Nej, jag är inte socialdemokrat även om man kan tro det av nedanstående artikel. En anledning till det är att jag anser socialdemokratin sätter alltför stor vikt vid kollektivet framför individen, även om den personliga integriteten har varit en viktigt ingrediens i det socialpolitiska samhällsbygget. Socialdemokraterna har ovan på det blivit gammalt och trögt – en förnyelse har varit nödvändig i en ny tidsera. Jag kallar mig däremot gärna socialliberal där individen får en mer framträdande roll i politiken men som precis som socialdemokratin bygger på mångfald, kunskap och frihet. Liksom många andra som kallar sig liberaler värnar jag därför om den personliga friheten. Frihet för mig innebär dock inte låga skatter, hårda straff och minskad offentlig samhällsstruktur. Frihet finns inuti alla och envar, att känna sig fri är upplevd och subjektiv. Finns det en motpol till mina åsikter, är det sålunda olika former av konservatism.
Terroristangreppet av den, som han själv kallar sig, kulturkonservativa och kristfundamentalistiska korsfararen Anders Behring Breivik är chockerande och vidrig men samtidigt en helt logisk följd av rådande samhällsklimat. Hans hat och åsikter är vanligare än många tror, även om styrkan i manifesten är varierande. Det enda som behövs är att någon person har en tillräckligt kraftig empatisk störning samt tillräckligt övertygad att genomföra och mörda människor urskillningslöst. I vårt skyddade samhälle tror vi att sådant aldrig händer här men vi är precis samma skrot och korn som soldaten i Röda Khmererna armé eller hos Vlasko Mladic rövargäng i Bosnien. Med tanke på hur många miljoner människor som bebor våra samhällen så är det anmärkningsvärt att det inte händer oftare. Jag är övertygad om att en chockerande mängd människor där ute är kapabla att hatiskt avrätta ungdomar med ett pistolskott i nacken bara för att de har en ”felaktig” politisk eller religiös övertygelse. I en annan totalistisk kontext mångfaldigas denna grupp människor som i ett trollslag, det finns det beklagligt nog många exempel på – före detta Jugoslaviens sönderfall är ett. Man kan fråga sig vad som gör att det inte händer oftare – det sociala kittet som kontrollfunktion och den demokratiska medvetenheten är troligen starka faktorer men även små fragment av empatisk begåvning hos individen spelar naturligtvis också en viss roll in i sammanhanget.
Att Sverigedemokraterna och andra rasistiska partier i Norden växer sig starka samtidigt som denna psykopat går bärsärk, troligen med en halvautomatisk Ruger Mini-14, på en ö fylld med socialdemokratiska ungdomar är ingen tillfällighet, det hänger tyvärr ihop. Rädslan för andra kulturella olikheter gestaltas i främlingshat och konservativ monokulturalism vilket som bekant är en gemensam markör hos dessa extrempartier, men ytterligare en gemensam nämnare är också mycket framträdande men märks inte lika tydligt då den är så mycket mer utbredd och framför allt accepterad hos gemene man – sossehatet.
Socialdemokraterna har regerat under större delen av 1900-talets Sverige och har haft ett stort inflytande över det svenska samhället, det är nog de flesta överens om. Den folkhemska socialpolitiken efter andra världskriget var mycket framgångsrik och en stor del av vår kulturella samhällsgrund vilar fortfarande på dessa pelare, även om vi idag finner nya värden och markörer i vårt kulturella identitetsskapande. Vad Sverige är och står för idag, både demokratiskt och samhälleligt, är den goda frukten av konsekvent och långsiktig socialdemokratisk politik. Vi är en av världens mest framträdande välfärdsstater med Europas i särklass starkaste ekonomi, det sistnämnda till stor del på grund av den ekonomiska svångremspolitiken under Göran Perssons tid vilken även nuvarande finansminister Anders Borg lovordat. Fastän vi har haft en stor invandring från icke-europeiska länder i förhållande till vår folkmängd och fastän vi är ett inskränkt och avskärmat land i norr, har vi lyckats förvånansvärt bra med integrationen i jämförelse med många andra länder. Förvånansvärt bra betyder inte att det är bra eller att det inte kan bli bättre, långt ifrån, men med tanke på den dolda folkhemsrasism som allt oftare visar sitt fula ansikte fungerar samhället Sverige relativt bra även om de på senare tid uppkomna våldsamheter och kravaller i segregerade ytterområden är varningssignaler om vad ekonomiska klyftor samt utanförskap skapar och är en realitet även i dagens Sverige, socialdemokratins samhällsbygge till trots.
Ett parti som har en så stor stor dominans under lång tid fastnar förr eller senare i den ideologiska brevlådan – det som trycks ned går sällan att dra ur. Socialdemokraterna har dock haft en förvånansvärd väl fungerande förnyelsesyn inom vissa områden och sakta men säkert närmat sig mitten i vänster-höger-skalan sedan slutet av 80-talet. Framför allt har fler och fler privata alternativ fått ta del av kakan och det offentliga har minskat i omfång vilket har lett till nedskärningar i vård, skola och omsorg. På grund av dessa nedskärningar har Göran Perssons sinne för hållbar ekonomisk strategi inte riktigt räckt till för att blidka folkets förtroende för den förda politiken. Genom sitt ganska klumpiga och omoderna ledarskap associerades han ganska snabbt till en maktfullkomlig och arrogant skitstövel och det gamla sossehatet som blomstrade under Olof Palmes regeringsår samt Mona Sahlins ministertid fick nytt bränsle. Till slut var det ohållbart och Alliansens tillkomst var vältajmad. Till och med de som röstade på socialdemokraterna kunde 2006 känna en viss lättnad över att se Göran Persson lämna tronen. Att socialdemokratiska valberedningen efter detta kunde förorda Mona Sahlin som enda kandidat till ny partiordförande är fortfarande höjt i dunkel men visar å andra sidan att självinsikten i partiet inte riktigt var förankrad i verklighetens attitydproblem till socialdemokratin i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet.
Idag är sossehatet en legitim känsla som florerar runt hos en stor del av Sveriges befolkning. Den nuvarande regeringsmakten har förvaltat denna myt väl och det mesta som inte fungerar beror på sossarnas vänsterpolitik – utom möjligtvis Göran Persons ekonomiska svångremspolitik på 90-talet. Få insåg Mona Sahlins kvalifikationer som ledare utan förblindades av det propagandahat som spreds genom medier och Internet, till och med i de egna leden (fortfarande är det dock anmärkningsvärt att valberedningen inte kunde inse detta). Nämner man att Göran Persson faktiskt gjorde ett och annat för Sverige tittar många på en som om man inte är vid sina sinnes fulla bruk. När SSU:s ordförande Anna Sjödin råkade i slagsmål med en vakt på Crazy Horse 2006 var det en kompakt och förutbestämt motstånd till Sjödins sida av saken. Hatet mot socialdemokratin är idag något som har blivit politiskt korrekt, för att raljera över en gammal söndertuggad missnöjesdänga. Sossarna har skapat ett bidragsberoende där människor inte vill jobba, ett försäkringssystem där folk låtsas vara sjuka och en integrationspolitik som är en skam för hela världssamfundet. Med detta i åtanke är det lite märkligt att Sverige numera kallas Europas Tiger-ekonomi, har en lägre arbetslöshet än genomsnittets Europa och är det land i världen som gör absolut mest för att öka integrationen. Men rationella och faktiska argument biter inte på känslor, speciellt inte hatkänslor.
Genom att Alliansen, men också till viss del vänsterpartiet, legitimerar hat och avsky mot socialdemokratin skapar man en acceptans hos de extremistiska grupper som också har socialdemokratin som måltavla men med fokus på den utomeuropeiska invandringen som skuldfråga. Även Alliansens vänner, framför allt Folkpartiet, har drivit populistiska och invandrarfientliga kampanjer även om det där har handlat om själva integrationspolitiken, vad det gäller asyl- och invandringspolitiken som sådan har det egentligen funnits en tämligen bred samsyn bland riksdagens partier. Genom att legitimera sossehatet skapar man plattformar och ingångar för högerextremister i retorik och argumentation för att vinna nya röster. Jimmie Åkessons uttalade fiendeskap mot socialdemokratin har troligen vunnit många röster men även Maud Olofsson har en väl dokumenterad förbittring mot allt som stavas arbetarrörelse och kan nära nog betecknas som en av hennes paradhästar. En stor del av Alliansens arbete under de gångna åren har handlat om att tvätta bort den socialdemokratiska kulturen som man anser befläckar det mesta i samhället. Den ideologiska hjärntvätt som man anser svenska folket vara utsatt för tvättar man nu bort med en egen hjärntvätt. Den kulturmarxism som Anders Behring Breivik beskriver i sitt manifest är ett extremistiskt synsätt av samma ideologiska hot som Alliansen ser som sin stora fiende. Det finns därför naturligtvis många – både politiker, ledarskribenter och bloggare – som idag vill distansera sig från den kulturkonservatism som Anders Behring Breivik anser sig stå för.
Denna högerfascistiska och hatiska klan av människor kommer fortsätta att växa och ställa till med mer oreda i Europa, åtminstone så länge borgerliga regeringarna fortsätter legitimera deras samhälls- och sossehat. Förhoppningsvis kan händelserna i Norge skapa en självinsikt hos konservativa skribenter, frågan är var ut- eller eventuella avloppet till denna självinsikt skall mynna ut.
LILJEROS LOGG 