenfors slutsats.

Jag är böjd att hålla med Lindenfors. De reaktionära krafter vi ser runt om i världen idag – vare sig det handlar om Polens nuvarande regering, Le Pen i Frankrike eller Trump i USA – drivs i huvudsak av äldre och medelålders generationer som är missnöjda med sin samtid. Om vi går till Sverige – men bortser från det auktoritära, nationalistiska och socialkonservativa Sverigedemokraterna – så ser vi dessa tendenser även i motståndet som det mot Slussen och Nobelhuset i Stockholm. För att inte tala om motståndet mot kommande Västlänken i Göteborg. Och arga män som Jan MyrdalKarl Ove Knausgård och Marcus Birro [i stort sett allt han skriver] har visat öppet extremreaktionära sidor, vilket vi alla å andra sidan länge har misstänkt. Journalister som Ola Wong och Andres Lokko  får plötsliga tuppjuck över sin samtid, saker de uppenbarligen har suttit inne alldeles för länge med. För att nämna några, det finns naturligtvis otaliga exempel på denna växande nykonservatism. Borgerliga ledarsidor ska vi inte ens prata om.

Politiskt mod

Men finns det då inget någorlunda tungt argument mot sänkt rösträttsålder? Det skulle i så fall vara det som jag i mitt naiva tillstånd helt hade missat – opinionen. Enligt professorn i statsvetenskap, Henrik Ekengren Oscarsson, har förslaget ett mycket svagt stöd i befolkningen, till och med hos ungdomarna själva. Endast en fjärdedel bland 16-17-åringarna tycker att förslaget är bra och anser att de inte är ”mogna” att fatta ett självständigt röstningsbeslut förrän de är fyllda 18 år. En svag opinion stärker ju inte politikers vilja att genomföra ett förslag som är kontroversiellt, tyvärr. Vad som krävs är därför politiskt mod.

Men om inte ens ungdomar tycker att det är en bra idé att få inflytande, hur bra är då skolans roll i demokratiskolning? Förståelse för demokratins byggstenar ramlar ju inte plötsligt på plats den dagen man fyller 18, utan är en kontinuerlig process som pågår under hela livet, eller i alla fall borde vara. Demokratin är ju som bekant inget grundtillstånd, utan måste vaktas och kämpas för varje dag. Att känna att man gör skillnad och har inflytande i frågor som samhällsmedborgare borde ju vara ju vara en angelägenhet även för yngre. Ju tidigare den startar, desto bättre,tänker i alla fall jag.

Ett av våra nya riksdagspartier har ju som bekant ett synnerligen starkt stöd bland just lågutbildade, men får ett allt svagare stöd hos ungdomar (SOM; ”Fragment”). Problemet ur det perspektivet är därför inte att röstberättigade skulle vara för unga, utan att de är outbildade oavsett ålder. Detta leder till ytterligare en viktig aspekt.

Allt fler röster höjs idag om att skolan måste ta tag i det som håller bli ett stort globalt demokratiproblem – källkritik. På ett sätt är 16-åringar i dag mer välinformerade om världen, vetenskap och politik än någonsin tidigare genom internet. Tidigare var etablerade medier, föräldrar och skola effektiva filter för vad som nådde fram till barn och ungdomar. Det som tidigare kunde gömmas i ett giftskåp, är idag öppet och tillgängligt för i stort sett alla, oavsett ålder. Detta kräver att ungdomar tidigt får verktyg och kunskap om hur de ska hantera och framförallt värdera denna information. Är det sant, felaktigt eller kanske förvrängt? Visar det bara en liten del av en stor helhet eller är det kanske helt och hållet påhittat och falskt? Finns det bakomliggande agendor som vill att vissa påståenden ska ses som ”sanning”? Hur ska man urskilja pålitliga källor och direkt opålitliga källor? Ska man lita på information som ”sann” bara för att man känner personen som förmedlar det? Hur man kan man urskilja argumentationsfel i text? Mycket av det här finns redan i skolundervisningen, men det som eftersöks är ett samlat ramverk om hur barn och ungdomar ska hantera den snabbt föränderliga omvärlden. Området är tvärvetenskapligt och handlar lika mycket om samhällskunskap och retorik, som psykologi och konflikthantering.

Detta är frågor som uppenbarligen även en stor del av den vuxna befolkningen har väldigt dålig koll på. Men om vi ska säkra demokratin för framtiden så måste detta lyftas i skolåldern så att kommande generationer kan stärka de demokratiska principerna. Att stärka demokratin är inte samma sak som att öka antalet folkomröstningar. En stärkt demokrati får vi genom att stärka kunskapen och insikten om hur den representativa demokratin fungerar, vilket också ökar förtroendet för våra politiker och samhällsinstitutioner.

Sänk därför rösträttsåldern från 18 till 16 år, och bered skolväsendet att hantera det.

Yttrandefriheten handlar alltid strikt om förhållandet mellan stat och medborgare

Jag skrev en replik på Nils Funcke debattartikel ”Än finns det tid att backa – törs ni, Bokmässan?” men som refuserades av GöteborgsPostens debattredaktion. Jag lägger därför ut den här, i en något längre – och kanske tydligare – version.

Än finns det tid att backa – törs ni, Bokmässan - Mozilla Firefox_2016-08-31_18-51-37

Nils Funcke titulerar sig ”expert i yttrandefrihetsfrågor” i GP 24/8, men blandar ändå ihop äpplen och päron i ett försök att släta ut skiljelinjen mellan yttrandefrihet och samhälleliga tabun. Men Nils Funcke är i gott sällskap.

Bok & Bibliotek märkliga förfarande går absolut att ifrågasätta när de agerade vindflöjel och gav Nya Tider oproportionerligt stort medialt utrymme. Det hade varit önskvärt om projektledningen hade upprättat en hållbar konsekvensanalys samt efterföljande handlingsplan från första början, istället för att handla i panik.

Yttrandefriheten regleras dock ”strikt” i staters grundlagar och handlar per definition om förhållande mellan stat och medborgare. Yttrandefriheten har aldrig handlat om förhållandet mellan individer, även om en del återkommande försöker påskina detta, så även Nils Funcke. ”Frihet” diskuteras nästan i alla andra tänkbara fall av samma debattörer om statens inskränkande över individen, men i fallet med yttrandefriheten innefattar det plötsligt även kulturella och kontextuella tabun, normer och regler som uppstår när människor interagerar i ett samhälle. Yttrandefriheten handlar endast om förhållandet mellan stat och individ, att utöka det till att handla om mer utanför detta förhållande är alltså per definition fel. Inte ens Bokmässans ledning tycks ha denna distinktion klart för sig och insinuerar på sin webbplats att kampen om yttrandefriheten ständigt utmanas av ”förtryck och näthat”. Av vem då, staten?

Den dagen regeringen lägger en proposition om att förbjuda nationalsocialism eller kommunism, först då kan vi börja hävda yttrandefrihet håller på att inskränkas. Hur ett privat företag agerar gentemot sina målgrupper har inte med yttrandefriheten att göra, den saken reglerar marknaden själv. De gånger företag exkluderar människor ofördelaktigt faller det under gällande diskrimineringslagar.

Åtskillnaden är viktig. Bland annat på grund av den väl etablerade myten om det ”politiskt korrekta” som hävdar att staten med mediers hjälp politiskt indoktrinerar folket med bland annat antirasism och feminism. Exakt hur detta går till är oklart, men enligt legenden ska konspirationen genomsyra hela samhället, framför allt hos dem som pekas ut som ”eliten”. Här används ”yttrandefriheten” som en murbräcka för att bana vägen för nya smala åsiktskorridorer som tvärtom exkluderar mer än de inkluderar.

Det finns flera exempel på när staten genom lagar redan inskränker vår rätt att yttra oss. Så som upphovsrätt, spionage, ärekränkning, hets mot folkgrupp, barnpornografi, olaga hot etc. I många fall handlar det om när enskilda människor far illa och få ifrågasätter dessa inskränkningar av den faktiska yttrandefriheten.

Åtskillnaden är viktig. Så länge inte medborgarna bryter mot våra demokratiska lagar försöker inte staten reglera vad som sägs hemma vid köksbordet. Om du kallar afrosvenskar för n-ordet eller drar ett opassande rått pedofilskämt inför barnen på släktmiddagen, och därefter tycker att omgivningen reagerar förtryckande mot dig, ja, då har det fortfarande inget med yttrandefrihet att göra. Du får gärna fortsätta att vara obekväm och samtidsrevolterande, men du får också ta konsekvenserna när människor reagerar, i alla fall så länge någon inte hotar eller misshandlar dig. Hot och våld är som bekant olagligt och du kan därmed polisanmäla vederbörande. Svårare än så är det inte.

Om pedofilorganisationen NAMBLA eller Islamistiska staten hade blivit portade av Bokmässans ledning, hade Nils Funcke även då stått upp för ”yttrandefriheten”? Möjligt, men det handlar dessvärre nästan alltid om vad som sägs när ”yttrandefriheten” anses hotas. I de fall när yttrandefriheten faktiskt inskränks, då är det oftast knäpp tyst från samma grupper. Nils Funcke har å andra sidan en lång historia att stå upp för yttrandefriheten, även när den faktiskt inskränks, vilket hedrar honom, men jag är ändå tveksam till om hans engagemang i nämnda fiktiva fall hade räckt till en debattartikel på 5 000 tecken i en av Sveriges största dagstidningar.

Västsvenska medier intet nytt

Frida Boisen lämnade ett sargat Göteborg efter sig. Genom sin kampanjjournalistik på GT hade hon tillsammans med sin vapendragande Markus Hankins lyckats sabotera den parlamentariska ordningen i staden och genomdrivit en populistisk och helt meningslös folkomröstning. Folkomröstningen om trängselskatten blandades dessutom effektivt ihop med Västlänken, framförallt av den numera politiska vilden Martin Wannholt som ett par veckor före folkomröstningen sade ”nej” till Västlänken. Boisens eftermäle är därför att motståndet till trängselskatten har inkarnerats i ett motstånd till Västlänken.

Även motståndet mot Västlänken är helt meningslöst, även om man satsar stora pengar på att försöka fördröja projektet med juridiska överklagan och få det till en politisk maktfaktor i valet 2018. Nätverket som vill stoppa Västlänken har dock målat in sig i ett dogmatiskt hörn och blivit så fullproppad med prestige att de omöjligt kan svälja stoltheten och inse att Västlänken kommer att byggas oavsett vad. Visst kan en global kris uppstå, en meteor slå ned eller främmande varelser från yttre rymden attackera jorden och få ett stopp på Sveriges kommande infrastrukturutveckling, men det beror i så fall inte på att några PR-troll på nätet vinklar, förvanskar och ljuger om Göteborgs viktigaste satsning på hundra år.

Förutom Boisens kampanjjournalistik har även GP debatt- och insändarredaktion starkt bidragit till att trollandet av Västlänken kontinuerligt fått bränsle hos liten klick motståndare med alldeles för mycket fritid. Den gräddfil som västlänkenmotståndare får på GP:s debattsidor och Fria Ord speglas troligen av de två båda redaktörernas egna uppfattningar om Västlänken. Ett svårbevisat påstående givetvis, men efter att undertecknad under lång tid följt denna debatt, och själv skickat in en och annan insändare, så kan jag konstatera att det är avsevärt lättare för nej-sägare att bli publicerad, men också att få sista ordet i replikskiften. Wannholts alla debattartiklar som många gånger bara är upprepningar av gamla påståenden är ytterligare tecken på det. Om det är ett medvetet val eller en omedveten psykologisk reflex hos debattredaktörerna, låter jag däremot vara osagt. Kuppen mot GP:s Fria ord ”Bättre tågtunnel i berg” är en historia för sig och är  ytterligare ett tecken på denna falska balans.

GT-redaktion blev mer eller mindre dränerad under Boisens tid på tidningen. Kultur- och ledarredaktionerna försvann i stort sett helt och hållet. Boisen själv skickades snett uppåt i Bonniers hierarki och in klev Sofia Dahlström som ny chefredaktör, tidigare nyhetschef på GP. GP:s nya satsning på att bli Göteborgs nya clickbaits-högkvarter föranledde att man anställde Frida Boisens tidigare ”Sancho Panza”, Markus Hankins, som nu blev GP:s nya onlinechef.

Men GT:s ledarsida försvann inte helt. Tidigare GP ledarskribenten Csaba Perlenberg började skriva ledare för GT augusti 2015. Perlenberg är liberal – i sin rätta bemärkelse – och passade givetvis inte in så bra i Alice Teodorescus socialkonservativa drivhusbänk.

I sin första ledare nämnde Perlenberg Västlänken lite kort:

”Trovärdigheten för lokalpolitikerna har fått sig en rejäl törn i svallvågorna efter folkomröstningen och hur Västlänksfrågan har hanterats. Det är någonting som göteborgarna och deras förtroendevalda kommer att få dras med för en lång tid framöver.”

Det är svårt att inte hålla med honom. Ett halvår senare skrev han ledarna ”Debatten pågår tills Västlänken är resklar” samt ”Tåget har gått för Västlänken-protester”, där han konstaterade att det inte går att stoppa Västlänken så som motståndarna hävdar, men att protesterna antagligen kommer att fortsätta tills Västlänken är resklar. Återigen är det svårt att inte hålla med honom och vi var många som välkomnade hans ställninsgtagande. En stor skillnad är det på GP Ledare som nu kommit ut som västlänkenmotståndare (samt den 26/8).

I veckan berättade GT att man från och med första september kommer att storsatsa på ”lokal opinionsjournalistik och ny debattsida”. Storsatsningen är dock endast digital, vilket skvallrar om att det i första hand handlar om att ta upp kampen med GP:s nya onlinesatsning. Att det i Göteborg behövs konkurrens på grund av GP:s tidningshegemoni är nog faktiskt de flesta överens om, frågan är om just opinionsjournalistik och debatt är det som saknas. Att journalistik och opinionsarbete blandas ihop och alltmer liknar kravlös kampanjjournalistik kan man säga mycket om. Ett av otaliga exempel på lägsta nivåer på detta var GP:s Adam Cwejmans surrealistiska intervju med Polens ambassadör i Sverige, Wieslaw Tarka, med rubriken ”Vad händer egentligen i Polen?”. Pravda i kubik.

Men vad är det för typ av debatt och opinionsbildning man vill ha på GT? Är det en annan väg än det förenklade och populistiska som GP drivit i så många år?

”Debatt är viktigt för att vi lever i en tid där alla kan skriva vad som helst, var som helst, hur snabbt som helst, hur ofta som helst. Det är många åsikter som pumpas ut i en kakafoni. Med en debattsida kan man sålla i det och lyfta fram det som representerar både breda och smala åsiktsfåror, säger Perlenberg och utlovar en debattsida som lyfter blicken från politisk pajkastning.”

Det låter ju bra, frågan är hur detta ska sållas och vem som avgör vad som är vad. Smått oroad blir jag när ansvarig går in i den slutna och mest agitationsvänliga gruppen ”Stoppa Västlänken NU!” och postar följande inlägg:

Perlenberg Uppmaning

Om man nu på allvar vill lyfta blicken från ”politisk pajkastning”, varför i herrans namn går ledar-och debattansvarig in och aktivt uppmanar de absolut i särklass aggressiva politiska pajkastarna vi har i Göteborg och som redan fått ett osedvanligt överdimensionerat medialt utrymme under flera år i GP? Jag är helt övertygad om att dessa ”nätaktivister” skulle ha hittat information om GT:s satsning utan propån och det borde även Perlenberg förstå, men han kunde tydligen ändå inte låta bli. Denna lilla obskyra grupp av reaktionära pessimister ska verkligen inte ha mer uppmärksamhet än de redan har. Jag oroar mig inte för Västlänken, jag oroar mig för den demokratiska dialogen och det politiska klimatet i Göteborg, som sakta men säkert urholkas av deras populistiska och polariserande bullshit.

Kanske beror det på tuppfäktningen på Twitter som pågår mellan Csaba Perlenberg och Marcus Hankins, vem vet. GP:s Fria ord finns ju än så länge bara i pappersupplagan, men det är väl nu bara en tidsfråga innan de hittar vägen ut på den digitala världen också.

Göteborg är i stort behov av medier som tar demokratin på allvar, med seriös, undersökande och objektiv journalistik, inte medier som försöker konkurrera med GP:s populism- och clickbaits-journalistik. Dessutom så hade man hoppats på en mer ödmjuk inställning till Västlänken från GT:s sida, med tanke på att en stor del av ansvaret för nuvarande situation gällande just Västlänken ligger hos GT:s f.d. chefredaktör.

Var GT:s satsning kommer att landa har jag förstås ingen som helst aning om, men värst vidare optimistisk är jag inte. Som den sanna optimism jag är håller ändå jag tummarna att det inte blir en ny upplaga av ”Fria Ord” på nätet.

Andra artiklar av mig i samma ämne:

Falsk balans om Västlänken

Överdrivna uppgifter om protesttåg

Rösta JA den 14 september!

Populism i praktiken

Vägvalet och den riktningslösa kompassen – om populism

Paret Adelsohn och vänstervridningen

minustertopp2012 blev kulturministern och journalisten Lena Adelsohn Liljeroth utsatt för ett skickligt iscensatt kulturjippo med besk eftersmak när hon inför blixtrande kameror skar upp en tårta föreställande en stereotypisk naken svart kvinna. Huvudet var dock en levande människa som ömsom skrek när man skar i ”tårtan” med en stor vass kniv, ömsom åt av den tårta som sedan kulturministern matade hen med.

Då kunde man ha viss förståelse för att det inte alltid är så lätt att uppfatta hur situationen ser ut utifrån när man står mitt i den och man tyckte nästan lite synd om henne, samtidigt var det bitskt tragikomiskt alltihop. Själv ansåg hon sig vara lurad. [Se även film från jippot här]

Nu i helgen fick man plötsligt klart för sig vad som egentligen försiggår i Lena Adelsohn Liljeroths hjärna, en uppenbarelse som kanske förklarar lite bättre varför hon lät sig luras och glatt lallade med på det där tårtkalaset. DN:s reportage i helgen ”Vreden på Östermalm” kanske inte direkt förvånar, men ändå lyfter man lite på ögonbrynen när paret Lena Adelsohn Liljeroth och Ulf Adelsohn så tydligt konstaterar att de etablerade medierna styrs av vänstern och miljöpartister, samt förtiger fakta om invandringen. De är till och med är helt öppna med att de läser alternativmedier som Avpixlat ”när det varit något våldsdåd” (sic!).

Som DN:s Ewa Stenberg anmärkte satt Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister i hela åtta år och med just mediefrågorna i knät. Vad tänkte hon under alla dessa år och varför sa hon inget om den nu uppenbara ”vänstervridningen” i etablerade medier?

I det här sammanhanget är det intressant att backa bandet nio år, till 2007. Då fick före detta moderate partiledaren Ulf Adelsohn ett mindre frispel på SvD och anklagade debatt- och ledarsida för att vara ”vänstervriden” och skyllde regeringen Reinfeldts låga opinionssiffror på tidningen. Till och med nyhetsjournalistiken ansåg han var vänstervriden. Tvärtemot Ulf Adelsohn påstående stod en undersökning från Göteborgs universitet som visade att SvD hade den mest politiskt neutrala nyhetsbevakningen av alla. Det spelade förstås ingen roll för Ulf Adelsohn. (Skrev om det i en kort bloggpost redan då.)

Då var Lena Adelsohn Liljeroth kulturminister och valde att inte ställa sig på sin mans sida utan gjorde det tydligt att de inte var av samma åsikt:

”Kulturministern låter senare hälsa via sin pressekreterare att den enda uppfattning om SvD som hon delar med sin make är att de fått det mycket trevligare vid frukostbordet sedan hennes make slutat hetsa upp sig över morgontidningen.” (SvD 7 dec, 2007)

Att bli gammal innebär även ofta att man blir mer konservativ. Det är min bestämda uppfattning att man bör kämpa emot denna konservering, annars slutar det sällan bra. Om Lena Adelsohn Liljeroth hycklade, eller rent ut sagt ljög under sin tid som kulturminister, förtäljer inte denna reflektion. Troligast är ändå att hon idag, i sin skyddade bubbla på Strandvägen, blivit resistent för både fakta och rationellt förnuft. Ålderdom och den auktoritära pandemi som sprids över världen är tydligen inte helt lätt att värja sig emot, speciellt inte om man bor ihop med en man som har flera års försprång.

ab85

Falsk balans om Västlänken

För några veckor sedan gav infrastrukturministern Anna Johansson  ett mycket klart besked till göteborgarna; Västlänken kommer att byggas, whatsoever. Det var ett väntat uttalande, men ändå viktigt i sin tydlighet. Att detta besked kommer just nu kan handla om att det är först nu man inser att ”motståndet” mot Västlänken inte innehas av en majoritet göteborgare, utan av en liten aggressiv minoritet. Det betyder inte att denna minoritet inte lyckats misstänkliggöra och skapa tvivel hos många, men den hårda kärnan av elitiska motståndare är förhållandevis få. Jag ska här förklara varför.

Folkomröstningen

Röstsedel-trängselskatt-komprMan använder ofta 57 procent, resultatet av folkomröstningen, som ett bevis på att det finns en majoritet mot Västlänken. Den rådgivande folkomröstningen handlade dock om trängselskattens vara eller icke vara. Vägvalet insåg tidigt att man listigt skulle blanda ihop dessa frågor. Genom att det fanns de som var för trängselskatt, men mot Västlänken, och vice versa, kunde man fånga båda dessa frågor med ett större resultat till följd. Genom det falska påståendet att trängselskatten enbart finansierade just Västlänken, skulle ett nej till trängselskatt alltså även stoppa Västlänken. Valsedeln som öppet förklarade trängselskattens nyttogörande med Västsvenska paketet, och som glatt godkändes av Vägvalets företrädare, användes som ett bevis för att det var Västlänken man hade röstat emot, när detta förs på tal. När trängselskatten diskuteras, är det givetvis det omvända förhållande som gäller – det var trängselskatten man röstade mot, inget annat.

Hur många som egentligen röstade emot trängselskatten är svårt att svara på, men opinionsundersökningar före valet visade att majoritet var för – 50 procent. 38 procent var emot och 12 procent osäkra. Att 38 procent plötsligt blev 57 procent är självklart högst anmärkningsvärt. Troligen bestämde sig många osäkra efter Wannholts utspel om Västlänken strax före valet och det är högst sannolikt att detta var den främsta orsaken till att majoriteten sade nej i folkomröstningen.

Samtidigt som Vägvalet tillsammans med Wannholt kuppade folkomröstningen till att handla om två frågor istället för en, öppnade man för att politiker därmed också kunde diskvalificera valresultatet. Detta skulle kunna vara en kalkylerad risk man tog, men troligen skulle å andra sidan många väljarna ändå bara se politikers ”ovilja” att följa valresultatet som ett svek, och svekfulla politiker stärker som bekant populistiska strömningar. En slags win-win-situation, med andra ord.

Så hur många är då egentligen på allvar villiga att försöka stoppa Västlänken? Ja, inte är den 57 procent i alla fall.

Demonstrationer

Stora torpDet har varit två anti-demonstrationer efter valet, en i höstas och en i våras. Även demonstrationerna är ett sammelsurium av frågor – trängselskatt, folkomröstningen, Västlänken, politiker i största allmänhet och lokala frågor som ”Rädda stora Torp”. Den första drog enligt arrangörerna 4-5 000 demonstranter, den andra 8-10 000 (alternativt 12 000 enligt vissa). Den senare drog dock bevisligen inte mer än 3-4 000 människor, vilket både bildbevis och räkning av demonstrationståget visade. På de bilder som spreds på Gustav Adolfs torg fanns det blott 2 200-2 400 deltagare. Detta var givetvis en stor besvikelse för både arrangörer och deltagare, så stor besvikelse att man aldrig har accepterat detta faktum, utan vrångt fortsätter påstår att 8-10 000 demonstranter var ute den 7 mars.

Det är nog rimligt att anta det var fler demonstranter ute den 7 mars än den 22 november, så som arrangörerna hävdar, men liksom den senare demonstrationen är också den tidigare sannolikt starkt överdriven. Vad det gäller den första demonstrationen är därför är allt mellan 1- 3 000 demonstranter rimligt, men det är svårt att reda ut så här i efterhand utan att ha tillgång till bra bilder på hela folksamlingen.

Sociala medier

Motståndet mot både trängselskatt och Västlänken har till stor del haft sin tyngdpunkt i sociala medier, i huvudsak på Facebook. Den Facebook-sida som är absolut störst i sammanhanget är ”NEJ till trängselskatt i Göteborg!”. Sidans storhetstid var under 2012 då kvällstidningen GT lät samla in namnlistor för en folkomröstning och man fick ganska snabbt över 20 000 följare. Sedan dess har antalet följare i stort sett varit konstant. Sidan lever men har en väldigt låg aktivitet. Många av dess följare gick med innan trängselskatten infördes 2013 och när debatten gick som hetast med GT i spetsen, sidan har därför ingen som helst representativ ställning idag, vilket dagens låga aktiviteten också visar. På sin tid kunde den få flera tusen ”likes” för en postning, idag ett par hundra om det vill sig riktigt bra. Ratio ”Personer pratar om detta”, förhållandet aktiviteter och antal följare, ligger på ca 0,1-0,2 procent. Sidan är med andra ord inte helt och hållet död, men nästintill.

Facebook-gruppen ”STOPPA Västlänken NU!” är det mest aktiva forumet på Facebook idag. Notera att detta är en grupp och inte en sida, vars främsta skillnad i detta sammanhang att man som medlem/följare kan lägga till sina vänner i gruppen utan att dessa behöver godkänna det. En sida kan man också bjuda in sina vänner, men där krävs det att den som blir inbjuden gör att aktivt val att följa sidan. Med tanke på att Mats Lövgren enligt egen utsago startade gruppen redan 2007, så är det därför anmärkningsvärt att ”STOPPA Västlänken NU!” inte har mer än drygt 3 941 följare dags datum.

Grupper på Facebook är förinställda så att man får en avisering när någon vän på Facebook delar något i gruppen. Med 3 941 medlemmar så får man ändå sällan mer än 100-200 likes för en postning, ibland undantagsvis 300. Oftast hamnar de riktigt populära delningarna på cirka 170-190 likes. Många likes är från återkommande personer – vissa tummar upp varje delning. Ibland blir det över 100 kommentarer under en delning, speciellt om det är något som gör följarna arga och upprörda – ett uttalande av en politiker till exempel – men även då är många namn återkommande. Man kan alltså med detta anta att de mest engagerade i denna grupp är långt ifrån tusentals, troligen några hundra.

Men det finns fler grupper på Facebook som är kopplade till de båda frågorna. De största är:

  • STOPPA trängselskatt i Göteborg – 3 975 följare.
  • Vi som vill ha kvar Martin Wannholt som kommunalråd i Göteborg – 2 086
  • Vägvalet i Göteborg – 1 543 följare
  • Västsvenska folkinitiativet – 971 följare
  • Trädplan Göteborg (sida) – 867 följare

Det är rimligt att anta att många av dessa följare/medlemmar är med i flera av grupperna/sidorna, i alla fall de mest engagerade.

Generellt är grupper bra att starta om man vill diskutera saker. Oftast finns det en gemensam sakfråga som man ställer sig bakom och ofta är inställningarna sådana att en administratör måste godkänna nya medlemmar. Sidor däremot fungerar bättre om man vill göra en saker virala, speciellt då de är kopplade till Facebooks Ads där man enkelt kan sponsra, eller marknadsföra, sina postningar så de ses av fler och även av användare som inte följer sidan. Samtidigt är Facebooks algoritmer för sidor skapade så att ganska få av följarna ser postningar om de inte interageras ordentligt (gillas, kommenteras etc), eller för den delen marknadsförs. I grupperna finns det ju som tidigare nämnts en förinställning som aviserar när vänner skriver nåt i gruppen, vilket gör det lättare att få interaktion.

Varför det just finns en massa aktiva grupper och inte sidor i denna fråga är därför ganska uppenbart. Att skapa en sida med många följare kräver att frågan engagerar många, precis som trängselskatten gjorde 2012. Att därför lyckas skrapa ihop 20 000 följare till en sida mot Västlänken får nog mer eller mindre ses som ett omöjligt uppdrag idag, även med stora marknadsföringsresurser. Att skapa en grupp och ansluta sina samstämmiga vänner är desto enklare. Vägvalets kampanjsida inför valet är ett tydligt exempel som endast lyckades samla 558 följare. Idag, när denna artikel skrevs, har den noll (0) interaktion.

Precis som i det verkliga livet umgås ofta människor i kretsar med likartade attityder och åsikter. På sociala medier blir detta ännu tydligare med företeelser som filterbubblor, bekräftelsekokonger och ekokammare. Dessa grupper blir oerhört tydliga i sitt grupptänkande (groupthink), med en stark konformitet i den gemensamma frågan, och där viljan att uppnå enighet är mångfaldigt större än det näst intill obefintliga kritiska förhållningssättet mot sina egna idéer. Nästan vilka påhitt som helst godkänns av gruppen, bara de pekar mot Västlänken. Många bäckar små gör en stor å, tycks vara den gemensamma trossatsen.

Grupperna har också en funktion att uppmärksamma debattartiklar ochinformationsfilmer, eller andra ställen som handlar om Västlänken, där man kan tokspamma kommentarsfälten med det vanliga tugget om korrumperade politiker, livsfarlig kvicklera och ett förstört Liseberg. Ett exempel är de informationsfilmer om Västlänken som lagts ut på YouTube och Facebook som blir fullständigt nedlusade av samma felaktiga påståenden och rena hatkommentarer.

upprepning.sant_

Traditionella medier

Den senaste tiden har man i medier talat om ”falsk balans”. Falsk balans är när medier ställer upp två olika sidor mot varandra i en fråga och ger dem lika stort utrymme, fastän den ena sidan är en liten minoritet och/eller faktamässigt har helt fel, vilket den ofta har i dessa sammanhang. När SVT Debatt tog in ett gäng vaccinationsmotståndare i studion blev det till exempel mycket ifrågasatt. Gruppen vaccinationsmotståndare är ju inte bara väldigt få, utan har också väldigt fel. De är dock bra på att maila, kommentera i sociala medier och vara högljudda i största allmänhet, därför tyckte SVT att det är bra att de fick komma till tals. Problemet är bara att gruppen inte är representativ på något vis för att under 20 minuter, av bästa sändningstid på statstelevisionen, få sprida sina förvirrade konspirationsteorier. Även om pålästa och vältaliga vaccinationsföreträdare var där och argumenterade, så får tittare, som inte är så insatta i ämnet, intrycket av att antivaccinationsargumenten är en giltig och legitim sida av myntet. Det är det som kallas ”falsk balans”.

Fria Ord i Göteborgs-Posten har länge varit göteborgarnas ställe att ventilera sitt missnöje. I just frågan om Västlänken har det blivit en falsk balans, där arga och högljudda, men också engagerade göteborgare, fullkomligt överöst debattredaktionen med antipropaganda om Västlänken. Dagligen har det därför publicerats insändare om hur dålig Västlänken är med samma återkommande argument. Argument som antingen är tagna ur sitt sammanhang, förvrängda eller helt felaktiga. Till och med rena personpåhopp på enskilda tjänstemän på Trafikverket har publicerats. Den senaste tiden har man dock tillåtit myndigheter att replikera, vilket i sin tur dessvärre samtidigt gör argumenten giltiga och legitima, precis som i fallet med vaccinationsmotståndare på SVT Debatt.

Som lök på laxen publiceras dessutom debattartiklar på löpande band av diverse Västlänks-motståndare, vilket samma redaktion på GP ansvarar för. Det finns flera exempel på nästan identiska debattartiklar av samma personer publicerade med ett antal månader emellan. Man har till exempel även tillåtit manipulerade och fejkade bilder tillsammans med debattartikel, som helt horribelt överdriver arbetsschakten i Haga.

Santiago de Chile collage
Överst originalbild från ett stenbrott i Santiago de Chile, under den publicerade bilden i GP.

Den falska balansen förstärks av att Göteborgs-Posten mer eller mindre har en monopolställning som enda dagstidning i regionen och en papperstidning som når 402 000 läsare varje dag. Man skulle kunna se detta som ett demokratiproblem, precis som det är ett demokratiproblem när GT drev igenom en folkomröstning genom opinionsjournalistik.

Aktiviteter av Västlänken-motståndare i år

  • Man startade en digital namninsamling för en folkomröstning om Västlänken. Den avslutades nyligen då man inte hann att få ihop de 45 000 underskrifter på sex månader som var kravet, långt ifrån. Istället har man nu startat igång handskrivna ”protestlistor” utan tidsbegränsning och som inte är kopplad till någon folkomröstning.
  • Man har ett blått ”informationstält” i Brunnsparken varje helg. Tältet är dock inte helt lätt att bemanna och det är bara en handfull personer som är villiga att ställa upp där mellan 12-15 på lördag och söndag. Hade detta varit en växande massrörelse så borde inte detta vara några problem, kan man tänka.
  • 19 april försökte man dra igång en ”flashmobb” under Stefan Löfvens besök i Göteborg. Det kom återigen en handfull demonstranter, varav en med målad T-shirt och megafon. Några ungdomar från Sigrid Rudbecksgymnasiet överröstade dem med en högtalare som spelade Nejsägarsången, om och om igen.
  • 9 maj mobiliserade man ”Aktion – Moteld” mot den blå container som Göteborgs stad hade ställt upp på Drottningtorget för att informera om Västlänken. Av 876 inbjudna till FB-eventet tackade 74 ja. Av kommentarerna att döma ska ett tjugotal personer dykt upp, men inga bilder går att finna, endast en kort text om att några var där.
  • Den 9 maj lät man också genom aktion i Haga sätta upp lappar på de träd som man antar ska tas bort på grund av Västlänksbygget med orden – ”Låt mig leva!”. Lapparna togs ned dagen efter av okänd, troligen av Park- och naturförvaltningen.

Avslutningsvis

Att den lilla inre kärnan av hårt drivna Västlänksmotståndare befinner sig i en väl tillsluten mediebubbla, som ständigt bekräftar den egna förvridna världsbilden, kan vem som helst konstatera efter ett kort besök i någon av deras grupper. Man är helt övertygande om sina argument och flera tror på allvar att ”förnuftet” kommer att segra och att Västlänken kommer att stoppas. Jag betvivlar faktiskt inte en sekund att de tror på sin sak, faktiskt inte. Ett viktigt argument i motståndet har varit Gårda-stationen som man ivrigt har lanserat som ett seriöst alternativ till Västlänken. I dagarna sågades Gårda-stationen av ledande trafikforskare och experter. Ett hårt slag mot rörelsen och det hördes inget direkt jubel i nej-grupperna. Detta kommer troligen dock inte förändra synen hos de mest inbitna.

Sedan har vi en stor mängd göteborgare som av olika anledningar inte vet vad de ska tro. Dessa befinner sig på en glidande skala där skilda frågor engagerar olika. Vissa är missnöjda med politikers insatser överlag, andra oroar sig för att Göteborg inte kommer att bli sig likt. Det finns de som tycker det är olyckligt att så många träd måste offras för att vi ska ha en station i Haga. Någon oroar sig för Liseberg och andra att byggnationen av Västlänken kommer att haverera på grund av den ”göteborgska leran”. Kanske trodde någon att Gårda-stationen var ett bättre alternativ.

Men hur många i den senare gruppen vill på allvar stoppa Västlänken? Jag tror de är väldigt få. Många gillar att se när politikerna häcklas och kritiseras, men det är få som är beredda att ta de fulla konsekvenserna det innebär för regionen om man verkligen skulle stoppa bygget av Västlänken.

Den grupp som sällan lyfts fram, är de som är positiva till Västlänken och ser framemot färdigställandet 2026, en grupp som är långt större än vad många inbillar sig. Debattklimatet är dock så uppskruvat att många undviker ämnet, vilket inte är så konstigt.

Sammanfattat finns det ingen stor och växande opinion mot Västlänken i Göteborg, som vissa vill göra gällande. Den lilla opinion som finns, hörs och verkar stark, men den är till antalet människor liten. Insändare och kommentarsfält ger ingen rättvis bild av göteborgarnas åsikter i denna fråga. Det enda den ger är falsk balans.

Läs också Anders Högströms färska artiklar i samma ämne:

Har man alltid rätt till en åsikt? >>>

Johnny Magnusson har rätt: Det är som en religiös sekt >>>

Analys av den stora konspirationen i Göteborg >>>

Samt mina tidigare artiklar om populism:

Vägvalet och den riktningslösa kompassen >>>

Populism i praktiken >>>

Yttrandefriheten – förhållandet mellan stat och individ

Idag skriver chefredaktör på Tiden, Jesper Bengtsson, i GP att det har skett en ”glidning i debatten om yttrandefriheten” [länk].

Den enda glidningen i debatten om yttrandefriheten är att yttrandefriheten plötsligt har börjat handla om något helt annat – nämligen förhållandet mellan individer. Yttrandefrihet per definition regleras i länders grundlagar och handlar om förhållande mellan stat och individ, inget annat. Yttrandefriheten har nämligen aldrig handlat om något annat än just det.

Den glidning som däremot Jesper syftar till har funnits ganska länge och det finns redan flera inskränkningar i yttrandefriheten. På riktigt alltså. Olaga hot till exempel, begränsar människors ”yttrandefrihet” och är knappast något vi idag ifrågasätter. Barnpornografilagen är ett annat exempel där det mer eller mindre finns konsensus, även om debatten stundtals gick het. Snarare handlade det där om att täppa till kryphål och stärka lagen än att begränsa yttrandefriheten när det diskuterades ungefär för femton år sen. I ”Mangamålet” drogs detta till sin spets (http://goo.gl/RYdwHF). Hets mot folkgrupp är en desto mer omtvistad lag hos en del grupperingar, men gäller alltjämt. Att avslöja militära hemligheter, upphovsrätt, förtal är andra begränsningar i yttrandefriheten som är reglerade i lagen. Många av dem är självklarheter kan vi tycka idag.

Som sagt, dessa exempel innefattar alltså förhållandet mellan stat och individ. Lagen säger att det här får du inte säga, i alla fall inte när någon hör dig.

Yttrandefriheten har dock allt mer börjat handla om förhållandet mellan individer. Idiomet ”men det får man väl inte säga i det här djävla landet” syftar på att en social kontext eller samhällelig norm inte accepterar vissa yttranden i det offentliga rummet. Dessa normer är egentligen kulturbärare i samhället, men skiljer sig givetvis åt också mellan kulturer inom landet. Detta kan man gräma sig över, mer eller mindre, men det har inget med yttrandefrihet att göra. Du får alltså säga precis vad du vill, så länge du inte bryter mot någon av ovan lagar. Omvänt får människor också reagera på det du säger precis hur de vill, och igen; så länge de inte gör något brottsligt.

Sociala normer och konformitet i attityder är något som normalt konservativa tänkare gärna värnar om, mer än liberala dito. När staten övertog det sociala kittet i folkhemmet blev givetvis dess ”politiska korrekthet” en fiende till konservatismen och borgerlighetens vänner. Idag är dock inte sambandet lika enkelt, även om värdekonservativa håller sin fana högt i dessa sammanhang. Oavsett är det just värdekonservativa strömningar som idag skriker sig hesast om att värna den så kallade ”yttrandefriheten”, samma strömningar som står betydligt närmare moralism och sedelära i de flesta andra fall.

Betänk att Hitler tog makten genom öppna demokratiska val och inom yttrandefrihetens ramar talade till folket, men det första han gjorde var just att begränsa yttrandefriheten. Pornografi och det som klassades som moraliskt förkastligt blev snabbt förbjudet och det tog sedan inte lång tid innan bokbålen brann på Tysklands gator.

Bokbål Berlin
Bokbål 1933 på Opernplatz Berlin.

Drar du ett rått pedofilskämt inför barnen på släktmiddagen eller pekar på en afrosvensk för att högt säga n-ordet, och tycker att omgivningen reagerar förtryckande mot dig, så har det fortfarande inget med yttrandefrihet att göra. Du får gärna fortsätta att vara obekväm och göra detta, om och om igen som en trotsig femåring, men du får också ta konsekvenserna när människor reagerar, vare sig du vill eller inte. Om någon till slut tröttnar och hotar eller slår ned dig, ja, då gör de sig skyldig till ett brott, och varsågod att polisanmäl så att vederbörande kan lagföras. Hot och våld är som sagt olagligt.

Så länge ingen tar upp frågan om att på allvar lagföra begränsningar om vad vi får säga, skriva eller rita, så är det per definition faktiskt ingen fråga som rör yttrandefriheten. Det vi idag ska akta oss för är de röster som använder yttrandefriheten som en murbräcka i det demokratiska samtalet, det är just dessa röster som vill begränsa den.

Uppdaterat 12 juli: 1 juli 2015 trädde den nya spanska medborgarsäkerhetslagen i kraft. Lagen är förvisso en kraftigt bantad version av ursprungsförslaget, men sätter ändå kraftiga begränsningar för yttrandefriheten i Spanien, där polisen får befogenhet att direkt bötfälla demonstranter som inte har tillstånd med böter upp till 600 000 euro. Vidare ger protester omkring parlamentet böter på uppemot 30 000 euro och det är förbjudet att sprida bilder på poliser i de fall när polisen anser att det äventyrar deras säkerhet. Det räcker till och med att uppmana människor att delta i protester på sociala medier eller hindra en vräkning för att bryta mot lagen. Lagen är genomdriven av det konservativa partiet Partido ­Popular som sitter i regeringsställning och syftar till att hindra vänsteraktivister att utföra sina protester.

På Sveriges ledarsidor är det bara Aftonbladet och Expressen som skrivit om Spaniens medborgarsäkerhetslag. På ledarsidorna i DN, SvD och DI, samt den numera socialkonservativa GP, är det obekvämt tyst. Överhuvudtaget är det väldigt tyst från de grupper som skriker sig hesast om yttrandefrihetens begränsningar med avseende på ”åsiktskorridorer” och ”politiskt korrekthet”.

Ledare Expressen >>>

Ledare Aftonbladet >>>

Vad händer när du lämnar din hund ensam hemma?

Hundägaren Mike gjorde ett experiment och satte en GoPro-kamera på sin hund och åkte sedan hemifrån. Mike trodde att han skulle få sig ett gott skratt och se sin hund göra alla möjliga hyss. Istället fick han för första gången höra sin hund yla.

I filmen nedan kan man se hur hunden först springer från fönster till fönster för att titta efter husse som precis har gått hemifrån. Strax därefter börjar hunden gny och springa igenom huset vilket snart övergår i ett sorgligt ylande. Hunden hoppar sedan upp i sängen och gräver ned sig i husses kläder där den fortsätter att gny. Filmen är nedkortad från flera timmar material, men enligt ägaren pågår denna separationsångest från och till genom hela inspelningen. Filmen är knappt en vecka gammal och har redan tio miljoner visningar.

I en studie från 2011 satte man upp kameror i tjugo olika hundhem. Man valde hem där ägarna påstod att hundarna mådde alldeles utmärkt av att bli lämnade ensamma. Men flera av hundarna började istället omgående att uppvisa stressymptom efter att husse eller matte hade gått – snabb andhämtning, ylande och andra tydliga separationsångestsymptom. En hund blev så traumatiserad att man fick tillkalla en hundpsykolog.

Ett tecken på att hundar mår dåligt när de blir lämnade ensamma är att de förstör inredning och biter sönder saker, för detta blir många hundar straffade vilket naturligtvis är ett helt meningslöst då hundar inte kan resonera retrospektivt. I vissa extrema fall kan hundar även uppvisa självskadebeteende. Detta är så klart tydliga tecken på att något inte står rätt till, men finns det en dold problematik där aldrig detta uppmärksammas av ägarna? Det verkar så, men hur vanligt det är ju svårt att svara på.

Antalet hundar i Sverige har ökat med 8 procent sedan 2006, framförallt i hushåll utan barn. Hundar i hushåll med barn har samtidigt minskat 4 procent. En rimlig slutsats kan vara att fler hundägare idag, oftare än förr, lämnar sina hundar ensam hemma. Efterfrågan på hunddagis ökar till exempel kraftigt vilket kan vara ett tecken på det.

Att ha hund medför ett stort ansvar, frågan är om alla Sveriges 600 000 hundägare verkligen inser att de har det ansvaret. Jag tvivlar på det.

Hundar är i första hand ett flockdjur och trivs överhuvudtaget inte att vara själva. Många skaffar förvisso hund just för sällskapet, men bara när det passar. Samtidigt har också hunden blivit en accessoar, en slags personlig ägodel. Detta kan göra att hundägare mer fokuserar på sina rättigheter, än sina skyldigheter som hundägare. Det är lätt att klaga på nyårsraketer en gång per år eller utropa glädje över att vi äntligen har en lag mot tidelag, men istället kanske hundägare först och främst ska rannsaka sig själva och hundens situation hemma.

Så nästa gång du kommer hem efter en lång arbetsdag och din hund överlycklig kommer springande mot dig, fundera på varför.

004-rush14