Vägvalet och den riktningslösa kompassen – om populism

Enfrågepartiet Vägvalet vill försöka bredda sin portfölj och bli ett mer etablerat parti. Men var hamnar egentligen Vägvalet ideologiskt? Partiordförande Theo Papaioannou menar att man är ideologilösa. Men riktigt så enkelt är det inte.

GP 5 feb

Ovan löpsedel prydde GP:s förstasida under onsdagen. Kanske inte den mest nyanserade rubriken vilket naturligtvis fick Vägvalets anhängare att gå i taket. På sociala medier försökte man dementerade att Vägvalet endast röstat 31 procent av gångerna med de röd-gröna partierna (S, V och Mp). GP:s artikel lyfter fram det faktum att i många frågor som genomsyrar Vägvalets partiprogram är just tunga borgerliga frågor – sänkt kommunalskatt, införande av obligatorisk LOV  i äldreomsorgen, lyfta skolfrågan från stadsdelarna till en central förvaltning samt avskaffa stadsdelsnämnderna. I vissa fall vill man till och med gå ett steg längre än vad Moderaterna vill göra – därav än den klatschiga rubriken, ”Mer höger än M”. Senare under dagen förstärktes detta med att moderaten Jonas Ransgård öppnade för ett samarbete med Vägvalet.

Det parti man röstat med allra flest gånger är dock inte Moderaterna utan ett annat enfrågeparti – Sverigedemokraterna. Detta undviker dock GP-artikeln uttalat. Kommentarfälten under artikeln är däremot inte lika outtalad till sin karaktär utan läsarna har naturligtvis reagerat över att Vägvalet tycks ha så mycket gemensamt med just Sverigedemokraterna. Frågan är hur förvånande detta egentligen är.

Vägvalets partiordförande Theo Papaioannou och partisekretare Håkan Andersson, skrev samma dag ihop en bloggpost på Vägvalets sida om GP:s artikel. Där ville man förklara hur fel GP:s antagande var och där själva huvudpoängen är att Vägvalet tänker nytt, utanför rådande normer, bortanför blockpolitik och höger-vänster:

”Vi passar inte riktigt in i deras sätt att tänka.”

Det Theo och Håkan försöker inbilla oss är att man tänker nytt, nyanserat och bortanför en dualistisk världsbild. Ingenting kunde vara mer fel. Det Vägvalet står för är populism i sin renaste form och det är långt ifrån nytt.

Men vad är då egentligen populism?

Den gemensamma saken med populister är man skiljer det ”vanliga folket”, som de själv anser sig tillhöra, och den politiska eliten som styr. Populismen som begrepp har man använt sig av sedan 1800-talet och det är som sagt ingen ny företeelse. Den har dessutom i stort sätt sett likadan ut under historien.

Den brittiske samhällsforskaren Paul Taggart, som skrivit standardverket ”Populism”, menar att det är en märklig ideologi då den hämtar näring från ett misstroende mot den etablerade politiken och från både vänster och höger på den politiska skalan, men samtidigt också ett generellt misstroende mot den representativa demokratin i sin helhet. Det som förenar populister är att de vill polarisera det politiska samtalet samt drömmer sig tillbaka till ett idealiserat förflutet. Populistiska partier behöver nödvändigtvis inte vara främlingsfientliga och det finns egentligen inget i själva ideologin ”populism” som är främlingsfientlig. Idag är dock de flesta populistiska partier inriktade på just invandringsfrågan och gör den typiska populisten idag även främlingsfientlig. Detta beror alltså troligen mer på tidsandan och kontexten i Europa, än att det skulle vara ideologiskt förankrat.

Problemet är dock att populismen till sin karaktär demoniserar sina motståndare i sin retorik samt har en mycket tydlig uppfattning om vad man INTE gillar. Likt en Grotesco-scen pekar man ut vi-och-dom: ”Det är politikernas fel”. Samtidigt har populismen också en mycket oklar bild om vilken som är deras publik och målgrupp – ”vi är alla politiska färger under samma tak”. Detta, tillsammans med en förenklad bild av problem och demonisering av fienden, gör ofta  de facto populister just främlingsfientliga. Troligen attraherar de också människor som redan har en stark polariserande världsbild och som vill peka ut det onda i samhället, oavsett partifärg.

Häxskatt
Nidbilder av politikerna Anneli Hulthén och Kia Andreasson.

Populism är en ideologi i allra högsta grad, men dock en märklig sådan då den livnär sig på och är beroende av andra ideologier som kan ha helt skilda idégrunder. Populismen uppträder därför lite som en kameleont, eller kanske lite mindre smickrande – som en parasit.

Paul Taggart menar att populism sammanfattningsvis kretsar kring tre teman.

  1. Ifrågasättande av det representativa politiska systemet och en generell misstro mot etablerade politiska partier och församlingar.
  2. Ett behov och vilja att polarisera politiken, att dela upp två sidor – för och emot, det onda och det goda.
  3. Förekomsten av ett fiktivt ”kärnland” eller ”hjärtland” (heartland) – en slags romantiserad bild av en livsstil på ett ställe för ett anständigt och enhetligt folk. Denna slags utopi ser olika ut för olika populistpartier men den finns där för de alla, som en nostalgisk referenspunkt, en slags idealiserad bild av det förflutna.

Det som alltså verkligen skiljer populism från de flesta andra ideologier som är framåtblickande och har mål för framtiden, är att den är tillbakablickande och en idealiserande bild av det förflutna. Populister rättfärdigar på så sätt sitt missnöje med nutiden genom att referera till det förgångna, till ett ”hjärtland” eller mer konkret – ”det var bättre förr”.

Men vad händer när populistiska partiet får politisk makt och dess ledare blir politiker på riktigt? Det är ofta nu det börjar bli problematiskt för populister. Då hela poängen är att populisters kampanjer går ut på att de är lekmän, står utanför politiken och inte är en del av eliten, så blir det mycket svårt att förhålla sig till denna bild av sig själva, nu när de plötsligt tillhör den elit de anklagar. Så för att upprätthålla sin populism och överleva så finns det två strategier, enligt Taggart. Den ena är att förkasta sin populism och träda in i sin roll som politiker, precis som Berlusconi gjorde efter ett tag när han inte längre kunde låtsas att han stod utanför det politiska etablissemanget. Den andra strategin, som bland annat Jörg Haider använde sig av, är att överlämna ledarskapet för partiet till någon annan, men samtidigt behålla en informell makt.

Att representera det man egentligen är emot är givetvis ett dilemma för populister vilket föranleder att de inte blir speciellt långvariga. Antingen blir de etablerade politiker eller så förlorar de makten.

Paul Taggart menar att populismen medför så många negativa effekter att den eventuella vitalisering av politiken som de skulle kunna bidra med, drunknar i polarisering av enkla för- och motkategorier vilket skadar det demokratiska samtalet i stort. Historiskt sätt kan vi dock se ljuset i tunneln då populistiska partier nästan alltid är kortvariga då de har så svårt att överleva. Populismen kommer, populismen går, politiken den gudskelov består.

Men, det bör också nämnas i sammanhanget att populister som tagit makten under historiens gång haft en totalitär stat i sikte, som Adolf Hitlers Tyskland och Benito Mussolinis Italien. Populismen har därmed varit ett verktyg att genom folket tillskansa sig den politiska makten för en elitistisk totalitarism.

Var landar då Vägvalet i detta?

Jag frågade Theo Papaioannou själv tidigare förra året om deras ideologiska kompass via Twitter men Theo anklagade mig direkt för att försöka klistra ”etiketter” på honom. Det närmaste svar Theo kunde ge var att Vägvalet var ”i mitten av höger och vänster” samt att ”sunt förnuft” brukar vara ett av hans motton.

Jag försökte även förklara för honom att det kanske inte var så konstigt att man associerade hans politik med övriga populister som är främlingsfientliga, speciellt efter den debattartikel han just då hade skrivit – ”Göteborg blir inte bättre av fler invånare” – som jag tyckte genomsyrades av en liknande konservativ hållning och hårdför polariserande retorik som andra populistpartier, där han bland annat mer eller mindre vill hindra invandringen till Göteborg. Jag fick då till svar:

”Etiketter sätter man på de som är främmande för en själv. Det du gör just nu. Det är precis det rasister också gör.”

Därefter hänvisade han till sitt grekiska påbrå och det orimliga i att han skulle vara främlingsfientlig. I ett nästa steg försökte jag nyansera och förklara skillnaden mellan etiketter, stereotyper och fördomar, men som slutade med att jag fick tillbaka; ”Hårklyverier”.

Detta är ett litet exempel på hur Vägvalet generellt bemöter sina motståndare. Hårdfört, konfronterande, förenklat och polariserat. Jag tror att de flesta som följt Theos och Håkans auktoritära stil att debattera kan hålla med om att det aldrig slutar i något konstruktivt, utan mest med en olustkänsla där motståndaren känner sig tillplattad. Det är å andra sidan exakt det Vägvalets väljare förväntar sig att se – politiker (fienden) som blir tillintetgjorda och går ned för räkning, eller som Theos och Håkan själv anklagar sina motståndare; ”trycka ner motståndarna med spetsfundiga formuleringar”.  En självprojektion som heter duga.

Som lök på laxen hänvisade dessutom Theo i Twitterflödet till det ”sunda förnuftet” – populismens retoriska och magiska formel mot den politiska eliten och politisk korrekthet. Touché.

theo_header_hisingsprofil

Jag hittade nyligen en ganska intressant formulering på Vägvalets facebookgrupp av en medlem under en post som länkade till ovan nämnda GP-artikel. Nu är ju inte uttalandet något officiellt uttalande av Vägvalet utan visar bara vad en av Vägvalets anhängare anser. Men då faktiskt Vägvalets partisekreterare Håkan Andersson gillade kommentaren, så tar jag mig friheten att ta med den i detta sammanhang:

”Jag är fruktansvärt trött, för egen del, på ideologi och en sliten höger/vänsterskala. Jag vill se humanistiska partier som är mer intresserade av medborgarnas väl än om en massa principer. Pragmatiska partier som inser hur världen egentligen ser ut. Vägvalet är ett sådant parti som står över alla skalor i världen. Och det är mer folkligt och humant än något av våra andra partier kan bli.”

Det hade kanske varit svårt för en partiledare som vill stå upp mot den politiska eliten att själv lyfta fram partiet som elitistiskt, men det slog mig när jag läste kommentaren att det troligen kom rakt från hjärtat av partiets gräsrotsrörelse. Och det är kanske just den känslan man får när man följer Vägvalets debatter, att de sätter sig över alla andra – ett  parti ”som står över alla skalor i världen”. I denna facebookgrupp finns det ett otal exempel på hårdföra debattörer som ser det mesta i sin omvärld svartvitt och gärna pekar ut det onda och syndabockar (exempel), men också som ser tillbaka med en romantiserad bild om hur det var förr.

När Theo Papaioannou och Håkan Andersson på Vägvalets blogg försöker övertyga oss om att de har ett nytt sätt att tänka är de också övertygade om att ”…många, många väljare är trötta på den eviga blockpolitiken”. Man kan ha åsikter om blockpolitikens fördelar och nackdelar 2014, men det man menar här är att allt som har med politisk ideologi är förkastligt. Theo själv väljer att kalla det ”floskler” när han beskriver etablerade partiers beskrivningar av samtid och framtid. Det nya sättet att tänka handlar alltså om pragmatism bortanför en massa ”principer”. Problemet är att denna form av extremistisk pragmatism egentligen är ett nollsummespel för framtiden och som inte blickar framåt mer ett par meter.

Meningen med politiska ideologier är att skapa hållbara visioner och idéer in i framtiden, oavsett vem som styr partiet. Även ett företag bör ha en vision och en företagskultur, för att på så sätt skapa varaktighet för framtiden. Just den kvartalsrapportmentalitet som genomsyrar marknaden idag, men också samhället i stort, är ett ofta diskuterat problem. Men om vi dessutom ska införa detta i politiken så förstår jag faktiskt inte riktigt hur vi ska skapa ett hållbart samhälle framöver. Faktum är att många signaler indikerar en avsaknad av just politiska ideologier, efter 20 år av till viss del pragmatisk politik. I den kontexten känns Vägvalet närmast som ett UFO.

Att just denna form av populism som Vägvalet representerar, föds i en protest mot det största framtidsbygget vi skådat i Göteborg är därför mycket talande. Huvudmotståndarna är så klart i första hand därför de röd-gröna, de som högst på dagordningen har en hållbar framtid, men som också har makten. Högst ideologiska i sin populism går man därför bärsärk mot en urbaniserad och hållbar framtid.

Och nej, jag tror inte Vägvalet är främlingsfientligt. Däremot är jag helt övertygad om att Vägvalet, precis som andra populistiska partier, attraherar väljare och anhängare med högst tveksamma värderingar. Det är besvikna väljare från etablerade politiska partier som vill se mer hårdföra och inhumana strategier mot det och dem man inte gillar och upplever rädsla mot. Det finns många psykologiska mekanismer som avgör en individs ideologiska inriktning, ett ämne som det finns alldeles för lite forskning om, men också ett ämne som är alltför stort för att beröra här.

Vi kan väl i alla fall trösta oss med att Vägvalet troligen inte blir speciellt långvariga i den etablerade politiken och hoppas på att de inte hinner raserar alltför mycket framtidshopp för Göteborgsregionen.

Det är minst sagt lite lustigt i sammanhanget att Vägvalet valt just en kompass som symbol för sitt parti. Därför får de tre aporna avslutningsvis symbolisera Vägvalets egen syn på sin ideologiska riktning. Huruvida de är borgerliga eller inte är kanske inte relevant, precis så som Theo och Håkan också hävdar – populismen står ju som en gudomlig ledstjärnan ovanför allt annat.

three-wise-monkeys

För den som vill läsa mer:

Populismen och den idealiserade bilden av det förflutna

Vägvalets facebookgrupp

Annonser

6 reaktioner på ”Vägvalet och den riktningslösa kompassen – om populism

  1. Du kan alltså inte nämna ett enda nytt parti som inte är populister? Vilket är egentligen störst problem: Att det tillkommer nya partier för att de gamla inte gör sitt jobb eller att de nybildade partierna inte uppfyller dina krav på ett riktigt parti?

    • Rätt uppfattat, jag har inte den kunskapen om nya partier att jag kan nämna något exempel, som du vill ha av mig. Du läser in väl mycket, vem har pratat om vad som är ett ”riktigt” parti och inte? Definitionen av populism var som sagt från samhällsforskaren Paul Taggart, jag applicerade detta på Vägvalet.

    • Det finns säkerligen nya partier som inte har en populistisk ideologi enligt ovan definition, är dock inte insatt i övriga nya partier för att kunna svara på vilka. Detta var en analys av Vägvalet, som sagt. Ett nytt parti blir nödvändigtvis inte populistiskt bara för att man kämpar för en vissa sak eller försöker förändra något. Dessutom är populism inte något absolut i den bemärkelsen att det är antingen eller – det är så klart en glidande skala. Med Vägvalet anser jag det dock inte att det är några tveksamheter utan de har en mycket tydlig populistisk ideologi.

  2. Enligt dig måste då alla nya partier karaktäriseras som populister. Med den inställningen är det alltid ”fel” att nya partier bildas. Att nya partier bildas är för mig ett sundhetstecken och ett tydligt tecken på att sittande partier misskött sitt uppdrag.

    • Varför måste alla nya partier ”karaktäriseras som populister”? Jag har heller aldrig påstått det är ”fel” att nya partier bildas. Jag skrev om partier som har en populistisk ideologi, inga andra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s