Yttrandefriheten handlar alltid strikt om förhållandet mellan stat och medborgare

Jag skrev en replik på Nils Funcke debattartikel ”Än finns det tid att backa – törs ni, Bokmässan?” men som refuserades av GöteborgsPostens debattredaktion. Jag lägger därför ut den här, i en något längre – och kanske tydligare – version.

Än finns det tid att backa – törs ni, Bokmässan - Mozilla Firefox_2016-08-31_18-51-37

Nils Funcke titulerar sig ”expert i yttrandefrihetsfrågor” i GP 24/8, men blandar ändå ihop äpplen och päron i ett försök att släta ut skiljelinjen mellan yttrandefrihet och samhälleliga tabun. Men Nils Funcke är i gott sällskap.

Bok & Bibliotek märkliga förfarande går absolut att ifrågasätta när de agerade vindflöjel och gav Nya Tider oproportionerligt stort medialt utrymme. Det hade varit önskvärt om projektledningen hade upprättat en hållbar konsekvensanalys samt efterföljande handlingsplan från första början, istället för att handla i panik.

Yttrandefriheten regleras dock ”strikt” i staters grundlagar och handlar per definition om förhållande mellan stat och medborgare. Yttrandefriheten har aldrig handlat om förhållandet mellan individer, även om en del återkommande försöker påskina detta, så även Nils Funcke. ”Frihet” diskuteras nästan i alla andra tänkbara fall av samma debattörer om statens inskränkande över individen, men i fallet med yttrandefriheten innefattar det plötsligt även kulturella och kontextuella tabun, normer och regler som uppstår när människor interagerar i ett samhälle. Yttrandefriheten handlar endast om förhållandet mellan stat och individ, att utöka det till att handla om mer utanför detta förhållande är alltså per definition fel. Inte ens Bokmässans ledning tycks ha denna distinktion klart för sig och insinuerar på sin webbplats att kampen om yttrandefriheten ständigt utmanas av ”förtryck och näthat”. Av vem då, staten?

Den dagen regeringen lägger en proposition om att förbjuda nationalsocialism eller kommunism, först då kan vi börja hävda yttrandefrihet håller på att inskränkas. Hur ett privat företag agerar gentemot sina målgrupper har inte med yttrandefriheten att göra, den saken reglerar marknaden själv. De gånger företag exkluderar människor ofördelaktigt faller det under gällande diskrimineringslagar.

Åtskillnaden är viktig. Bland annat på grund av den väl etablerade myten om det ”politiskt korrekta” som hävdar att staten med mediers hjälp politiskt indoktrinerar folket med bland annat antirasism och feminism. Exakt hur detta går till är oklart, men enligt legenden ska konspirationen genomsyra hela samhället, framför allt hos dem som pekas ut som ”eliten”. Här används ”yttrandefriheten” som en murbräcka för att bana vägen för nya smala åsiktskorridorer som tvärtom exkluderar mer än de inkluderar.

Det finns flera exempel på när staten genom lagar redan inskränker vår rätt att yttra oss. Så som upphovsrätt, spionage, ärekränkning, hets mot folkgrupp, barnpornografi, olaga hot etc. I många fall handlar det om när enskilda människor far illa och få ifrågasätter dessa inskränkningar av den faktiska yttrandefriheten.

Åtskillnaden är viktig. Så länge inte medborgarna bryter mot våra demokratiska lagar försöker inte staten reglera vad som sägs hemma vid köksbordet. Om du kallar afrosvenskar för n-ordet eller drar ett opassande rått pedofilskämt inför barnen på släktmiddagen, och därefter tycker att omgivningen reagerar förtryckande mot dig, ja, då har det fortfarande inget med yttrandefrihet att göra. Du får gärna fortsätta att vara obekväm och samtidsrevolterande, men du får också ta konsekvenserna när människor reagerar, i alla fall så länge någon inte hotar eller misshandlar dig. Hot och våld är som bekant olagligt och du kan därmed polisanmäla vederbörande. Svårare än så är det inte.

Om pedofilorganisationen NAMBLA eller Islamistiska staten hade blivit portade av Bokmässans ledning, hade Nils Funcke även då stått upp för ”yttrandefriheten”? Möjligt, men det handlar dessvärre nästan alltid om vad som sägs när ”yttrandefriheten” anses hotas. I de fall när yttrandefriheten faktiskt inskränks, då är det oftast knäpp tyst från samma grupper. Nils Funcke har å andra sidan en lång historia att stå upp för yttrandefriheten, även när den faktiskt inskränks, vilket hedrar honom, men jag är ändå tveksam till om hans engagemang i nämnda fiktiva fall hade räckt till en debattartikel på 5 000 tecken i en av Sveriges största dagstidningar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s