Det har nästan varit lite svårt att låta bli att skriva något om FRA-debatten som översvämmade medierna likt en tsunami i veckan som gick. Förvisso var det ingen nyhet, det ursprungliga lagförslaget var framkastat av den gamla regeringen och hade malts i de politiska malpåsarna under lång tid. Visst hade en och annan debattör upprörts över lagförslagets, men den kanonad av reaktioner i medierna som många blogginlägg framkallade förvånade nog många. En del ser detta skådespel som en anomali i ett större paradigmskifte till en slags direktdemokrati där vem som helst med en internetuppkoppling kan skapa opinion och utverka makt. Baksidan av direktdemokrati kunde förövrigt ses i den lilla kantonen Appenzell Innerrhoden i nordöstra Scheweiz med 15.000 invånare som tillät kvinnlig rösträtt först 1990. Man kan också se det som ett toknederlag för alla hippa och verklighetsfrånvarande IT-visionärer som maler mantran om transparens, gammelmedier och förändring likt Johan Staël von Holsteins framfart runt millenniumskiftet. Röstningen om FRA-lagen i torsdags kan å andra sidan också ses som baksidan av en konstitutionell monarki, med modern pragmatism som verksam strategi, där man försöker undvika den folkliga förankringen så långt det bara går till förmån för nytta och resultat.
Naiviteten och blåögdheten är nära nog gränslös hos de bloggare som trodde att ett ”internetuppror” skulle få riksdagen att efter över ett års betänkande rösta nej till lagförslaget. Kunskapen och förståelsen för riksdagens arbete är uppenbarligen på en så låg nivå att man tror att man genom några knapptryckningar på Twingly kan få riksdagsledamöter att plötsligt komma på; ”Jamenvisstfanja, det är ju integritetskränkande, det kan vi ju inte rösta för!” .
En centerpartist fick visserligen lite extra stöd för att till slut kunna rösta ja (sic!) och som av någon outgrundlig, men antagligen enkel psykologisk anledning, fått klä sig rollen som syndabock för det stora nederlaget. Det är minst sagt underligt att många verkade missa, eller undvek att förstå, att denne centerpartist i grund och botten var för lagförslaget precis som majoriteten av riskdagen (där också inkluderat en mängd socialdemokrater som röstade nej på bara på grund av elementär politisk strategi). Att han i många och långa texter och anförande har klankat ned på avlyssning, storebrorssamhälle och ‘antiliberala’ strömningar hör inte hit. Förklaringen ligger i den politiska förhandlingskultur som är grunden i alla typer av beslut och ställningstagande hos riksdagsledamöter. Denna kultur går stick i stäv vad folk menar är ”ryggrad” och ”stå för sin sak” (som förövrigt är en mycket fin egenskap i den svenska folksjälen). Det handlar att istället komma fram till en lösning vid förhandlingsbordet, till varje pris. I Riksdagen betecknas det inte som svaghet eller skam att frångå sina principer och tidigare ställningstagande, snarare ses man som en vinnare om man kan ändra på sina beslut. Det är det som idag kallas politik. Då bland annat bloggare inte har tillstymmelse till förståelse eller kunskap om hur slipstenen dras inne i Riksdagen blir de naturligtvis förkrossade när ledamöter plötsligt kommer överens. Att inte bloggare brytt sig om att se den omnämnda centerpartistens trackrecord som ligger väl i linje med den nya konservativa liberalismen med hårdare tag, fler poliser och mer reglering (för att öka friheten såklart), är ganska typiskt för populismens proffsbloggare – hellre att tycka än att tänka! Ett annat talande exempel på politiska kulturkrockar och pragmatisk beslutspolitik vs. svensk folksjäl är när Reinfeldt efter Irlands nej i veckan frankt konstaterade att man kör på som ingenting har hänt.
Men om vi för ett tag släpper dessa naiva på gränsen till genanta bloggare och istället fokuserar på den verkliga och reella makt som vi röstar fram genom våra demokratiska val.
Ett stort problem för en stat som säljer ut sina legitima och institutionella maktapparater, såsom skett och alltjämt fortlöpande sker, är att man förlorar inflytande och i slutändan makt. Utan makt är staten verkningslös och därför behöver man kompensera detta. Speciellt hos den nuvarande regeringen är detta extra tydligt, även om den socialdemokratiska regeringen var den som startade igång ordentligt efter krisen i början på nittiotalet.
Den som läst eller vet vad systemteori är har säkert noterat att ledningen i nuvarande regering tycks vara extra förtjust i dessa systemteoretiska modeller. Genom små eller stora precisa interventioner skapar man framtida förändringar enligt förutbestämda mål. Systemteori ser på helheten, där alla komponenter påverkar varandra på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt. Problemet är att man aldrig kan vara säker på vad utfallet blir, helheten är helt enkelt alltför komplex för att kunna sia om vad en aktion leder till. Själv ser jag systemteori som ett sätt att förstå sin omvärld, att få den begriplig. Att använda den för att förändra till specifika pragmatiska syften gör att det genast blir problematiskt.
Jag får en mycket stark känsla av att dessa interventioner – vare sig det gäller A-kassa, sjukförsäkring, arbetsrätt eller FRA-lagar – verkställs för att kompensera den förlorade makt och det inflytande som staten mister genom utförsäljning och privatisering av offentliga institutioner. Frågan är om denna känsla av att staten numera utverkar mer makt över den enskilde medborgaren på ett helt annat plan än tidigare har någon relevans till verkligheten. Den stora offentliga sektorn var den starka koppling som förband staten till folket enligt socialdemokratiskt idéarv. Genom senare års försvagning av denna koppling förlorar inte bara staten makt och inflytande utan ökar även avståndet mellan kvarvarande legitimt konstitutionella institutioner och medborgarna, vilket det senaste debaclet med FRA-lagen vittnar om. På samma gång som staten stärker sin makt genom att legitimera övervakning och kontroll, bygger den upp ett yttre skal genom ignorans och förbigående mot dem som staten skall tjäna; folket och väljarna. Samtidigt finns det full förståelse att detta skedde i fallet med FRA-lagen. Inte skulle regeringen tillåta att ett antal bloggare på nätet skulle få äran att stoppa något så viktigt sista veckan, något som man sedan flera år processat och mer eller mindre redan beslutat. Att en eller två fortfarande våndades, fastän de i princip hade godkänt förslaget, var kanske inte så konstigt vilket regeringen torde räknat med. Lite godis till dessa otämjda valpar ordnade man så klart fram blixtsnabbt, för att vara lite cynisk.
Vi går alltså mot en stat med mycket starkare autonoma institutioner än vad vi är vana vid, likt USA med sitt FBI, CIA, NSA etc. I framtiden får vi räkna med att både de militära, polisiära och juridiska institutionerna kommer att stärkas implicit i takt med att samhället privatiseras. Sociala myndigheter, försäkringskassa och arbetsförmedling har större legitim makt att hindra människors möjligheter att leva värdigt. Folk skall arbeta mitt i den neolutheranska anda som tycks leda den politiska agendan dags datum.
Man kan fråga sig varför man i Riksdagen ser FRA-lagen så viktig för vår framtid, så viktig att man proportionerligt till viss del bortser från integritet och grundläggande liberala idéer (observera att proportionalitet i sammanhanget är en subjektiv definition av sakförhållanden). Och varför denna stress?
Jag ser sex huvudsakliga skäl till detta, sex anledningar som givetvis hänger ihop med varandra.
Gammal skåpmat. För det första hade man i riksdagen redan bearbetat idén om att reglera FRA:s spaningsverksamhet sedan många år. Redan 2003 kom den första utredningen om FRA:s framtid i det trådbundna kommunikationssamhället:
”En förutsättning för att FRA skall ha möjlighet att bedriva signalspaning mot trådbunden trafik är därför att uttryckligt stöd ges för detta genom lagstiftning.” (SOU 2003:30)
Saken har även debatterats i medier, speciellt efter ”En anpassad försvars-underrättelseverksamhet” som över 90 instanser remitterade på sedvanligt sätt under 2006. Socialdemokraterna lade saken snyggt, och kanske taktiskt, i knäet på efterföljande regering som till slut ville komma till avslut nu 2008. Först då, någon vecka innan riskdagens debatt och röstning, reagerade folk efter att ett antal bloggare retoriskt börjat storma Internet och medier med det fasansfulla faktum att man plötsligt tänkte driva genom en lag som vida överträdde alla moderna idéer om integritet i Sverige. Och det är först när retoriken låter känslorna börja svalla som folk reagerar. Bloggens huvudprincip bygger nämligen på, precis som hos diktaturer, missnöjespartier, kvällspress och övriga populistiska propagandacentraler, att fokusera på känslor. De flesta människor bryr sig inte förrän det blir populistiskt och retar de känslomässiga organen, och då naturligtvis under devisen; ‘hellre tycka än tänka’.
Någon i Riksdagen var emellertid lite långsam att bearbeta sina känslor angående nya övervakningsprinciper, och hängde på bloggvågen resolut men besinnade sig till i sista stund när bekräftelsebehovet hade stillat. En enda ledamot röstade till slut emot, kanske för att hon tyckte att lagen inte hör ihop med ett demokratiskt samhälle, men antagligen också för att hon var smart nog att förstå att hon i framtiden kunde plocka ett eller annat poäng hos sina väljare utan att skada regeringen (då hon redan visste att lagen skulle drivas igenom). Mer eller mindre samtliga ledamöter hade sålunda processat klart sitt beslut och ingen liten löjlig ‘bloggstorm’ skulle ändra på detta faktum.
Aktning och informationsvärde. FRA:s nya superdator har en beräkningskapacitet på 182 teraflops (en måttenhet som man kan tro är ett påfund av Douglas Adams). Inte så illa pinkat för ett militärt neutralt land på 9 miljoner invånare. I jämförelse har IBM i USA världens snabbaste dator på 280 teraflops, dock är man i hugget på att bygga en värsting på 438 teraflops. Med denna faktabakgrund kan man lätt förstå den prestige som vår utrikesminister kan flyga omkring med i bagaget runt om vår globala värld. Den information som FRA kommer att samla in blir inte viktig för Sveriges säkerhet direkt utan indirekt. Inte för att anläggningen i sig kanske ger så mycket handfast material men vid förhandlingsbordet på diverse regeringsmiddagar runt om i världen blir det hårdvaluta när man sitter på världens femte kraftfullaste dator (i jämförelse med nuvarande superdatorer) som bara letar ”terrorister”. Att få denna typ av aktning i dessa kretsar kan inte värderas i pengar. Ponera också vad som skulle hände om FRA i framtiden inte fick luska i den trådbundna kommunikationen, vad skulle hända med FRA som organisation? Kanske inte så kul att representera en stat som inte ens har en underrättelsetjänst.
Rädsla. Naturligtvis finns det en rädsla i samhället för terrorism även i Sverige. Detta innebär också att riksdagsledamöter känner rädsla, i dubbel bemärkelse då de dessutom är rädda för att ta fel beslut (mer om det i nästa punkt). Besluten blir ofta kontraproduktiv då rädslan för attentat skapar handlingsmönster som bygger upp motstånd till långsiktiga och varaktiga lösningar. Rädslan för att Sverige skall bli en bas för terrorism genom sina liberala lagar genomsyrar många debattörer och vem vill inte förhindra detta? En dold signalspaning, som inte med sin uppenbara existens påminner medborgarna, är ju en perfekt åtgärd för att förhindra denna utveckling.
Definition av vad integritet är har sedan flera år förändrats genom Internet. När man samtidigt ser människor öppna sig mer och mer på Internet, vare sig det gäller bloggar eller Facebook, känns den oantastliga integriteten allt mer frånvarande. För användarna själva ser det naturligtvis inte ut så utan precis tvärtom. Genom att man själv väljer och kontrollerar vad man vill visa, och därmed också till viss del i många fall har flyttat tröskeln nedåt, är det yttermera viktigt att den statliga kontrollapparaten inte tar sig friheter. Integritet som begrepp har helt enkelt fått olika betydelse för olika människor i olika position. Ett tydligt exempel på det är att de riksdagsledamöter som figurerat i ‘upproret’ mot FRA-lagen själva bloggar och är en del av denna kultur. Dock var det riksdagskulturen som var starkast och vann slaget om enskilda själar. Jag hörde på Nordegren på P1 i veckan där man framförde det faktum att samtidigt som många Internetanvändare ser fildelningen som en mänsklig rättighet, och menar att rådande upphovsrättslagar inte tar hänsyn till nya de medierna kring Internet, så tycker man samtidigt att gamla lagar och regler om integritet skall gälla även på Internet. Detta blir ur detta perspektiv i alla högsta grad motsägelsefullt, minst sagt.
Svarte Petter. Ingen politiker vill sitta med Svarte Petter för att han eller hon röstade mot FRA-lagen efter att en spikbomb exploderar på Drottninggatan i Stockholm strax efter lunch en lönelördag. En del talar om partipiska men en stor del handlar nog om att ingen har lust att ta ansvar för en eventuell skuld i ett framtida situation som jag just beskrev eller liknande det debacle som socialdemokraterna fick erfara i och med tsunamikatastrofen. Hade man inrättat en liknande katastrofmyndighet, så som vissa utredningar pekade på, hade man åtminstone sluppit bära all skuld när vågen slog till, även om saken inte hade hanterats bättre än vad den gjorde.
Kompensation för gamla försvarsbeslut. Efter flera år av ekonomiska och fysiska neddragningar av försvaret kan FRA, och dess nya verksamhet genom FRA-lagen, kompensera för dessa indragningar. I alla fall kan det hos gemene politiker kännas fint att för en gångs skull inte utarma Sveriges säkerhetspolitik.
Prestige i redan tagna beslut. Som sagt: det var redan bestämt, den allmänna konsensus i riksdagskorridorerna var att lagen redan var i hamn. Sådan ändrar man inte bara för att några bloggare plötsligt har vaknat till liv och tycker annorlunda. Vem vill ha syrliga kommentarer i Bryssels korridorer att man gett vika för landets mest prominenta bloggare?
Förakt till folket. Politiker tillhör samhällets elit. En omständighet som naturligtvis politiker känner till och tänker på så fort de ser sig spegeln. Tillhör man eliten och bara umgås med eliten är det nog svårt att inte tappa greppet om verkligheten (vad nu den är) även för den helt icke-narcissistiska personligheten. Folket ses nog i många fall som pöbeln (som man också till viss del ibland fall kan förstå) och när plötsligt denna massmediala storm på kort tid blomstrar upp, kan man nog registrera något som liknar groupthink med reaktioner som ”de förstår ingenting”, ”okunniga människor” eller helt frankt; ”idioter”. Detta öppnar inga nya vägar eller argument för annorlunda ställningstagande utan snarare låsningar i det gamla.
Naturligtvis finns det ytterligare orsaker till varför lagen drevs igenom och en del underliga argument dök upp på vägen. Exempelvis är den underbara retoriska guttaperkabollen att FRA ändå redan avlyssnar trådbunden trafik och att vi nu får en behövlig reglering så att de hålls i schack, troligen en av de mer enfaldiga argument jag har hört men går antagligen hem hos dem som letar halmstrån för att reducera sin kognitiva dissonans och för att kunna rösta genom lagen.
Man frågar sig varför man inte i detta läge kan använda sig av systemteoretiska modeller. Det är inte så där jättesvårt att förstå att FRA-lagen kommer att innebära att fler kommer kryptera sina e-mail och motverka övervakningen på annat sätt (anonyma IP-tjänster etc), speciell de som verkligen har skäl att dölja statsfientlig verksamhet. Detta kommer att få påföljden att FRA i framtiden kommer att behöva mer teraflops, mer anställda och mer pengar. I systemteorin kommer denna symbios att snurra på med resultatet att vi bara känner oss mer osäkra. Om vi hindrar terrorattentat känns inte så där jättetroligt, men det känns antagligen bra för stunden.
FRA-lagen är som jag ser det mest skit men jag har förståelse till varför den röstats igenom vilket jag redogjorde för ovan. Man undrar ju dessutom vad nästa steg blir, för ett nästa steg blir det alltid. Skall vi till exempel använda FRA:s teraflopsdator att jaga så kallade ‘nätpedofiler’ eller andra utifrån samhället förkastliga företeelser? Ekonomisk brottslighet?
Om lagen verkligen skall kunna stoppas så måste dock fler människor bry sig, idag är det mest ett antal proffsbloggare, ett antal instanser och några till som upprörs. Dessa, och alla andra som var emot lagens införande, borde ha reagerat när det första gången hamnade på agendan så att argumenten även nådde den vanliga människan utanför bloggarna. Wilhelm Agrell, docent och lärare i underrättelseanalys vid Lunds universitet, vaknade t.ex. redan 2003. Var var alla jag-vet-bäst-bloggare då?
Många av dessa bloggare lever i en bubbla där de tror att de har makt att kunna påverka allt och alla. FRA-lagen var ett bevis på att de inte besitter denna makt. Landet styrs alltjämt av våra politiker, gudskelov.
Tillägg 7/7: ”Utrikesminister Carl Bildt har understrukit att han tack vare FRA kan uppträda med större auktoritet i utrikespolitiska ärenden.”
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, FRA-lagen, övervakning, övervakningssamhälle, bodströmsamhället, fredrick federley, camilla lindberg, birgitta ohlson, samhälle, politik, försvaret, försvarspolitik, utrikesminister, carl bildt, bloggbubbla
LILJEROS LOGG 