Om diskbråck och träning – del I

I början av Augusti åkte jag på ett fett och präktigt diskbråck. Akuten, smärtstillande coctail och kryckor.

Sedan en skada på gymmet 1999 när jag skulle köra breda djupa knäböj har jag från och till haft ont i vänstra ländryggen. Ibland så illa att jag haft svårt att gå ur sängen men oftast bara ett molande som då och då påminner om ens svagaste länk. Aldrig kunde jag finna nåt mönster eller orsak till varför jag fick ont. Det kunde hända när jag tränade, på morgonen när jag steg upp eller på semestern när jag inte gjorde något alls. Inget man kunde peka på och tänka ”sådär kan jag ju inte göra igen” eller ”nästa gång jag gör så måste jag tänka mig för”. Detta var otroligt frustrerande.

Åren gick och min kiropraktor hjälpte mig emellanåt men bara tillfälligt. På sensommaren 2006 fick jag dock nog. Nåt måste ju vara fel och bestämde mig för att gå till botten med det hela. Började hos min husläkare, en husläkare som förövrigt är bra på det han skall göra – skriva ut recept och remittera patienter vidare. Han började lugnt och skickade mig till en sjukgymnast. Jag bet ihop – ”jag har tränat i hela mitt liv vad skall en sjukgymnast göra?” – och mycket riktigt tog det inte många besök förrän hon förstod att detta var över hennes kompetens och skickade mig vidare till en naprapat. Naprapaten sa att jag verkade stressad. Inga direkta nyheter men det kom ändå fram på ytan och upp på min egen dagordning. Jag blev hemskickad med ett avslappningsband. Under de där avslappningsstunderna märkte jag så småningom hur avslappnad man faktiskt kan vara. Jag uppdaterade gamla idéer om att börja med yoga eller liknande. Ett par veckor senare klev jag in på den lokala Ashtanga Yoga-klubben. Nu var det ingen lek längre, utan serious fucking shit.

Helt uppebart fanns det inte en enda cell i min kropp som tyckte yogan var det minsta positivt. Varenda molekyl och atom kämpade emot och efter ett pass kändes det som om bränt lika mycket energi som om jag cyklat Tour de France. Det var framförallt ett mentalt och psykiskt motstånd. Ibland kände jag för att mitt under passet sparka ett hål i väggen och springa hem för att aldrig komma tillbaka. Efter passen gick jag direkt hem, helst utan att prata med någon, hur grinig som helst. Och inte blev det bättre.

Ryggen däremot hade aldrig känts så bra som efter att jag började med yogan. Även under de perioder jag tyckte att den känts bra hade jag inte märkt hur spända musklerna kring ryggslutet hade varit – det märkte jag däremot nu. För första gången på flera år kunde jag plötsligt obehindrat böja mig ned och knyta skorna. Jag blev så klart euforisk. Fastän yogapassen var så oändligt infernaliskt jobbiga, fortsatte jag som Dantes vandring genom skärselden – grinig som fan – kämpande, pass för pass. Min extrema stelhet i kropp och leder (på grund av min oviga läggning men också på grund av alla års styrketräning utan stretching) gjorde ju inte passen enklare precis. Framsteg gjorde jag, men både det kroppsliga och mentala motståndet fanns alltjämt kvar, pass efter pass.

Under juluppehållet brakade ryggen ihop igen. Äntligen ett mönster! Yogaträning – bra rygg; ingen yogaträning – dålig rygg. Jag körde igång med nästa påbyggnadskurs när ryggen återhämtat sig. Senare på våren körde jag samma kurs igen. Någon fallenhet för Ashtanga har jag som säkert noterats inte, så det var lika bra att köra en gång till.

Sommaruppehållet kom och givetvis brakade ryggen ihop igen och denna gång repade den sig inte som den brukade. Till slut, i början av Augusti, rann vätskan i disken mellan kotorna L5-S1 ut över ischias – med andra ord, diskbråck.

Den akuta smärtan lade sig efter ett par dygn men diskbråcket hade skadat nerver som skulle ge musklerna signaler vilket gav en muskelförsvagning i vänster vad och lårmuskelatur (baksida). På grund av detta haltade jag kraftigt. Sprit, tabletter och en krycka fixade förövrigt min närvaro på Way Out West-festivalen som var veckan efter. Jag fick till och med tillträde till handikappläktaren.

Detta har jag tragglat med hela hösten. Långsamt, långsamt återkommer kraften i benet. Långsamt och åter långsamt läker och växer nerverna ihop till friska signalbärande medier. Genom sjukgymnastik på IFK-kliniken har jag fått kompetent hjälp med relevant träning. Jag skall fortsätta att skriva om det en annan dag.

Läs vidare Om diskbråck och träning – del II.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

7 reaktioner på ”Om diskbråck och träning – del I

  1. Hej! Läste detta inlägget nu och jag känner verkligen som du, jag har haft diskbråck i snart ett halvår och väntar på operation som blir i augusti. Känner igen mig i din egen historia och det kändes jätteskönt att få läsa det du skrev och kände med allting. Tack för ett jättebra inlägg!

  2. Hej liljeros fick dickbråck 2/12 09 fick ej veta förän nu måndagen den 4/1 2010 att jag skulle till sjukgymnast känns skit. har du varit sjukskriven under din reabtid den läkaren som jag gick tiil har ej sjukskrivit mej. Men jag kämpar på med övningarna. Kul att läsa din blogg.

  3. Hej, kul att du hittat hit! Ja, jag kan få kramp i vaden ibland men inte lika lätt som du verkar få det. Det kan hända ibland om jag sprungit och ansträngt vaden mycket. Jag springer enligt fromfotaprincipen med FiveFingers och då får vaden jobba på en hel del extra. Se vidare på min träningsblogg:

    http://liljeros.blogspot.com/

  4. Tjäna Liljeros! Läste din historia och det kändes som det var min egen. Opererades för två stora diskbråck 18 dec 2007. Ryggen blev rätt bra, men dum som man är kör man på i gammla mönster. Ryggskott var ett faktum och det känns som man är tillbaka på ruta 0 igen. Har samma problem med mitt vänster ben som du vilket gjort att fotbollen inte är aktuell längre. En fråga till dig! Får du ofta kramper i tårna och vaden i det dåliga benet? Det får nämligen jag. Räcker att jag rör min tå lite grann så krampar det till. Trots att jag stretchar, känns det inte som jag har gjort det. Har du några erfarenheter kring det. Lycka till med ryggen å benet! Ha det gött…

  5. Hej! Jag har också diskbråck och jag skulle vilja veta var du går på yoga någonstans och vad för slags yoga du pratar om för det finns väl olika. Jag har försökt med träning och sjukgymnastik i åratal och ryggen har inte blivit bättre.
    Hälsn. Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s