NO WE CAN’T

Ibland slår intelligentian till så rutorna skallrar.

Klicka på bilden för att läsa texten

Att jämföra dåtid med nutid

I mångas ögon var Adolf Hitler en stor man. Man kan tycka vad man vill om hans metoder att ta sig an landet och förhållandet till omvärlden men för många var han en messias och frälsare som kom med framtidstro och hopp om ett bättre liv.

Efter första världskriget kände sig folket (”folket” får här stå för den population av tyska människor som bar fram Hitler -32) förrådda av den sittande regeringen. Genom vinklad krigspropaganda till folket hade man ingivit hopp om att kriget låg till tysklands favör. När sedan regeringen, strax efter Tyska novemberrevolutionen, plötsligt begärde vapenvila, vilket så småningom ledde till Versaillesfreden, kände man sig helt överkörd. Versaillesfreden innebar fullständig kapitulation för Tyskland där man bland annat fick ta på sig hela ansvaret för att ha startat kriget 1914 samt tvingades betala ett astronomiskt krigsskadestånd till segermakterna, då motsvarande nära 100.000 ton i rent guld. Detta födde Dolkstötslegenden som menade att folket hade blivit förrått av novemberrevolutionen som ovillkorligt lagt ned vapnen fastän den tyska armén var ”obesegrad” i fält (”dolkstöt i ryggen”).

Hitler var så klart en stor förespråkare av dolkstötslegenden som blev en av de drivande krafter som gjorde att han till slut fick oinskränkt makt över hela Tyskland. Folket kände sig först och främst svikna av sina egna men också förnedrade och förödmjukade av västmakterna genom versaillesfredens ovillkorliga ramar och begränsningar.  Dessutom fick man bära det moraliska ansvaret till att ha startat kriget. Trampar man ned en nations stolthet fullständigt i dyn på det sättet skapar man en grogrund för nationalistisk återuprättelse, återupprättelse gentemot omvärlden. Då människor ofta i många kulturer identifierar sig med nationen blir nationalismens attribut högst påtagliga, för att inte säga personliga, för varje enskild individ. Den latenta kraft som innehas av miljoner människor som känner sig personlig kränkta kan vara farligt att förbise och kan någon karismatisk ledare knyta an till denna känsla, få människor bekräftade och tagna på allvar, och sedan kanalisera denna kraft att återta människors självkänsla och stolthet, kan i stort sett vilken förändring som helst ske.

Tyskland ekonomiska situation efter första världskriget var dessutom helt under isen, till viss del beroende på det sanslösa skadeståndet men naturligtvis också för att kriget i sig hade kostat ofantliga summor pengar. En galopperande inflation med en lika galopperande massarbetslöshet, tillsammans med versailllesfredens  konsekvenser, skapade ett fruktansvärt trauma hos folket som Hitler skickligt tog till vara och resten är historia. Han fick människor att återigen tro på sig själva genom nationalismens honungsglacerade yttre. Genom tro och hopp om förändring skulle jobben komma åter, missdårarna som försatt landet i ruiner  straffas och Tysklands anseende i världen återupprättas. Eller något förenklat; Sieg heil! eller Ein Folk, Ein Reich, Ein Führer!

USA har påverkat världen otroligt mycket de senaste hundra åren. Ofta är uppfattningen om USA som nation dubbelbottnad eller polariserad. Man kan tycka att USA har för en helt felaktig politik men ändå gilla dess kultur och mångfald. Man kan också innerligt hata allt vad USA står för eller älska det från topp till tå.  Själv  tillhör jag den förstnämnda kategorin och har korsat landet från öst- till västkust via  Interstate-vägarna och tycker landet är så mångfacetterat att det faktiskt är enastående att ett det ens håller ihop under en enda nation. Men så klart är kittet som håller ihop dess femtio stater nationalismen, men lika mycket som nationalismen sammanbinder det amerikanska folket hotar det även att splittra det.

Sittande regering (bushadministrationen) anses av många, såväl av amerikaner i allmänhet (folket) och människor i omvärlden, försatt USA i en prekär situation där man inte längre respekterar USA som nation och där anseendet har sjunkit botten. Istället för dialog och samverkan har man fört en envägskommunikation där man kört över dem som inte ”är med”. Man har fört ”konfrontationsmodellen” för att lösa problem, bomber har fallit och stridsvagnar har rullat in. Man för idag krig på två fronter, man har militär  närvaro i 140 länder runt om i världen, 25 av dessa har betydande styrkor (källa), och inte ens republikanerna i kongressen tycks lyssna på sin egen regering längre. Fastän detta sakläge beror på en utrikespolitik förd i decennier får nu bushadministrationen klä skott för alltihop. Man behöver helt enkelt en syndabock och det passar alldeles utmärkt att syndabocken inte bara är ond utan dessutom korkad och dum.

Inrikespolitiskt ser det inte heller värst vidare speciellt bra ut. Finanskrisen har svällt till enorma proportioner vilket dessutom spätt på den redan minst sagt negativa utrikespolitiska  tonfallet hos omvärlden. USA har 2009 ett budgetunderskott på 482 miljarder dollar (motsvarande över 18.000 ton guld) och som dessutom bara ökar. Detta ökar på den patologiska statsskulden som nu ligger på ungefär sanslösa 10,5 biljoner dollar [källa] (cirka 400.000 ton guld). En eskalerande arbetslöshet tillsammans med att många amerikaner måste lämna hus och hem, då man inte längre kan betala räntekostnaderna, skapar ångest för framtiden. Lägg ihop detta med den sargade amerikanska självbilden där världen numera unisont ser ned på nationen utan respekt och tillit, och vi får ett nationstrauma, kanske inte riktigt så illa som 20- och 30-talets tyskland (än!), men för sin samtid, högst allvarligt.

I detta läge var Barack Obamas ankomst tämligen vältajmad. All denna latenta och underliggande kraft för att återupprätta nationens självbild och stolta nationalistiska tradition – direkt kopplad till varje amerikans personliga självbild – samlar han skickligt och vant upp i enkel och knivskarp retorik som träffar varje amerikan mitt i hjärtat, känslans medelpunkt. Genom tro och hopp om förändring skall nya arbeten skapas, ansvariga som försatt landet  i det enorma skuldberget ges mindre utrymme (kväsas) och USA:s anseende i världen återupprättas. Eller något förenklat; Yes, we can!

Att jämföra Adolf Hitler och Barrack Obama är inte helt riskfritt och kräver att man har förmågan att höja  abstarktionsnivån några snäpp. Deras ledarskap har fötts ur likartad miljö och situation och de använder sig av mycket likartade instrument för att tillskanska sig makten. Båda har ett ursprung som ”underdog” där Hitler var den misslyckade och hunsade konstnären och Obama färgad i ett land där rasismen blomstrade. Att de närmar sig förklaringsmodeller på helt skilda vis är egentligen inte så relavant utan vad jag vill förmedla är att det egentligen inte är så stor skillnad mellan dessa män mer än att de har valt en sida, en förklaringsmodell, med olika typer av lösningar. Men framförallt kan man verkligen också förstå hur Hitler  en gång tog makten, bortanför infantil demonisering och förenklade skygglappar. Obama har idag en nästan oinskränkt makt över USA. Alla knäfaller likt fallande käglor framför hans fötter. Den sittande presidenten Paul von Hindenburg utsåg Hitler till Rikskansler, förvisso efter starka påtryckningar. Bush är så ödmjuk mot Obama att man undrar om han fått en tegelsten i huvudet. Nu har emellertid Obama en större majoritet än vad Hitler hade men ändå, när folket ger all tillit och resurser i någons händer kan ingenting för stunden stoppa det skenande godståget. Det är bara att hålla tummarna att det går åt ”rätt” håll.

Varför Hitler och Obama valt sina olika ståndpunkter beror på hur man skuldbelägger sin omvärld. Hitler lade all skuld på de styrande och/eller judarna som skulle ”utrotas”. Obama i sin tur skuldbelägger  egentligen de abstrakta ”system” som man skall ”förändra”, men visst har han även utmålat Bush till syndabock många gånger. För folkets spelar det egentligen inte så stor roll förutom att det måste vara ett motsattsförhållande till det som redan varit då motstånd lättast byggs upp av en ytterlighet. I tjugo- och trettiotalets Tyskland växte motståndet upp utifrån en fullständig förnedrande kapitulation, i dagens USA har motståndet uppkommit ur alla år av krigshets. Detta resonemang blir ju  högst förenklat men om man skall ta sig upp på högre abstraktionsnivåer så blir det schematiskt.

Även på organisationsnivå handlar det om ”positiv anda” och ”kreativ miljö” som skapar ”framgångsrika företag”. För vilken företagsledare eller aktieägare skulle inte vilja att alla satt på kick-offen och skrek: ”Ja, vi kan!” eller ”Medarbetare, företaget och VD:n framför allt!”. Ett bra exempel är när Apple introducerarde Iphone eller som i filmen nedan; Iphone 3G. Iphone-hypen är skapad genom känslomässig identifikation av grupptillhörighet och i slutändan – den egna självbilden.

Det blir lite lustigt i sammanhanget när man säger att man väljer just Iphone genom det ”fria valet” när man  i själva verket inte har någon som helst kontroll över de känslor reklam och propaganda triggar.

Jag satt på en föreläsning av och med Jörgen Johansen för ett tag sedan. Jörgen är en gammal aktivist och polemiker som har tendens att måla upp samtiden i en ganska svartvit beskrivning (även om han inte tycker så själv alltid). Hans fem timmars monolog var förvisso ganska underhållande men av förekommande anledning inte speciellt nyanserad. Bland annat drog han slutsatsen att USA nu drar sin sista suck då alla gamla imperier genom historien alltid tiden före den stora kollapsen får ett gallopperande budgetunderskott som man försöker ”balansera upp” genom att öka den militära närvaron i omvärlden. Det låter ju lite som sunt bondförnuft men jag tror att dessa typer av företeelser är lite mer komplexa än så. En sak är ju att se på schematiska och övergripande mönster för att förstå sammanhang, men att dra slutsatser utifrån dessa mönster om vad som komma skall är en helt annan sak. Efteråt tänkte jag just tanken att man nog inte skall underskatta USA:s förmåga att anpassa sig till sin omvärld och därför ser jag tiden framöver som oerhört intressant och hoppas ärligt talat att USA som nation även i framtiden skall fungera som kreativ generator för resten av världen. Vad Jörgen Johansen hoppas och önskar är ju ganska uppenbart och liknar mest Hitlers skuldbelägg och hat än Obamas dito, även om de inte råkar ha samma ståndpunkter.

Till dem som inte sett hela Barrak Obamas lysande vinnartal rekommenderar jag nedan video.  Under  några valda Hitlertal under trettiotalet. Bägge triggar samma mekanismer och känslor i den biologiska kroppen, skillnaderna ligger bara på kognitionsnivå.

Jag har även tagit med McCains förlorartal, inte för att det var så strålande retoriskt utan för att det kändes ovanligt ärligt och ödmjukt och tycker därför han är värd en liten minnesruna här.

Obamas vinnartal i sin helhet. Även med svensk textning på Svt:s hemsida här.

Engelsktextat ihopklipp av flera tal av Hitler (textning ej på professionell basis).

John McCain erkänner sig besegrad.

Läs även andra bloggares åsikter om barack, obama, mccain, usa-valet, demokrater, republikaner, självbild, identifikation, hitler, nationalsocialister, tyskland, depression, recession, domedag, messias, jesus, budgetunderskott, statsskuld, iphone, apple, mac, jörgen johansen