SAAB, ideologi och känsla

Spyker köper SAAB och affären har för denna gången fått ett avslut. I över ett år har jag följt en märklig debatt, en debatt som har genomsyrats av en pessimistisk grundsyn för SAAB som marknadsaktör och då främst hos dem som företräder det liberala och företagsivrande etablissemanget.  Först och främst är det beklagligt men samtidigt väcker det frågor varför det är så. Vad är det i organisationen SAAB som förtretar dessa människor så? Troligen handlar det om ideologi – eller kanske åskådning – och i förlängningen känslor.

Det var inte förrän kritik framfördes både av opposition och SAAB-chefen Jan Åke Jonsson – om att regeringen i allmänhet, och näringsdepartementet i synnerhet, hade en tydlig beröringsfobi vad det gällde SAAB:s eventuella framtid som biltillverkare – som man skickade fram statssekreteraren Jöran Hägglund och mer aktivt började jobba för att en affär skulle bli av. Förvisso kan man tänka att detta endast var ett spel för gallerierna – att Hägglunds resor till USA hade föga reellt värde i verkligheten och mest ett uttryck att blidka  den kritik som framfördes i medier – men likväl kan ett uttalat aktivt stöd från ett lands regering ge signaler som hjälper fram det där sista som behövs. Maud Olofssons ”finns inte på kartan”-attityd är det som sticker ut mest i regeringens bild av SAAB-krisen. Denna approach med bestämda steg, auktoritära drag, svartvit retorik, ”sunt förnuft” och det faktum att hon är kvinna kommer hon troligen få betala för en dag.

Nu avslöjas det att regeringen var inblandad i att stoppa det första köpavtalet med Spykers Cars på SÄPO:s inrådan, där ryska ägarfamiljen Antonov stod för pistolerna. Antonovgruppen sägs hålla på med både penningtvätt och organiserad brottslighet vilket skulle få vilken regering som helst att få kalla fötter. Huruvida SÄPO:s underlag för detta är korrekt eller inte får vara osagt. En del litar dock inte på att Antonov står utanför affären heller denna gång utan att Victor Muller har starka förbindelser med den ryska maffian sedan länge. Birger Schlaug driver tesen att det är lätt att förföras av karismatiska människor och att Victor Muller tycks dölja allt det där som även Refaat El-Sayed dolde. Visst kan det vara så men detta vet vi inget om mer än känslan av att det kan vara så. Fördomarna om ryska affärsmän är ju som bekant stor och slutsatserna hamnar ofta på samma spår när man skall analysera ryska affärsmöjligheter. Allt är förstås inte maffia och kriminalitet bara för att det är ryssar inblandade även om far och son Antonov säkerligen har mindre rent mjöl i påsen än andra affärsmän. Till stor del kan det också handla om amerikansk protektionism där man skyddar rysk insyn i General Motors via SAAB. Som sagt, vi vet egentligen inte mycket – desto mer känner vi.

Diskussionerna om SAAB har under året överlag legat på en nivå där det antingen handlar om att regeringen inte skall göra någonting alls  – då det är ett hopplöst bolag  som aldrig gått med vinst – och att staten aldrig får äga bilfabriker, eller på en nivå om förlorade arbeten och SAAB-nostalgi. För det första är inte ett företags vinst allt, det finns många bolag där vinsten får ge avkall för expansion och där aktieägarna får sin utdelning genom ökad aktiekurs – vilket man i och för sig kan uttrycka som en ”bubbla” men det hör till själva börspsykologin, en tro på att något skall bli bättre. Dessutom vet varenda revisor att ju större ett företag eller koncern är desto lättare att dölja förluster och vinster i bokföringen. I detta fall är det till exempel stor sannolikhet att ägaren General Motors låter SAAB köpa dyra komponenter av moderbolaget för att i viss mån täcka upp skenande förluster. GM har egentligen i första hand inte behövt ett vinstdrivande SAAB och därför har inte heller de incitament som skapar ett vinstdrivande företag infunnit sig. En liten ägare har ett helt annat behov att  vända SAAB till vinst och därför pressas man till nytänkande och att frångå detroitkonservatismen.

Att därför använda argumentet att SAAB inte gått med vinst på nära två decennier är därför ett ihåligt argument, för att inte säga icke-argument. I första hand skall man se vad varumärket är idag, vilka möjligheter man har för att stärka det och hur man ur detta kan skapa ett vinstdrivande företag. Synen att gamla förluster alltid garanterar nya förluster är konservativ och bortser från det faktum att det är ägarstrukturen som står ansvarig för icke vinstdrivande företag. Genom att förändra ägarsturkturen från ett underliggande intressen till ett annat skapas nya möjligheter. Självfallet med relevanta risker.

I första hand skall man se på varumärket och SAAB:s möjligheter att tjäna pengar på detta vilket SAAB:s gamla ägare uppenbarligen varit dåliga på.  SAAB:s varumärke anses av många stå för hög kvalité, innovation, kreativitet, uppfinningsrikedom och framtidsvision. Det förvånar mig när liberala företrädare som ser privata företag som samhällets nervsystem fullständigt sågar ett företag med endimensionella argument om att staten inte skall äga bilfabriker och att gamla förluster är överordnat allt som synbarligen har en så kraftfull optimism inbakad i företagskulturen och med en VD som aldrig tappat tron på sitt företag . En organisation är inte bättre än dess organisationskultur och få företag kan skryta med den lojalitet till sin arbetsgivare som SAAB:s anställda uppvisat under året.

Att staten skulle gå in med pengar helt  förutsättningslöst och bli bilfabriksägare är det nog inte många som tror på även om Maud likt duracellkaninen alltid svarar som om det påståendet alltid ställts. Men samtidigt kan vi heller inte helt stelt släppa ett varumärke för flera miljarder utan att ens försöka se på framtidsmöjligheter genom att monotont upprepa ”staten uppgift är inte att bygga bilar”. Nu  när Spykers köp gick igenom tycks  det ligga en våt filt över hela historien som om det finns en besvikelse att SAAB inte fick läggas ned vilket är beklämmande.

Man misstänker att bakgrunden till regeringens enfaldiga och upprepande ignorans gentemot SAAB bygger på ideologi mer är pragmatism. Pragmatismen utgår från största möjliga nyttoeffekt genom besluten och genom att vara negativ och skeptisk uppnår man tyvärr bara dåliga resultat.  Kanske saknar man den optimistanda som tycks genomsyra hela SAAB även från regeringens sida. Det är väl just här som Maud Olofssons tillkortakommande ledarskap kommer fram. Ett modern ledarskap som entusiasmerar samt skapar relationer och framåtanda får man inte genom att peka med hela armen och se arg ut. Maud Olofsson har mycket att lära av Jan Åke Jonsson.

Att Maud dessutom företräder ett parti som enligt vissa sägs vara det nya liberala hoppet i framtiden blir ytterst märkligt i sammanhanget. Den linje som hittills har förts i fallet SAAB liknar mer en icke-pragmatisk planekonomi, dumideologisk chimär och  konservativ cementering. Endimensionell ideologi domineras av känslor och sällan av den rationella logiken, tyvärr. Men det kanske är det som de liberala företrädarna vill ha?

Det hade krävts politiskt mod att direkt våga stödja SAAB ekonomiskt som en tillfällig lösning, se det positiva och utmaningen i att försöka utveckla företaget så att det i framtiden kan klara sig på egen hand. Det modet tycks inte någon i den sittande regeringen ha, en regering där de politiska visionerna utropas med stöd av Expressens läsarundersökningar.

Maud visar vägen.

De nya Feministerna?

Jag skall erkänna att jag har gått omkring med ett småflin på läpparna hela dagen efter moderaten och feminsten (!) Hillevi Engström utpel i svenskan i morse. Det började ju egentligen förra veckan med Per Schlingmans varning om kvotering i styrelserummen vilket föranledde upphetsade kommentarer från moderata kollegor i riksdagen några dagar senare.

Men idag blev det alltså Hillevi Engström som fick utveckla denna linje på ett något tydligare sätt och I Lantz i P1 satt hon och förklarade hur ”könsmaktsordningen består”. Annika Lantz själv var tydligt mycket road över att få tracka Annika för detta. Vem hade inte varit det?

Jag minns efterdebatten av Evin Rubars Könskriget när det begav sig för fem år sedan. Efter det var feminism stämplad som vänsterextremism byggd på ”flummiga”, sociologiska och ovetenskapliga forskningsmetoder med Eva Lundgren i spetsen som förde häxjakt på män. Jag minns hur omöjligt det var att försöka diskutera saken på en vettig nivå och hela landet översköljdes av en antisossevåg som var rätt pinsam att beskåda, pinsam för att den var så banal och fördummande.

Men nu har även ledningen för Moderaterna förstått sakernas tillstånd. Tycker de är värda ett stort grattis, bättre sent än aldrig! Hur deras väljare tänker just nu skall bli kul att få höra, svänger de lika snabbt eller blir det tyst ett tag framöver? Det finns ju dock alltid hårdnackade naziliberalister som vägrar ge upp men de övrigas rationaliseringar blir mycket roande att få ta del av, speciellt av de som spydde galla för fem år sen.

Tidelag – Del 1

Att djurrättsaktivister, porrmotståndare, sedelärande kristna och andra konservativa grupperingar förfasar sig över att en ytterst liten minoritet sysselsätter sig med tidelag, sex med djur, är väl kanske inte speciellt förvånande eller konstigt. Men när detta ämne tas upp kan även, i vanliga fall fullt friskförklarade och intelligenta människor, drabbas av fullständig kognitiv kortslutning och intellektuellt haveri. Vad beror detta på? Vad är det för bakomliggande orsaker i vårt samhälle där alla former rationella argument kastas på soptippen och ersätts av känslor? Är det det sunda förnuftet som ligger och spökar nu igen?

Jag har dragits in i tidelagsdebatten på nätet från och till under de senaste tio åren. Jag har varje gång fascinerats över hur sakliga argument totalt negligeras till förmån för häpnadsväckande logiska kullerbyttor och märkliga förhållande till rena fakta.  Det är oerhört kraftfulla mekanismer som ligger inbakade i vårt sociala arv vad det gäller tidelag där till och med aktade sociologer och forskare inom samhällsvetenskapliga ämnen – som i vanliga fall aldrig tillåter sig att bli känslomässigt färgade – mumlar något ohörbart, rynkar på näsan och snabbt försvinner därifrån. Jag har också varit införstådd att denna debatt så småningom skulle eskalera till förmån för en lag mot tidelag, hur verklighetsfrånvarande detta än må vara. Detta är beklagligt men jag är realist och inte dummare än att förstå vart tåget är på väg.

Och det är väl ungefär där vi är nu. Vår jordbruksminister Eskil Erlandsson gjorde ett tryggt framträdande i riksdagen för snart tre år sedan och försökte förklara hur inkonsekvent och problematisk en sådan lag skulle bli, men ett och ett halvt år senare lade han sig hastigt platt på marken för kvällstidningarnas första propagandacentral Expressens ”avslöjande reportage” och meddelade att han ser en lag mot tidelag som nödvändig. Man kan bara föreställa sig det tryck, både i riksdagens korridorer och kanske till och med hemma vid köksbordet, som Eskil hade fått utstå. Kanske hade någon högre upp i hierarkin tagit honom i örat men jag hade ändå önskat att han varit lite starkare än så. Det senaste två åren har det varit kusligt tyst om saken vilket antagligen betyder att ett angrepp mot vår demokrati är i antågande, i det tysta.

Den främste reaktionära och ideologiska galjonsfiguren i kriget mot tidelag är veterinären Johan Beck-Friis som skrivit debattartiklar om den påstådda galopperande spridningen av tidelag. I artikeln På tiden med lag mot tidelag av Bitte Cederlund i tidningen Hundsport figurerar Johan Beck-Friis som expert i ämnet. En artikel som genom falsarier och förvanskade faktafel propagerar för en lag mot tidelag och som man ofta hänvisar till när argumenten tryter. Tyvärr är detta ett ämne där inga logiskt rationella argument biter vilket Johan Beck-Friis vet om och därför kan han säga precis vad som helst som passar in i den gängse bilden av ett ”utbrett problem” i samhället.

Jag tänker beta av tidelagsdebatten alla krumbukter genom att systematiskt gå igenom vad det egentligen handlar om. Ursprungligen kommer texten från ett individuellt arbete (15 p.) jag gjorde på en fördjupningskurs i kriminologi en gång för några år sen men som jag har omarbetad och kortat ned för att passa formatet på Internet bättre. Bland annat är referenshänvisningarna borttagna, en referenslista läggs dock ut senare. Det kommer sålunda att bli flera avsnitt men som avslutas med en sammanfattande argumentation om varför detta kommande lagförslag inte ligger i paritet med en demokrati på 2000-talet och att vi stegar bakåt, inte bara i samhällsutvecklingen utan också i den fria formens intellektuella tankebyggnader, om man implementerar  det lagförslag som  Djurskyddsmyndigheten har presenterat. Det blir med andra ord en ganska lång historia och jag varnar redan nu dem som i normala fall  inte är vana att läsa längre akademiska texter att snabbt klicka vidare. Tyvärr tror jag inte att denna text kan övertyga några troende till en lag mot tidelag men kanske kan den – förhoppningsvis – bidra med pusselbitar till dem med öppet sinne utan känslomässiga låsningar i förhållande till sin sexualitet (och andras).

Historia
Tidelag (zoofili, bestialitet, sodomi) innebär enligt Nationalencyklopedin (1995) ”könsumgänge mellan människa och djur” och har en gång varit en brottslig handling. De gamla landskapslagarna stadgade bland annat levande begravning i jord för tidelagsbrott. Sedan medeltiden var tidelag belagt med dödsstraff ända fram till 1864 års strafflag som istället införde högst två års straffarbete för brottet. Även djuret offrades – vilket kan tyckas märkligt men lagen var på denna tid till stor del byggd på vidskepliga och moraliska paradigm utan de pragmatiska mål som kännetecknar dagens samhälle – och för att utplåna minnet av händelsen, och för att inte riskera att djuret blivit befruktat och därvid skapat en ”djurmänniska”, dödades även djuret. 1944 avkriminaliserades tidelag tillsammans med homosexualitet som tillsammans utgjorde två av de tre kristna sodomitiska synderna (den tredje var ”onaturliga handlingar” såsom oralsex).

Synen och lagstiftning gällande tidelag i det tidiga Sverige skiljde sig inte generellt mot övriga Europa även om Sverige hade ansenlig betoning på just tidelagsbrott i lagböckerna. Faktum är att tidelag var det absolut vanligaste enskilda brottet som flest svenskar avrättats för fram till år 1778 då den sista dödsdomen för tidelag verkställdes. Även det faktum att ordet och begreppet tidelag inte motsvaras i de övriga skandinaviska språken skvallrar om att företeelsen var extra uppmärksammad i Sverige. Det som också skiljde den svenska lagstiftningen från övriga Europa var det faktum att kvinnor inkluderades i lagstiftningen genom en könsneutral formulering i lagtexten. Förvisso dömdes bara en handfull kvinnor för tidelagsbrott, i jämförelse med tusentals män, men inkluderandet av kvinnor i lagstiftningen om tidelag var en klar skillnad mellan Sverige och övriga länder, även så nära grannar som Danmark och Norge. Flera uppger dessutom att tidelag antagligen var vanligare än vad domarna skvallrade om då man genom den stränga lagstiftningen sannolikt sökte enskildhet vid utövande för att undvika vittnen och upptäckt. Att dessutom agera vittne för tidelagsbrott orsakade de facto någons annans död och man kan troligtvis utgå från att vittnen inom familj och släkt var sällsynt förekommande.

Den snabba moderniseringen av det svenska samhället, och speciellt den sexuella reformrörelsen från 1930-talet och framåt, var mycket framgångsrik vilket bland annat medförde att Sverige blev världens första land att införa obligatorisk sexualundervisning i grundskolan. Detta ledde bland annat vidare till avkriminaliseringen av tidelag och homosexualitet 1944. Rydström menar dock i “Sinners and citizens – Bestiality and homosexuality in Sweden 1880-1950” att synen på Sverige som sexualliberalismens förlovade land i själva verket är ett falsarium och istället bygger på omdefinition av gränser av tillåten sex i en modern, rationell och medicinsk kontext, och där samtidigt en mer rättslig rigid hållning av överträdelser av dessa nya gränser uppstod. Det bör förtydligas att det moderna samhället i Sverige inte uppstod under 1930-talet utan innefattade en lång och komplex process under ett par hundra år. 1930-talet kan möjligtvis ses som ett av flera krumsprång under modernitetens samhällsformation där religion och moral alltmer kopplades loss från statens ansvarighet. Idag har vi världens mest sekulariserade samhälle – åtminstone på ytan – och avviker mer än vad övriga länder gör mot världen, som naturligtvis har sina fram- och baksidor.

Förekomst
De första vetenskapliga uppgifterna om tidelag var vanligt förekommande i det moderna samhället kom med Kinsey-rapporten där 8000 amerikanska män (1948) och lika många amerikanska kvinnor (1953) intervjuades om sitt sexuella beteende. Där finner man att 17 procent av den manliga lantbefolkningen hade haft sexuellt umgänge med djur (som ledde till orgasm – långt fler hade sexuell kontakt med djur utan orgasm). Stadsortsbefolkningen hade en betydande lägre andel tidelagsutövare – mellan hälften och en femtedel av lantsortsbefolkningens frekvenser – och när det hände skedde det oftast ute på landsbygden under ferietid eller liknande. Man slog därför fast att tidelag var mer vanligt förekommande om tillfälle gavs – vilket naturligtvis kan ifrågasättas. Totalt fann man att 8 procent av alla män hade haft sexuell kontakt med djur. 4-5 procent av alla kvinnor i materialet hade haft liknande sexuella kontakter med djur. Det bör påpekas att det mot Kinseyrapporten har framlagts metodologisk kritik samt det faktum att jordbruket har gett vika för industrialiseringen och att den därför inte är speciellt representativt längre.

Senare tids undersökningar med avseende på tidelag är inte så vanligt förekommande, kanske på grund av att de faller under sexualundersökningar och inte undersökningar om kriminellt beteende vilket ofta ligger på högre på den politiska dagordningen än sexuellt beteende. Djurskyddsmyndigheten fick dock i uppdrag av Regeringen att utreda i vilken omfattning människor använder djur i sexuella sammanhang då det förekommit uppgifter att det skulle vara i ökande omfattning. Djurskyddsmyndigheten kom med en rapport 2005 på basis av 1000 enkätsvar (av 1600 utskickade) från kommuner, länsstyrelser, yrkesverksamma veterinärer och kvinnojourer. Totalt redovisades 209 fall av människor som använder djur i sexuella sammanhang. 119 av dessa registrerades mellan 2000-2004, 70 fall för 1990-talet och 20 fall för slutet av 1970- och hela 1980-talet. Det går inte att dra några slutsatser om en eventuell ökning under denna period, bland annat på grund av att veterinärer inte har varit yrkesverksamma över hela perioden. Till mestadels omfattas hästar (161 fall) men även hundar, nötkreatur och katter finns registrerade. Merparten av de registrerade fallen, när människor använder djur i sexuella sammanhang, inbegriper enligt sammanfattningen någon typ av våldsinslag (i slutet av rapporten här), t.ex; ”Kraftiga skärskador i vaginan.” (fall nr 29), ”Två fall med skador från vasst föremål lokaliserade till vulva och vagina” (fall nr 50-51) samt ”Invärtes skador i vaginan, troligtvis uppkomna av trubbigt föremål” (fall nr 63). I endast tio fall av 209 kan man med stor säkerhet slå fast att handlingen syftade till sexuellt umgänge med djuret, t.ex, ”Hanhund som vid könsumgänge med en kvinna ’fastnat’ i henne” (fall nr 2) och ”Man som haft könsumgänge med en ko i ladugården” (fall nr 54).

Djurskyddsmyndigheten lade två år senare fram ytterligare en rapport på regeringens begäran där man berör 20 fall som rapporterats till landets polismyndigheter under 2005 rörande sexuellt utnyttjande av djur. Rapporten är i större omfattning än den tidigare rapporten och man diskuterar mer djupgående kring gällande lagstiftning i Sverige och jämförande länder utomlands, djurens fysiska och psykiska lidande, omfattningen som djur utnyttjas sexuellt, djurpornografi, hantering inom rättsväsendet samt rekommendation och förslag till lagstiftning. Man konstaterar att omfattningen av sexuellt utnyttjande av djur sannolikt är större än vad de förekommande studier som gjorts visar (så kallade mörkertal) och jämför vidare med sexual- och misshandelsbrott där den faktiska brottsnivån ligger på upp till tio gånger högre än den brottslighet polisen registrerar. Det faktum att handlingen tidelag är sexuellt avvikande borgar för ytterligare undanskymdhet av den som praktiserar det.

Att besvara i vilken omfattning tidelag, eller sexuellt umgänge med djur, förekommer är praktiskt taget omöjligt att svara på utifrån den fakta som finns tillgänglig. De två undersökningarna i modern tid ovan visar att våld mot djur förekommer, samt även till viss del sexuellt umgänge, men inte i vilken omfattning. Att likställa de så kallade ”mörkertalen” med sexualbrott har inga som helst vetenskapliga belägg. Man kan dock anta att tidelag existerar som fenomen, även om det är ytterst ovanligt i dagens moderna samhälle.

Direkt vidare till Del 2…  (kommer inom kort)

Det ärofyllda Haiti

Att en stor tragedi pågår i Haiti just nu känner nog alla till vi det här laget. Vad många däremot har dålig koll på är Haitis historia.

En gång i tiden var Haiti en oerhört rik fransk koloni vilket framförallt berodde på de många sockerrörsplantagen. Men det var också på Haiti som slavarna först gjorde uppror i nya världen och som allra mest tog fasta på den franska revolutionens frihetsparadigm – frihet åt alla. Men i revolutionens eftermäle tvingade Frankrike Haiti att skuldskriva sig för alla de förstörda plantageägor i slavupprorets spår samt den förlust plantageägarna menade hade uppkommit på grund av att slavarna nu var fria. Dessa ockerräntor utarmade sakta men säkert Haitis ekonomi, den sista avbetalningen gjordes till den franska staten så sent som 1947.

Idag i OBS på P1 berättade journalisten och författaren Björn Kumm lite kort om Haitis tidiga historia – Haitis ärofyllda förflutna (7:10 in i programmet). Även som text här.

Senare kom familjen Duvalier och sänkte det sista hoppet för det Haitiska folket. Under det det skräckvälde som Papa Doc och Baby Doc drev från 1957 och trettio år framöver förlorade 30.000 haitier livet. Baby Doc, eller Jean-Bertrand Aristide som han egentligen heter, flydde 1986 till Frankrike där han lever än idag.

Visst är det extra beklagligt att ett sådant frihetsivrande land med så bra förutsättningar brakar fullkomligt åt helvete? Jordbävningen var på nåt sätt spiken i kistan känns det som. Eller är det kanske så att omvärlden nu till slut får upp ögonen för ett av världens fattigaste länder och att kanske till och med Frankrike ser sin skuld i det hela?

Det är tur för Frankrike att de så här långt är med på noterna i alla fall.

François Duvalier (Papa Doc) och sonen Jean-Claude Duvalier (Baby Doc).

Döda människor

Svenska medier har under årens lopp en tendens att mer och mer visa starka bilder på döda människor, i alla fall i sina webupplagor. Bevakningen av jordbävningskatastrofen på Haiti är ett bra exempel på detta där bilder av desperata, skadade, döda och förruttnande människor som ligger staplade på varandra finns i de flesta tidningarna på nätet (SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, GP). Vissa tidningar visar mer än andra, andra är lite mer restriktiva.

Det är bra att visa bilder på döda människor, vi har redan ett märkligt förhållande till döden idag, som om det knappt existerade ett slut.

Döda människor i Haiti 2010 (Aftonbladet)

Tillägg: Aftonbladet har nu lagt ett så kallat ljudbildspel där bilder ackompanjeras med ljud av skrikade och gråtande människor. Det blir lite märkligt, minst sagt.

Haiti och räddaren i nöden

Brasilien förekommer eventuella kravaller på Haiti genom att skicka vapen och gummikulor. Det är tur att vi har länder som Brasilien i världen, vad hade vi gjort utan dem?

Istället kan man och SMS:a LIV till 72990 så ger man 50 kr till Läkare Utan Gränsers arbete på Haiti. Alternativ är att skicka MÅNAD till samma nummer så skänker man 30 kr varje månad framöver.

Kungen

Idag fick vi höra kungens årliga jultal, en av dessa höjdpunkter nu så här i sluttampen av 2009. Han slog bland annat häpnadsväckande fast att ungdomar och invandrare utgör en stor tillgång för vårt land, att hoppet om en bättre morgondag är en stark kraft och att inget barn skall utnyttjas eller utsättas för övergrepp. Den bästa biten var dock den om hans upplevelser i ”…en så kallad kåkstad” där han med stor inlevelse och lidelsefull patos beskriver den fruktansvärda verklighet som där gick upp för honom.

”Vi har förmånen att resa över världen och har då inte bara fått se de fina salongerna. För ett par år sedan till exempel, besökte jag tillsammans med World Scout Foundation, Gugulethu, en kåkstad utanför Kapstaden i Sydafrika. På plats kunde vi då bevittna den verklighet och de orättvisor många barn runt om i världen utsätts för.”

Detta var ju så klart bara ett av alla de exempel på kungens erfarenheter vad det gäller fattigdom, misär och elände.

Nyheten om att han och drottningen burit på en gemensam dröm, att skapa ett forum för barn och ungdomars situation i världen – World Child and Youth Forum – har legat mycket högt upp på nyhetsrapporteringen under större delen av juldagen. Jag fascineras över hur denna tomma kastrull kan ha så mycket ”informell” makt i ett land där många säger att han inte har någon formell makt alls. Väldigt märkligt.

Hans Rosling letar samband mellan mänskliga rättigheter/demokrati och socioekonomiska variabler i nedan YouTube-klipp vilket inte går så bra. Bland annat ifrågasätter han Sveriges toppbetyg i demokrati när vi har monarki som statsskick. Hans Rosling är en av världens främsta 100 tänkare enligt det amerikanska magasinet Foreign Poli, för den som inte visste.

Kungen och Hans Rosling är sina diametrala motsatser. Gå med i Republikanska Föreningen.

Mastermind

Minns ni storsäljaren Mastermind? Jag gör det i alla fall, mycket väl. Bilden av det sofistikerade paret som pryder lådan har verkligen etsat sig fast i mitt minne från barndomen, som något väldigt mystiskt men samtidigt vardagligt. Familjen spelade det ofta. Kanske är det därför jag bara tycker det är kul att spela mot en annan spelare och hade det inte varit för Mastermind kanske jag hade flytt även tvåmansspel. Jag kan tänka att bilden var en stor anledning till spelets framgång – den låter spelaren vara en av de där när man vinner; den sofistikerade, den smarte, den begåvade.

Jag har faktiskt både lådan och spelet kvar.

För några år sedan lät man paret som pryder omslaget mötas upp igen för en bild. Läs här artikeln om deras historia; ”Landmark Reunion for Mastermind Box Models”.

Hamburgare in real life

Minns ni den klassiska scenen i filmen Falling Down från -93 när William Foster, spelad av  Michael Douglas, blir lite upprörd över att hamburgarna inte ser ut som på bilderna?

Är kommer en förklaring till denna diskrepans.

Danmarks sexarbetare slår tillbaka

sexarbejde.dk

De danska socialdemokraterna med Ritt Bjerregaard i spetsen har använt det stora klimatmötet i Köpenhamn som en plattform för att propagera mot sexarbete genom att skicka ut vykort till 160 hotell i staden med texten ”Var hållbar. Köp inte sex.” Detta har retat upp sexarbetarorganisationen i Danmark (SIO) och dess taleskvinna Susanne Møller:

”Det är förkastligt och oförlåtligt att en dansk politiker valt att använda klimatmötet som en plattform för hets mot sexarbetare. Ritt Bjerregaard missbrukar sitt ämbete.”

Som svar på detta gäller från och med nu ett av dessa vykort som betalning för ett ligg med någon av SIO:s sexarbetare. Touché.

När makten anpassar sig

I dagens DN intervjuas Gellert Tamas och Lena Sundström  som  gett ut böckerna ”De apatiska” och ”Världens lyckligaste folk” om främlingsfientlighet i dagens Sverige. De tsägs en del intressanta saker i artikeln, bland annat om den forskning  som visar att främlingsfientliga missnöjespartier har svårast att göra sig hörd i länder där höger-vänster-polariseringen är tydlig. Gemensamt för de nordiska ländernas politik de senare åren är att de gått mot mitten samtidigt som klassklyftorna har ökat och det är då som sverigedemokraterna har vuxit sig starkare. Jag ser också att det har att göra med det som skett i Vellinge där Moderaterna har skött sverigedemokraternas roll och motat varenda flykting vid kommungrinden. Hade inte det alternativet funnits så hade givetvis SD haft sin roll även i denna skånekommun.

”- Vi måste våga lyfta på locket, det är det de alltid säger, inflikar Gellert Tamas. Men det är inte det de menar. De menar bara att vi ska prata om invandrare som monster. Gör vi inte det anser de att vi inte har lyft på locket.”

”Hans bok ”De apatiska” handlar om en riktig locklyftning. Om hur politiker, tjänstemän och byråkratin själva tillsammans målar upp en bild av främlingen som så monstruös att han är beredd att förgifta sina egna barn. Bara för att få stanna ”i vårt fina land, Sverige”

Lars Hultström

Lars Hultström som tvingats avgå som ordförande för Swedish Meats har naturligtvis haft en jobbig period i sitt liv då han fick avgå från i stort sett alla uppdrag han hade och detta efter en propagandistisk film av värsta sorten från Djurrättsalliansen. Han hade liksom inte en chans och det spelar ingen roll vad man säger om trovärdigheten i filmmaterialet för så fungerar den typen av propaganda.

Lite kul blir det dock när han tar bladet från munnen i en intervju i DN där han beskriver sista tiden samt sina beslut att avgå:

”Situationen blev snabbt omöjlig och jag tog time out. Sådana här gånger måste man prioritera kärnverksamheten: min personal, familjen och grisarna.”

Så talar en riktig företagsledare, kärnverksamheten innefattar inte bara arbetet utan givetvis också familjen. Frågan är om prioriteringarna kommer i nämnda ordning, i så fall kan ju familjen vara glada att de kom före grisarna. Djurrättsalliansen hade förstås tyckt tvärt om.

Muslimska kvinnor i Sverige

Efter ett tips från bloggen Absolute Banana hittade jag en nyligen utförd kvalitativ studie om muslimska kvinnors upplevelser i det svenska samhället av Johanna Sixtensson på Malmö universitet med titeln ”Hemma och främmande i staden – kvinnor med slöja berättar”. 19 muslimska kvinnor har intervjuats om sina erfarenheter och upplevelser av hot, verbala trakasserier, våld och upplevd diskriminering i och kring Malmö. Föga förvånande läser man här om återkommande trakasserier och hot från från okända etniska svenskar i offentliga rum med ordval som ”åk hem”, ”jävla muslim”, ” du skrämmer barnen”, ”jävla svartskalle” men också genom att människor spottar på marken bredvid eller knuffar dem. Det vanligaste är dock trakasserier i alla dess subtila former:

”Mer subtila upplevelser och indirekta tecken på de negativa uttryck kvinnorna berättar om är exempelvis att man inte får arbeten man känner att man är kvalificerad för; det kan vidare vara situationer i klassrummet med lärare som behandlar en annorlunda; att människor runt omkring inte tror att man kan saker eller att man inte kan prata svenska, ”att man är dum”; att man inte blir inkluderad som alla andra i sociala situationer/sammanhang; att människor (ofta på bussen) pratar om muslimer på ett nedvärderande sätt, inte direkt till personen, men demonstrativt och högt.”

Vidare har man frågat om vilka typer av försvarsmekanismer och strategier de har antagit för att klara av det vardagliga livet. Jag har klippt in några valda citat nedan:

”Johanna: Vad är det som gör att folk uppför sig på det sättet?
Yasmin: Jag tror att de är rädda, det är någonting lite konstigt liksom. Jag förlåter dem.
Johanna: De är rädda?
Yasmin: Ja, ja, jag vet inte vad de tänker. Men tyvärr så är arabers rykte inte bra nu. Så, jag tror inte att det är deras fel. Men jag tycker mycket om att bjuda hem mycket folk. Att visa dem att vi nästan är lika. Men, jag vet inte om det lyckas eller inte. Det lyckas med många familjer, men inte med alla.”

”Jag frågar Zofia om hon tror att hon får anstränga sig mer än andra för att folk ska acceptera henne? Zofia svarar:
Zofia: Ja… alltså, ja det får man. Man får på något sätt liksom visa ännu tydligare att man är bra. Om man kommer till en affär till exempel. Jag har ju sett folk som tar saker och lägger i vagnen och sedan ångrar de sig och då kan de bara lämna vagnen var som helst, eller ett klädesplagg. Men det kan inte jag göra. Jag är ändå inte den typen. Men jag tänker liksomtvå gånger.
Johanna: För om du skulle göra det?
Zofia: Om jag skulle göra det, då hade alla reagerat: ”men hon, hon har slöja” och ”man lämnar inte den grejen där. Man måste lägga tillbaka den.” Jag tycker inte heller att man ska göra det, men om jag skulle gjort det så skulle jag liksom få dubbelt… Jag är mer försiktig.”

Kvinnorna undviker vissa ”svenska” områden och försöker genom att vara överdrivet vänlig och trevlig nå respekt. När såväl konflikter och situationer uppstår  försöker de ignorera dessa genom tystnad och undvikande beteende, allt för att inte sticka ut.

Det är ingen trevlig läsning men kanske inte speciellt förvånande som sagt. Författarna i sin tur skriver att kränkningarna var fler och grövre än de hade föreställt sig innan man gjorde intervjuerna, vilket i vardagligt tal betyder att de blev förvånade.

Det skall också påpekas att det en del positiva möten mellan muslimska kvinnor och etniska svenskar också beskrivs i rapporten, men de mötena är inte riktigt lika vanliga, om man säger så.

Man bör ha gott självförtroende om man är muslim och kvinna i Sverige

Minaretförbudet

Schweiziska folkpartiet (SVP/UDC) har tillsammans med det lilla ultrakonservativa partiet UDF lyckats få igenom en folkomröstning som ledde till att nära 60 procent röstade för ett förbud mot att bygga, hör och häpna, minareter. Många verkar chockade, inte allra minst de schweiziska politiker som trodde att förslaget med klar majoritet skulle röstas ner. Själv är jag inte speciellt förvånad. Den gamla nationalsocialismen går igen i Europa och sverigedemokraterna kan vid nästa val utan några som helst problem få 20 procent om omständigheterna blir de rätta. Sverigedemokraterna lockar konservativa och rädda väljare från mer eller mindre alla partier och ju mer legitima de blir i medier  desto mer skalas det negativa stigma av som en röst på sverigedemokraterna hittills har utgjort. Många människor har nämligen ingen som helst aning om varför de inte skall rösta på främlingsfientliga och konservativa enfrågepartier – bara att det är fult och fel, man är ju inte rasist.

Mycket av historiebeskrivningen av nazismen under 30- och 40-talets Tyskland bygger på  demonisering vilket har lett till att perioden framstår som overklig för många, framförallt genom förintelsens perspektiv. Många människor tror därför att detta nationella tillstånd aldrig kan uppstå igen, att vi människor är så mycket mer upplysta och demokratiskt skolade idag att det skulle vara omöjligt. Detta är ju naturligtvis nonsens. De som tror att alla de tyskar som 1930 och framåt röstade på NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei) gjorde det för att man ville gasa ihjäl judar, och andra icke önskvärda grupper i samhället, är kunskaps- och historielösa. Som tur är har vi idag inte de ekonomiska förutsättningar som Tyskland hade efter Första världskriget - även om vi till stor del just nu upplever en konjunkturnedgång – i annat fall hade de konservativa och rasistiska yttringarna varit mångdubbelt större dags datum. Och troligen kommer vi heller inte att uppleva ett nytt holocaust men vår existens här på jorden är inte antingen eller – det finns gråzoner, det finns nåt mitt emellan, och just det tycks många människor ha svårt att förstå.

Alla sådana här rasistiska yttringar beror på att människor är rädda - rädsla för att saker och ting skall förändra sig, att deras liv skall levas annorlunda, att andra kulturer skall förgöra deras egen kultur, bli utstötta. Rädslan får därför folk att tycka de mest förnuftsvidriga saker, så lång från rationella tankegångar man komma, helt förslavad av sina hatkänslor.

Senast en västerländsk kultur svartlistade en viss typ av konst och arkitektur i större skala var under 30-talet när Hitler brände både böcker och konst samt skapade en korrekt och statlig neoklassicistisk arkitektur som så småningom Albert Speer fick leda. Allt det som betecknades som judisk, kommunistisk eller helt enkelt ”otyskt”  ansågs mer eller mindre vara degenererad konst och förkastligt. Och precis som Blogge Bloggelito skriver är steget från att bränna böcker och bränna människor inte stort, ty ”människor är själva kulturbärarna”.

En minaret står inte alltid i direkt anslutning till en moské till skillnad från det kristna kyrktornet. I likhet har de dock samma funktion – att kalla till gudtjänst och bön. Minareter har olika arkitektoniska former beroende på vilken kultur den är belägen i, liksom kyrkor eller kyrktorn ser olika ut.  Den typ av minaret som vi trångsynta västerlänningar  alltid associerar till minareter (och missiler) är av turkisk 1100-talsmodell.

Minaret av turkisk modell

Med en enkel sökning på google så inser man att det finns en mängd olika typer av minareter. Några exempel nedan.

Spiralminaret i Samarra.

Minaret i Kairo, Egypten.

Minaret i Aleppo, Syrien.

Minaret i Marocko.

Och nu har man alltså förbjudit att bygga fler minareter I Schweiz. Med ovan bilder i åtanke behöver man ju faktiskt inte vara ett geni för att förstå hur snustorrt idiotiskt förbudet är. Jag antar att man kommer att definiera en minaret efter dess religion och inte efter det arkitektoniska utseendet – vilket såklart är själva poängen - då många av dem mer liknar ett kyrktorn eller allt annat än missiler. Om inte så undrar jag hur man i så fall skall dra gränsen för vad som är en minaret och inte.  De propagandaaffischer som JA-sidan har använt sig av påminner starkt om gamla krigsaffischer från tiden kring både första och andra världskriget och man häpnar faktiskt över att folk går på detta dravel i Europa år 2009.

Propaganda anno 2009 eller 1933?

Schweiz var liksom Sverige neutrala och höll sig utanför Andra världskriget. Kan detta kanske vara en av de orsaker till att 57 procent röstade ja till ett sådant befängt förslag, att man inte konfronterat folkets rasistiska talanger? Skulle vi göra en folkomröstning om  något liknande Sverige, eller till exempel ett lagförslag om dödsstraff för vissa brott, skulle förmodligen majoriteten av politiker även då bli ”chockade”.  Men troligen är inte detta något lokalt fenomen i Schweiz och Sverige, vi skulle antagligen se ett liknande resultat i alla Europeiska länder. Att det var extra stor majoritet i de de tyskspråkiga delarna av Schweiz kan man ju bara spekulera i.

Nationalsocialism främjar en stark stat tillsammans med en stark nationalistisk ära. Staten befrämjar och höjer upp den egna nationella kulturen framför andra genom att reglera mot andra kulturer. Mångfald och förändring ses som en negativ företeelse och den konservativa ådran är tämligen uppenbar och närvarande genom både retorik och ideologi. Å andra sidan var konservatismen från början en motkraft till den Franska revolutionen som ledde till avförskaffandet av den absoluta monarkin och var till viss del en småborgelig kamp mot överheten bestående av kung, adel och prästerskap där den engelska parlamentarismen och upplysningens idéer var några av föredömena. Samtidigt var det borgare och  företagen som stödde nationalsocialismen på 30-talet, även om det också var många arbetare som röstade fram dem. Detta visar att borgeligheten även 150 år senare stod på revolutionens barikader, mot den styrande överheten, dock i lite annan form såsom Kristallnatten och annat. Självklart måste man höja ett varningens finger att jämföra historiska händelser som ligger alltför långt mellan i tiden men den röda tråden är att konservatismen inte drar sig för att riva upp och förändra, i alla fall för att uppnå det som en gång var. Det kan vara bra att ha detta i åtanke när man ser konservativa utfall som  när Sverigedemokrater tillskansar sig alltmer politisk makt.

Konservatism har under 1900-talet varit ett ”höger”-fenomen men idag tror jag inte detta är lika atypiskt längre även om man till viss del skall skilja på den politiska konservatismen och strukturkonservatism. Strukturkonservatismen utgår från att man skall bevara det som redan är Status-Quo och att förändringar är av ondo (varför förändra om det inte förbättrar?) och det finns därför konservativa åsikter utifrån denna strukturkonservatism båda sidor av den politisk skalan.  Jag blir till exempel alltid lika förvånad när uttalade ”liberaler” pratar sig varma om  konservativa värden och jag vet inte om delar av den liberala kärnan till sin natur är konservativ  eller om saker och ting helt enkelt inte är för vad det utger sig vara. Den politiska konservatismen framhäver kultur, tradition och sedvänjor men menar också att det finns en slags naturlig och gudomlig hierarkisk ordning och att tron till människans förnuft ofta är överdriven. Givetvis blir konservatismen extra tydligt när både den politiska och strukturella konservatismen sammanfaller i en och samma företeelse. Jag är ganska övertygad om att sverigedemokraterna är ett bra exempel på det sistnämnda.

Att nationalsocialism och sverigedemokrater, liksom andra främlingsfientliga partier i Europa, har  en konservativ värdegrund är ganska uppenbart. Huruvida det är en extremblandning av politisk neokonservatism och toksocialism kan man diskutera men man kan ju i alla fall konstatera att det var ur en konservativ idégrund den nationalsocialistiska ideologin formades ur, inte en socialistisk, och det är detta vi ser i dagens motstånd till minareter, invandring och islam – konservatism.

För att tag sedan väckte man liv i det gamla Milgramsexperimentet som visade att inte ett smack har hänt med folks tilltro till auktoriteter, eller empatiska förmåga heller för den delen. Vetenskapens värld slog fast något liknande för några veckor sedan i ”Ditt våldsamma jag” och återigen förvånas jag inte. Människor även i Sverige är kapabla till att göra precis samma vidriga saker idag som på den polska landsbygden 1942, bara omständigheterna är de rätta. Den som inte förstår det förstår överhuvudtaget ingenting om rasismens grundvalar och våldets natur.

Var detta skall sluta har jag egentligen ingen som helst aning om, men det ser fan inte bra ut för att göra en kort sammanfattning. Det enda som motverkar rädsla för okända kulturer är upplysning och kunskap. Motsats till det är förenklad tabloidjournalistik och propagandistiska affischer som likställer minareter med nationspenetrerande missiler. En del grundlagsexperter menar att  den schweiziska lagen om förbud mot minareter strider mot folkrätten och kanske kan europakonventionen om mänskliga rättigheter samt FN:s konvention om politiska och civila rättigheter förhindra att lagen verkligen går igenom.  Det stora problemet är dock att många av de främlingsfientliga missnöjespartierna i Europa nu får vind i seglen när människor inser att kulturrasism är legitimt i andra delar i Europa. Förvisso skall inte det protektionistiska Schweiz ses som en riktgivande norm för resten av Europa – det var till exempel i kantonen Appenzell Innerrhoden i nordöstra Scheweiz som genom torgdemokrati tillät kvinnlig rösträtt först 1990 – men få verkar förstå vad människor egentligen har för åsikter och värderingar i respektive land, allra minst i Sverige. Kanske är det dags att vakna upp och inse vi alla mer eller mindre är rädda och rasister? Att förstå sin egen rasism är att förstå rasism.

Helt klart är inte mänskligheten redo för direktdemokrati vilket Schweiz nu har visat väldigt tydligt. Innan man kan införa något som liknar direktdemokrati krävs det att folket har relevant kunskap och förståelse om sin kulturella omvärld. Hur vi skall nå dit är en svårare fråga. Ett första steg är att lära folket att hantera medier av olika former i tidig ålder. Mediekunskap borde faktiskt vara ett obligatoriskt grundämne i grundskolan. Det är från medierna människor skapar sig sin uppfattning om omvärlden och det är genom medierna man når människor. Massmedier snuttifierar världsbilden samtidigt som människan selekterar denna snuttifiering. Ansvaret ligger därför förvisso till stor del hos publicisterna men också hos den enskilde individen – ett eget ansvar att välja vad man läser och så långt det går ur ett kritisk perspektiv. Likväl som jag klarar av att rata kvällstidningar – då jag inser att  dessa påverkar även mig – så tror jag också att den rädde Vellinge-moderaten klarar av detta. Men då måste denne inneha kunskap om hur medier och information påverkar oss.

Rädda människor

Svenskarna måste vara världens fogligaste folk. Ingen annanstans har man lyckats får så stor andel av befolkningen att vaccinera sig mot en influensa. Folk som man trodde hade bägge fötterna på jorden springer iväg och köar i timtal – ”utifall att” fastän de inte tillhör någon riskgrupp. Kanske har David Eberhard rätt när han för några år sedan skrev om trygghetsnarkomanins utbredning i Sverige, även om jag tycka att han drar på väl mycket. Men visst torde vårt följsamma beteende till viss del bero på människors inneboende rädsla för att dö. Rädslan övertar lätt det rationella logiken fastän dödligheten är försvinnande låg och fastän riskerna med vaccinkompliktioner inte är riktigt utvärderade. Och fastän hotet från antibiotikaresistenta bakterier är så mycket större, där 25.000 människor inom EU dör varje år, så är det inte detta bakteriella hot som skrämmer människor märkligt nog.

I Schweiz verkar man inte vara lika rädda där staten bara lyckats få 10 procent av befolkningen att vaccinera sig. I Tyskland har debatten varit extra hård och danskarna verkar inte bry sig överhuvudtaget. I Kanada har man stoppat en leverans av vaccin på uppmaning av självaste leverantören Glaxo Smith Kline då allvarliga biverkningar som andningssvårigheter, förhöjd hjärtrytm och hudutslag har rapporterats. Visst känns det tryggt att leveranserna har en hög säkerhetskontroll?

Röster börjar återigen höjas för att Sverige skall bygga sin egen vaccinfabrik, statsägd vad man kan förmoda. Att ha egen vaccinfabrik kan ha sina fördelar, som t.ex. att slippa beroendeställningen gentemot ett läkemedelsbolag, men samtidigt får man istället ett komplett ansvar för att vaccinet inte ger en massa oupptäckta biverkningar och vilken regering vill ha det? Man kan nog också kunna räkna med att staten inte stillasittande kommer att se folket vägra vaccinationer om de plöjer ner pengar i en fabrik, det är inte omöjligt att tvingande dekret visar vägen fört den enskilde individen i sådant fall, allt för den stora samhällsnyttan. Ve den som hindrar att hjulen fortsätter att snurra, vem skall köpa julklappar om alla ligger hemma med feber?

Här kan man beskåda den mest absurda kö jag har sett i Sverige - vaccinationskön i Örebro. Helt sinnes.

Och är det inte farsoter människor är rädda för så är det andra människor. Vellinge kommun blev ett talande exempel på vad som händer om någon av de etablerade partierna (m) tar över flyktingfientliga frågor – Sverigedemokraterna får då knappt en enda röst i ett annars SD-kompakt Skåne. Jag är övertygad om att skulle det stigma som är behäftat med Sverigedemokraterna av någon anledning försvinna skulle de ha minst 20 procent av rösterna. Mängder av människor har exakt samma värderingar och åsikter som Sverigedemokrater men de är tyglade och lärda att inte rösta på dem. Varför de inte skall rösta på dem har man ingen som helst aning om, bara att det är fel att rösta på rasister. Jag hör de mest märkliga saker varje dag om invandrare, muslimer och svarta. Ett bra exempel på denna inneboende rasism är huruvida Turkiet borde ingå i den europeiska gemenskapen. Man kan givetvis ha en mängd politiska och rationella ifrågasättanden om Turkiet borde tillåtas medlemskap i EU men mycket sällan har människor någon som helst kunskap om detta. När man därför frågar folk varför de inte vill att Turkiet inkorporeras i EU så får man inget vettigt svar, på sin höjd mumlas det något om mänskliga rättigheter. Det osagda blir ofta påtagligt verkligt under dessa frågestunder.

Hur många har vaccinerat sig i Vellinge?

Vad däremot ingen pratar om alls är den omfattande stigmatisering av grisar och svin, var är den debatten? Eller hjälper den Djurrättsalliansens propaganda om de svenska svinen? Grisar blir synonymt med farsot, pest och pandemi och vem vill äta sånt?

Sarah Palin och Sverigedemokrater

I nedan film intervjuar man supporters till Sarah Palin som skall signera sin nya bok. Först slår det mig hur mycket det amerikanska personvalet här framträder. Ingen verkar ha den blekaste aning om vad för politik varken Sara Palin eller Barack Obama står för utan det enda som framkommer är rädslan för terrorangrepp, förlorad amerikansk identitet och minskad dominans  på den internationella scenen.

Men samtidigt slår det mig också att denna rädsla får mest näring  i okunskapens landskap och det är denna brist på kunskap samt övermått av rädsla som Sverigedemokrater (7,2%) nyttjar för att fånga in svenska väljare.

Så när man roar sig på bekostnad av dumskallarna i USA så bör man lägga på minnet att alla dessa ”dumskallar” även finns i vårt land, i minst lika stor utsträckning.

Peter Englund

Första gången jag kom i läskontakt med Peter Englund var när jag läste Poltava för flera år sedan. Jag har alltid varit historieintresserad, framförallt militärhistoria, och har i femton års tid prenumererat på Populär Historia som trots sitt namn har en tämligen hög seriositet. Peter Englunds Poltava gav mersmak och jag läste fler av hans verk, alla lika välskrivna och intresseväckande. Jag blev därför både upprymd och glad när han blev insläppt i Svenska Akademien - samt snart dess ständige sekreterare - och trodde han skulle blir stor tillgång för detta stela rum av ett bord och aderton stolar. Hans blogg läste jag flitigt under en tid och det var t.ex. riktigt kul att följa hans väg till alstret Stridens skönhet och sorg. Jag har med andra ord haft en stor respekt för denna man.

Den mediala kanonaden om Dawit Isaak gör att  knappast någon människa i detta land kan ha undgått hans öde i Eritrea och sällan har en enda persons livsöde blivit så omskrivet i svensk press. Det faktum att han är journalist hjälper naturligtvis till i denna uppmärksamhet – journalister stöttar givetvis journalister - frågan är hur stort intresse den gemene svensken har. Nu tyckte tydligen Peter Englund, med Expressen som initiativtagare, att detta inte räckte - han sitter ju kvar i fängelset och inget verkar hända. På torsdagen i veckan publicerades därför en av Peter Englund skriven appell för Dawit Isaak i 91 svenska tidningar.  Själva appellen, som tydligen nådde 5 miljoner svenskar enligt expressen,  har en lugn med rättmätig ton. I de intervjuer däremot där han yttrar sig om saken låter det lite annorlunda och mycket olikt Peter Englund. Jag tror det är fler än jag som höjer lite förvånat på ögonbrynet när han beskriver sin syn på saken som bland annat innebär att ta det till EU-nivå.

Även Studio Ett på P1 lät Peter Englund breda ut sig men där lät man även ringa upp kommunikationschefen på UD,  Cecilia Julin, som mycket verbalt och konkret vände upp och ned på Peter Englunds underliga argumentation om tyst diplomati och krav på ekonomiska sanktioner mot Eritrea. Med tanke på hans historiska kunskaper, framförallt i militärhistoria, så är det oerhört märkligt att han andas ekonomiska sanktioner mot en fattig diktatur som Eritrea speciellt på grundval av en fängslad journalist. Har han helt trängt bort följderna av de ekonomiska sanktioner mot Irak under 90-talet där man beräknar att 1,6 miljoner människor dog som direkt följd av dessa sanktioner varav en halv miljon barn? Vidare är hans likhetstecken mellan tyst diplomati och att inte göra någonting rent ut sagt löjligt.

Var har Peter Englunds känsla för proportioner tagit vägen? Vad är hans förslag när de ekonomiska sanktionerna inte fungerar - militärt ingripande? Dawit Isaaks öde är beklagligt och fruktansvärt utifrån alla tänkbara perspektiv men att lägga ned sådan kraft och energi för en enskild människa bara för att han råkar tillhöra samma skrå som Peter Englund haltar betänkligt med tanke på hur otroligt mycket elände det finns i världen att engagera sig i. Jag trodde faktiskt att Peter Englund låg på en högre intellektuell nivå än så.

Det är trist att behöva säga det men min respekt för Peter Englund har fått en ordentlig törn och för att inte bli alltför pejorativ och anklaga Peter Englund för bombkonservativa åsikter tycker jag i enkelhetens namn att han borde skämmas.

Peter Englund - massmedieskeppets nya galjonsfigur?

Tillbaka

Plötsligt händer det.

Under ett bra tag har jag inte skrivit något här, mest till nackdel för mig själv antagligen. Förvisso driver jag också en träningsblogg men där blir det ju mest träning, så klart. Efter att ha läst en kurs PR, journalistik och opinionsbildning på universitetet nu i höstas kände jag behovet av att ventilera blomma upp igen efter ha slumrat ett tag hos mig.  På Facebook har det blivit alltfler appeller till de länkar jag publicerar men de blir ofta korta och därför ofta intetsägande för många. Kanske behöver jag detta likt en ventil för att stilla ett behov eller så är det som med boxning; det bara ökar lusten att slåss. Sak samma, nu är jag här igen.

Plötsligt händer det

 

Humor i Riksdagen

Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund är väl kanske ingen favorit precis men i Svd:s Idag-serie i veckan om humor som terapeutiskt verktyg (Humor på allvar) berättar han om en kul incident i riksdagen som är värd att lyfta fram:

Debatt i kammaren och Birgitta Dahl sitter ordförande. Kristdemokraten Holger Gustafsson begär ordet och börjar sitt anförande som brukligt är med ”Fru talman!” Han håller på ett bra tag, är engagerad och märker då inte att Birgitta Dahl ersätts som ordförande av förste vice talmannen Anders Björck.

Holger Gustafsson fortsätter med ”Fru talman” och kommer efter ett tag till slutet av sitt anförande.

Enligt utskrift från riksdagens protokoll:

”Fru talman! Med anförda motivering vill jag yrka bifall till reservation 1 och också peka på att vi har ett särskilt yttrande från kristdemokraterna fogat till ärendet.

Förste vice talmannen Anders Björck:

Tack, fröken Gustafsson.”

–Det skulle Birgitta Dahl aldrig ha gjort, säger Göran Hägglund.

Ner med monarkin

Bra timing. Arne Ankas sjunde album titulerar sig med ”Ner med Monarkin”. Jag är ett stort fan av denna bittra, arga och intelligenta anka men när utgåvan innehåller både Hitler, tidelag och ned med monarkin så får jag nära på gåshud (!).

”I denna grafiska novellsamling kan du läsa om hur Kungen abdikerar, Persbrant blir bisexuell, Al-Qaida får nobelpris och Lappland till slut blir självständigt. Vad händer när Arne Anka får besök av inkassoföretaget Intrum Rectum och försöker blidka fogdarna med en samling Ordfront magasin från 2001. Arne tänder en cigarett på en rökfri krog och förklarar varför Hitler inte rökte och han bemöter mc-gängens våld genom att ikläda sig indisk sari och tala som Mahatma Gandhi. I denna ritade roman får vi möta Arne Ankas historiska rötter i eposet ARN ANKA. Här får vi även ta del av hur Arne betäcker sin första get och hur han samtidigt avslöjar den verkliga anledningen till att ha en ekorre på huvudet. Arne tar över Joe Laberos mantel och räddar en uteliggare från att hamna i helvetet. I denna grafiska novellsamling beskrivs vad som händer dagen efter det att kvinnan till slut blivit jämställd med mannen. Arne avslöjar också orsaken till varför Lars Norén skrivit sin 800-sidiga bekännelsebok. I denna vältecknade thriller får vi även stifta bekantskap med Farmor Anka som gör en anarkistisk performance sittandes i en rullstol…”  (Kartago Förlag)

Dagens dumheter

Om vår nuvarande regering hade haft lite stake så hade man INTE gett samtycke till bröllopet mellan Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Men i tider där konjunkturen närmar sig Marianergraven och bilfabrikerna faller fritt tar man alla chanser till populistiska poäng och hostar fram sådana här svulstigheter:

- Jag kände en stor glädje. Jag kände att kärleken har segrat, sa Reinfeldt vid ett kort pressträff. (GP)

Naturligtvis en sorgens dag för oss som inte vill se Sverige som en monarki i framtiden. Men kanske kommer debatten att hoppa upp  på dagordningen i och med detta. Jag är dock skeptisk till om det leder till något positivt.

Det finns dock hopp för att detta är början på slutet. Statsvetaren och författaren Per Andersson menade i DN 2007 att giftermålet med en folkets man utan furstlig börd innebär ett kungahus med otaliga prinsar och prinsessor utspridda i samhället vilket skulle innebära ett hot mot demokratin.

Kärleken segrar förövrigt först när paret dör – innan kärleken har dött.

Blogge Bloggelitos postning om saken.

Republikanska Föreningen.

Tillägg 25/2: DN:s ledare idag ”Ett steg mot republik”.

Dagens citat

Jan Helin tänker till och tänker stort.

Vad jag tycker om dagens traditionella massmedier är ingen direkt hemlighet (hänvisning 1 och hänvisning 2). Jag kan också tycka att bloggkulturen tar sig själv på lite för stort allvar även om den naturligtvis gör en hel del nytta och ställer traditionella medier på ända ibland. Ett riktigt bra exempel på det är när chefredaktören på Aftonbladet, Jan Helin, gnäller på bloggdreven (Dagens Media):

- Jag tycker att det är tänkvärt hur drevet har farit iväg åt ett håll, och drivits av en slags upphetsning över att vi nu äntligen har medborgarjournalistik och bloggar som styr upp mediernas skumma intressen. Det är inte riktigt så. Det här är en komplex historia, säger Jan Helin, och fortsätter:

- Antonssons granskning är intressant på en rad punkter, men man kan inte svälja den som sanning rätt upp och ner utan att prata med den andra parten. Jag kan tycka att väldigt mycket av drevet i bloggvärlden gör det. Det är en skillnad att vara journalist, då måste man vidimera det man vet.

Jo, journalister är ju just kända för att vedimera det de ‘vet’. Speciellt mediers opartiska hållning är  paradgren numero uno. Och komplexiteten, ja herregud, komplexiteten…. själva kärnan hos majoriteten av journalister.

Människans rationaliseringar är outgrundliga.

Polisattityder

Uppmärksamt idag är den konversation mellan poliser i en pikétbuss i samband med Rosengårdskravallerna i december förra året. Här finns ljudupptagningen och nedan har jag försökt att transkribera härligheten.

- Jag håller med han gubben på ICA Vällinge: ’Ni är komna till fel kommun, blattadjävlar’
- Ta han det lille svinet där…
- Det viktigaste är att bara slå dom man ser nu…
- Ja…
- Ja, det är bara att piska….
- Han där….”
- Den lille djävle apedjävelen….
*skratt*
- Ska han va steril när jag får tag på honom?
- Ja, han ska ha sig så duktigt med stryk så han inte kan stå på benen
- Där är en till i svart och vitt

Saken handlar inte huruvida om polisen kallar folk för ‘blattar’ eller inte – som dessvärre debatten tycks kretsa runt – utan om det invandrarhat och den rasistiska attityd som genomsyrar poliserna. Jag håller med polisfackets Jan Karlsen om att polisen (poliserna) skall stängas av från tjänsten med omedelbar verkan.

Polisväsendet borde se sig som en servicemyndighet som skall hjälpa, stödja, värna och skydda människorna i samhället. Den här attityden skall egentligen vara helt och hållet oacceptabel. Det borde faktiskt inte ens vara en debatt om saken är acceptabel eller inte.

NO WE CAN’T

Ibland slår intelligentian till så rutorna skallrar.

Klicka på bilden för att läsa texten

YELLO, Dieter Meier och piratkopiering

Jag skrev ett inlägg för ganska exakt ett år sedan om musikduon Yello i ”Dieter Meier, Kjell Alinge och far”.

Dieter Meier berättar nu i en ganska färskt intervju att man tydligen är på gång med ett nytt album. Även om Dieter vill tona ned sin betydelse för dagens house-, techno- och electronicamusik är det en intressant upplevelse att 25 år senare  lyssna på deras två första album Solid Pleasure (1980) och Claro Que Si (1981) (för er som har Spotify är det bara att klicka på länkarna).

De två albumen är numera remastrade med en mängd extraspår från 12″-remixer mm. Det förstnämnda albumet är inte lika lättlyssnat som det andra men bägge två visar vilken kreativitet och förnyelseanda som rådde hos dessa båda herrar vid tidigt 80-tal.

I intervjun berättar bland annat Dieter Meier lite om historien bakom Yello. I en passage får han också frågan om vad han tycker om piratkopiering och man blir glad när även gamla rävar i branschen förstår vad det egentligen handlar om:

”What do you think of download piracy?

Meier: We’ve had all that before. People Thought music cassettes were going to wreck the industri. It wasn’t true at all -  it was a wonderful method of disseminating music. The music industry will go bust because of its own stupidy, not because of downloads. It’s a reactionary industry that’s stopped developing emerging artist….

….If a band like YELLO were to appear today, it wouldn’t through this media. The industry is broken down, corrupt and rotten to the core.”

Så insiktsfulla och verklighetsnära visdomsord växer inte på träd bland den äldre generationens konstnärer precis.

Intervjun i sin helhet finns här, from med sidan 10 och fem sidor framåt:  The Strellson Magazine No 1.

Fler Yello-album i kronologisk ordning är:
You Gotta Say Yes To Another Excess (1983)
Stella (1985)
The New Mix in One Go (1986)
One second (1987)
Flag (1988)
Baby (1991)
Zebra (1994)
Pocket Universe (1997)
Motion Picture (1999)
The Eye (2003)

Läs även andra bloggares åsikter om the strellson magazine, yello, dieter meier, claro que si, solid pleasure, piratkopiering, skivbolag, piratnedladnning, nedladdning av musik

Milgrams lydnadsexperiment gäller alltjämt

En artikel i Svenska dagbladet förra veckan berättade om en intressant undersökning där man återupplivat Milgrams lydnadsexperiment i modern tappning. Precis som man kan förvänta sig har egentligen inget hänt med mänskligheten de senaste 40 åren. Av någon anledning finns  inte artikeln att tillgå på nätet så jag klipper in den här.

Tortyrstudie förvånar forskare

De allra flesta människor torterar om de beordras till det, visar en vetenskaplig studie publicerad i tidskriften American Psychologist. Experimentet visar också att ålder och kön inte spelar någon roll.

Idag har nära 50 år gått sedan Yale-psykologen Stanley Milgrams kontroversiella och klassiska lydnadsexperiment.

Nu har en amerikansk socialpsykolog visat att folk överlag fortfarande är lika villiga att åsamka medmänniskor smärtsamma elchocker, ifall de beordras att göra det av en person med auktoritet. Resultatet är på samma gång banalt och skrämmande; folk gör som de blir tillsagda även om det strider mot mänsklig moral och förnuft. Det är den konkreta situationen, inte enskilda individers moral och etik, som avgör vem som blir torterare.

Milgrams studie gick till så här: försökspersonerna lurades att tro att studien handlade om straff och inlärning. De instruerades att straffa en annan försöksperson, en elev, med allt starkare elchocker när han svarade fel på olika frågor. Egentligen var eleven en skådespelare, och inga faktiska elchocker gavs.

Trots att ”eleven” skrek av smärta, bad om nåd och till sist föreföll bli medvetslös fortsatte de flesta försökspersonerna att elchocka på order.

Många blev stressade och klagade inför försöksledaren, en auktoritär typ i vit rock, men övertygades av dennes myndiga försäkringar om att allt var i sin ordning. I själva verket kunde deltagarna avbryta när de ville.

Resultatet av Milgrams studie chockade. Och gav en delförklaring till varför vanliga människor kan utföra ohyggliga dåd, som i de nazityska förintelselägren eller Abu Ghraib-fängelset i Bagdad.

Socialpsykolog  Jerry Burger vid Santa Clara University har inte gjort en exakt kopia av Miligrams experiment, utan en mildare variant. Den påstådda strömstyrkan var lägre. Försöket drevs heller inte till sin spets, så att ”eleven” spelade medvetslös.

I Burgers experiment fanns också en ny variabel. Han lät försökspersonerna se en annan försöksperson, som protesterade och vägrade fortsätta med elchockerna. Tanken var att undersöka om det blev lättare att avbryta ifall man såg att någon annan gjorde det. Men skillnaden var marginell.

- Förbluffande, kommenterade Jerry Burger för Reuters.

Enbart 30 procent av deltagarna vägrade genomföra försöket.

TT

Publicerad i Svenska Dagbladet  -  2008-12-20

Läs även andra bloggares åsikter om milgrams lydnadsexperiment, milgramexperimentet, stanley milgram, milgram, socialpsykologi

Sunt förnuft II

För över ett år sen skrev jag blogginlägget Det sunda förnuftet. Idag sprang jag på Ny Demokratis valfilm från 1991 med samma namn. Det sunda förnuftet ser likadant ut nu som då.

Läs även andra bloggares åsikter om sunt förnuft, ny demokrati

Ideologier emellan

Svd:s Näringsliv skrev i lördags om Kapitalismen i sjukläge att kapitalismen som samhällsform har fått sig en ordentlig törn efter finansmarknadens krasch i USA.  I artikeln säger den före detta aktie- och optionsmäklaren Rickard Engström:

”Många hugger på kapitalismen just nu, men det är inte systemet i sig utan aktörerna och regelsystemen det är fel på.”

Har vi hört det förut? Det är inte vapen som dödar, det är människan! Det är inte fel på det kommunistiska systemet, det människan i systemet som roffar åt sig!

Läs även andra bloggares åsikter om kapitalism, kommunism, rickard engström, ideologier

Lyssna

Efter tänkvärda ord som Risker och The Invitation kommer här ytterligare en liten prosadikt, Lyssna, av någon anonym ute på nätet.

Lyssna

När jag ber dej lyssna på mej, och du börjar ge mig råd,
så har du inte gjort det jag bad dig om.

När jag ber dej lyssna på mig,
och du börjar berätta för mej varför jag inte borde känna så,
så trampar du på mina känslor.

När jag ber dej lyssna på mig,
och du känner att du måste gör något för att lösa mina problem,
har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka.

Lyssna! Allt jag bad om var att du lyssnar,
inte pratar eller gör – bara hör på mig.

Och jag klarar mej själv. Jag är inte hjälplös.
Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös.

När du gör något för mej, som jag kan och behöver göra själv,
så bidrar du till min ångest och svaghet.

Men när du accepterar som ett faktum, att jag känner vad jag känner,
oavsett hur irrationellt det är, så kan jag sluta försöka övertyga dej,
och kan börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom denna
irrationella känsla. Och när det är klart, då är svaren uppenbara
och jag behöver inga råd.

Irrationella känslor är meningsfulla när vi förstår
vad som ligger bakom dem.

Kanske det är därför böner fungerar ibland för en del människor,
därför att Gud är stum och han ger inte råd eller försöker ordna saker.
”Dom” bara lyssnar och låter dej klara ut det själv.

Så var snäll och lyssna och bara hör på mej. Och om du vill prata,
vänta en minut på din tur, så skall jag lyssna på dej.

(Anonym)

Läs även andra bloggares åsikter om tänkvärda ord, the invitation, risker, lyssna, prosadikt

Att jämföra dåtid med nutid

I mångas ögon var Adolf Hitler en stor man. Man kan tycka vad man vill om hans metoder att ta sig an landet och förhållandet till omvärlden men för många var han en messias och frälsare som kom med framtidstro och hopp om ett bättre liv.

Efter första världskriget kände sig folket (”folket” får här stå för den population av tyska människor som bar fram Hitler -32) förrådda av den sittande regeringen. Genom vinklad krigspropaganda till folket hade man ingivit hopp om att kriget låg till tysklands favör. När sedan regeringen, strax efter Tyska novemberrevolutionen, plötsligt begärde vapenvila, vilket så småningom ledde till Versaillesfreden, kände man sig helt överkörd. Versaillesfreden innebar fullständig kapitulation för Tyskland där man bland annat fick ta på sig hela ansvaret för att ha startat kriget 1914 samt tvingades betala ett astronomiskt krigsskadestånd till segermakterna, då motsvarande nära 100.000 ton i rent guld. Detta födde Dolkstötslegenden som menade att folket hade blivit förrått av novemberrevolutionen som ovillkorligt lagt ned vapnen fastän den tyska armén var ”obesegrad” i fält (”dolkstöt i ryggen”).

Hitler var så klart en stor förespråkare av dolkstötslegenden som blev en av de drivande krafter som gjorde att han till slut fick oinskränkt makt över hela Tyskland. Folket kände sig först och främst svikna av sina egna men också förnedrade och förödmjukade av västmakterna genom versaillesfredens ovillkorliga ramar och begränsningar.  Dessutom fick man bära det moraliska ansvaret till att ha startat kriget. Trampar man ned en nations stolthet fullständigt i dyn på det sättet skapar man en grogrund för nationalistisk återuprättelse, återupprättelse gentemot omvärlden. Då människor ofta i många kulturer identifierar sig med nationen blir nationalismens attribut högst påtagliga, för att inte säga personliga, för varje enskild individ. Den latenta kraft som innehas av miljoner människor som känner sig personlig kränkta kan vara farligt att förbise och kan någon karismatisk ledare knyta an till denna känsla, få människor bekräftade och tagna på allvar, och sedan kanalisera denna kraft att återta människors självkänsla och stolthet, kan i stort sett vilken förändring som helst ske.

Tyskland ekonomiska situation efter första världskriget var dessutom helt under isen, till viss del beroende på det sanslösa skadeståndet men naturligtvis också för att kriget i sig hade kostat ofantliga summor pengar. En galopperande inflation med en lika galopperande massarbetslöshet, tillsammans med versailllesfredens  konsekvenser, skapade ett fruktansvärt trauma hos folket som Hitler skickligt tog till vara och resten är historia. Han fick människor att återigen tro på sig själva genom nationalismens honungsglacerade yttre. Genom tro och hopp om förändring skulle jobben komma åter, missdårarna som försatt landet i ruiner  straffas och Tysklands anseende i världen återupprättas. Eller något förenklat; Sieg heil! eller Ein Folk, Ein Reich, Ein Führer!

USA har påverkat världen otroligt mycket de senaste hundra åren. Ofta är uppfattningen om USA som nation dubbelbottnad eller polariserad. Man kan tycka att USA har för en helt felaktig politik men ändå gilla dess kultur och mångfald. Man kan också innerligt hata allt vad USA står för eller älska det från topp till tå.  Själv  tillhör jag den förstnämnda kategorin och har korsat landet från öst- till västkust via  Interstate-vägarna och tycker landet är så mångfacetterat att det faktiskt är enastående att ett det ens håller ihop under en enda nation. Men så klart är kittet som håller ihop dess femtio stater nationalismen, men lika mycket som nationalismen sammanbinder det amerikanska folket hotar det även att splittra det.

Sittande regering (bushadministrationen) anses av många, såväl av amerikaner i allmänhet (folket) och människor i omvärlden, försatt USA i en prekär situation där man inte längre respekterar USA som nation och där anseendet har sjunkit botten. Istället för dialog och samverkan har man fört en envägskommunikation där man kört över dem som inte ”är med”. Man har fört ”konfrontationsmodellen” för att lösa problem, bomber har fallit och stridsvagnar har rullat in. Man för idag krig på två fronter, man har militär  närvaro i 140 länder runt om i världen, 25 av dessa har betydande styrkor (källa), och inte ens republikanerna i kongressen tycks lyssna på sin egen regering längre. Fastän detta sakläge beror på en utrikespolitik förd i decennier får nu bushadministrationen klä skott för alltihop. Man behöver helt enkelt en syndabock och det passar alldeles utmärkt att syndabocken inte bara är ond utan dessutom korkad och dum.

Inrikespolitiskt ser det inte heller värst vidare speciellt bra ut. Finanskrisen har svällt till enorma proportioner vilket dessutom spätt på den redan minst sagt negativa utrikespolitiska  tonfallet hos omvärlden. USA har 2009 ett budgetunderskott på 482 miljarder dollar (motsvarande över 18.000 ton guld) och som dessutom bara ökar. Detta ökar på den patologiska statsskulden som nu ligger på ungefär sanslösa 10,5 biljoner dollar [källa] (cirka 400.000 ton guld). En eskalerande arbetslöshet tillsammans med att många amerikaner måste lämna hus och hem, då man inte längre kan betala räntekostnaderna, skapar ångest för framtiden. Lägg ihop detta med den sargade amerikanska självbilden där världen numera unisont ser ned på nationen utan respekt och tillit, och vi får ett nationstrauma, kanske inte riktigt så illa som 20- och 30-talets tyskland (än!), men för sin samtid, högst allvarligt.

I detta läge var Barack Obamas ankomst tämligen vältajmad. All denna latenta och underliggande kraft för att återupprätta nationens självbild och stolta nationalistiska tradition – direkt kopplad till varje amerikans personliga självbild – samlar han skickligt och vant upp i enkel och knivskarp retorik som träffar varje amerikan mitt i hjärtat, känslans medelpunkt. Genom tro och hopp om förändring skall nya arbeten skapas, ansvariga som försatt landet  i det enorma skuldberget ges mindre utrymme (kväsas) och USA:s anseende i världen återupprättas. Eller något förenklat; Yes, we can!

Att jämföra Adolf Hitler och Barrack Obama är inte helt riskfritt och kräver att man har förmågan att höja  abstarktionsnivån några snäpp. Deras ledarskap har fötts ur likartad miljö och situation och de använder sig av mycket likartade instrument för att tillskanska sig makten. Båda har ett ursprung som ”underdog” där Hitler var den misslyckade och hunsade konstnären och Obama färgad i ett land där rasismen blomstrade. Att de närmar sig förklaringsmodeller på helt skilda vis är egentligen inte så relavant utan vad jag vill förmedla är att det egentligen inte är så stor skillnad mellan dessa män mer än att de har valt en sida, en förklaringsmodell, med olika typer av lösningar. Men framförallt kan man verkligen också förstå hur Hitler  en gång tog makten, bortanför infantil demonisering och förenklade skygglappar. Obama har idag en nästan oinskränkt makt över USA. Alla knäfaller likt fallande käglor framför hans fötter. Den sittande presidenten Paul von Hindenburg utsåg Hitler till Rikskansler, förvisso efter starka påtryckningar. Bush är så ödmjuk mot Obama att man undrar om han fått en tegelsten i huvudet. Nu har emellertid Obama en större majoritet än vad Hitler hade men ändå, när folket ger all tillit och resurser i någons händer kan ingenting för stunden stoppa det skenande godståget. Det är bara att hålla tummarna att det går åt ”rätt” håll.

Varför Hitler och Obama valt sina olika ståndpunkter beror på hur man skuldbelägger sin omvärld. Hitler lade all skuld på de styrande och/eller judarna som skulle ”utrotas”. Obama i sin tur skuldbelägger  egentligen de abstrakta ”system” som man skall ”förändra”, men visst har han även utmålat Bush till syndabock många gånger. För folkets spelar det egentligen inte så stor roll förutom att det måste vara ett motsattsförhållande till det som redan varit då motstånd lättast byggs upp av en ytterlighet. I tjugo- och trettiotalets Tyskland växte motståndet upp utifrån en fullständig förnedrande kapitulation, i dagens USA har motståndet uppkommit ur alla år av krigshets. Detta resonemang blir ju  högst förenklat men om man skall ta sig upp på högre abstraktionsnivåer så blir det schematiskt.

Även på organisationsnivå handlar det om ”positiv anda” och ”kreativ miljö” som skapar ”framgångsrika företag”. För vilken företagsledare eller aktieägare skulle inte vilja att alla satt på kick-offen och skrek: ”Ja, vi kan!” eller ”Medarbetare, företaget och VD:n framför allt!”. Ett bra exempel är när Apple introducerarde Iphone eller som i filmen nedan; Iphone 3G. Iphone-hypen är skapad genom känslomässig identifikation av grupptillhörighet och i slutändan – den egna självbilden.

Det blir lite lustigt i sammanhanget när man säger att man väljer just Iphone genom det ”fria valet” när man  i själva verket inte har någon som helst kontroll över de känslor reklam och propaganda triggar.

Jag satt på en föreläsning av och med Jörgen Johansen för ett tag sedan. Jörgen är en gammal aktivist och polemiker som har tendens att måla upp samtiden i en ganska svartvit beskrivning (även om han inte tycker så själv alltid). Hans fem timmars monolog var förvisso ganska underhållande men av förekommande anledning inte speciellt nyanserad. Bland annat drog han slutsatsen att USA nu drar sin sista suck då alla gamla imperier genom historien alltid tiden före den stora kollapsen får ett gallopperande budgetunderskott som man försöker ”balansera upp” genom att öka den militära närvaron i omvärlden. Det låter ju lite som sunt bondförnuft men jag tror att dessa typer av företeelser är lite mer komplexa än så. En sak är ju att se på schematiska och övergripande mönster för att förstå sammanhang, men att dra slutsatser utifrån dessa mönster om vad som komma skall är en helt annan sak. Efteråt tänkte jag just tanken att man nog inte skall underskatta USA:s förmåga att anpassa sig till sin omvärld och därför ser jag tiden framöver som oerhört intressant och hoppas ärligt talat att USA som nation även i framtiden skall fungera som kreativ generator för resten av världen. Vad Jörgen Johansen hoppas och önskar är ju ganska uppenbart och liknar mest Hitlers skuldbelägg och hat än Obamas dito, även om de inte råkar ha samma ståndpunkter.

Till dem som inte sett hela Barrak Obamas lysande vinnartal rekommenderar jag nedan video.  Under  några valda Hitlertal under trettiotalet. Bägge triggar samma mekanismer och känslor i den biologiska kroppen, skillnaderna ligger bara på kognitionsnivå.

Jag har även tagit med McCains förlorartal, inte för att det var så strålande retoriskt utan för att det kändes ovanligt ärligt och ödmjukt och tycker därför han är värd en liten minnesruna här.

Obamas vinnartal i sin helhet. Även med svensk textning på Svt:s hemsida här.

Engelsktextat ihopklipp av flera tal av Hitler (textning ej på professionell basis).

John McCain erkänner sig besegrad.

Läs även andra bloggares åsikter om barack, obama, mccain, usa-valet, demokrater, republikaner, självbild, identifikation, hitler, nationalsocialister, tyskland, depression, recession, domedag, messias, jesus, budgetunderskott, statsskuld, iphone, apple, mac, jörgen johansen