För ett långsiktigt försvar mot pseudovetenskap

När jag var omkring 15-16 år var jag väldigt fascinerad av Tungusta-explosionen, 1908, där en trolig meteorit, eller mindre asteroid/komet, på mellan 60-1200 meter i diameter slog ned mitt i Ryssland och ödelade drygt 2000 km² skogsmark (en kvadarat på 4,4 mil). Jag har skrivit om det förut. Då det inte fanns någon krater efter nedslaget, vilket visade att himlakroppen exploderat ovan mark innan nedslaget, har det länge funnits vilda spekulationer om vad som egentligen hade hänt. Vill minnas att man bl.a. hade funnit ökad radioaktiv strålning i området åttio år senare. Det var därför inte helt osannolikt att UFO-spekulationer satte igång på allvar, bland annat att ett atomdrivet rymdskepp hade försökt nödlanda på jorden men exploderat strax innan.

Självklart gick jag med i UFO-Sverige, en organisation vars kritiska hållning till UFO-rapporter var, och fortfarande är, anmärkningsvärt seriösa. De är troligen den minst konspiratoriska organisationen inom detta område, mycket tack vare ordförande Clas Svahn som lyckats hålla spekulationerna på någon slags vettig nivå. Clas Svahn är även journalist på DN och skrev igår om händelsen där. Det intressanta med meteornedslaget i Tjeljabinsk var just det att den exploderade ovan marken innan nedslaget. Detta gör ju faktiskt Tungusta-explosionen mindre mystisk och mer vetenskaplig acceptabel, även om det kanske återstår en del frågetecken.

När jag tänker tillbaka på tonåren och mitt stora intresse för oförklarliga fenomen, så hänföll jag aldrig till den totala tron på irrationella förklaringar. Fastän jag var helt besatt i Stjärnornas Krig, Månbas Alpha och Närkontakt av Tredje Graden så förstod jag skillnaden mellan fantasi och verklighet. Idag när jag läser människors slutsatser på internet så funderar jag på var det kritiska förhållningssättet tog vägen – tron har ofta tagit över totalt, vare sig det handlar om CIA, Opus Dei, månlandningar, global uppvärmning, jämställdhet, invandrare, trängselskatt eller LCHF. Jag har alltid sett det kritiska tänkande som ett förhållningssätt som man lär sig men ibland funderar jag på om det även handlar om en specifik begåvning, men jag är ytterst tveksam till det.

I tonåren läste jag en av raden av böcker om oförklarliga fenomen och fastnade för ett citat av någon forskare som sa något i stil med: ”Glöm inte att vara kritisk till allt du hör och läser, men också till det du själv kommer fram till. Men var aldrig skeptisk, då lär du dig inget.” Det tilltalade mig och fastnade. Hur man än tar till sig detta så är sensmoralen att det är en viktig balans mellan att ifrågasätta och att acceptera. Den balansen har ibland totalt havererat i och med tillgången till det oändliga internet och det aldrig sinande informationsflödet. Ett globalt buffébord där man kan plocka de frukterna som ser mest aptitliga ut och passar syfet, innehållet är helt irrelevant. Det stora problemet ligger i att många som nu får tillgång till all information inte vet hur de ska hantera det, och verktygslösa försöker de bygga sin existens och tillvaro.

I pseudovetenskapens tidsanda är det därför viktigare än någonsin att utbilda i rationellt förnuft och kritiskt tänkande. Precis som med demokratin är det ingen självklart tillstånd utan måste alltid försvaras, byggas och utvecklas.

Pseudovetenskapens agitatorer måste skruva och dölja sina argument med en retorik som låter övertygande, i annat fall blottas de irrationella kunskapsluckorna. Boken ”Hitlers bordssamtal” är ett ihopplock av Hitlers monologer efter middagarna i Varglyan 1941-42 och som skrevs ned av stenografer som satt med. Ska man försöka förstå hur Hitler tänkte så är det en utmärkt bok. Hitler är lite av pseudovetenskapens moderna förgrundsgestalter som blandade precis allt efter eget behag och tro, men självfallet alltid genom att åberopa ”forskning”. Med ”Hitlers bordssamtal” blir pseudovetenskapen väldigt tydlig och därför ett bra exempel på riskerna med detta tankesätt. I ett ”bra” retoriskt skruvat tal kan man inbilla människor vad som helst, och det visste både Hitler och Goebbels.

”Folkets stora massa faller lättare offer för en stor lögn än för en liten.” A. Hitler

I en värld som till mångt och mycket är uppbyggd av en dikotomisk världsbild blir det nyanserade och mångfacetterade nästan alltid bortprioriterat, speciellt när känslorna tar över. Pseudovetenskapen utnyttjar detta, i olika syften, och ser en världsbild i ett totalt svartvitt mörker.

Därför måste vi tidigt lära barn och ungdomar att kritiskt förhålla sig till sin omvärld. Vi måste få dem att inse och verkligen förstå skillnaden mellan det rationella kritiska tänkandet och tro & känsla. Och det utan att döda nyfikenhet, öppenhet och kreativitet. Men vi måste också lära dem att hantera interaktionen mellan människor, speciellt nu med internet som  ett nytt kommunikationsverktyg med annorlunda förutsättningar.

Det borde sedan länge finnas ett obligatoriskt grundämne redan i mellanstadiet som tar upp dessa ämnen på allvar och som följer med eleven hela vägen till gymnasiet. Det bör vara ett discipilinöverskridande ämne där psykologi, sociologi, humaniora, kommunikation, pedagogik, metodik och vetenskapsteori kopplar ihop verkligheten och hur den ska hanteras i överflödet av information. De  tre grundpelarna i detta ämne bör vara mediehantering, källkritik och konflikthantering.

Faktum är att detta nog är det viktigaste vi kan diskutera idag. Jag är övertygad om att vi har väldigt mycket att tjäna på detta. Jag tror till och med att det är livsnödvändigt om vi ska sträva mot en hållbar framtid i demokratins spår.