Yttrandefriheten – förhållandet mellan stat och individ

Idag skriver chefredaktör på Tiden, Jesper Bengtsson, i GP att det har skett en ”glidning i debatten om yttrandefriheten” [länk].

Den enda glidningen i debatten om yttrandefriheten är att yttrandefriheten plötsligt har börjat handla om något helt annat – nämligen förhållandet mellan individer. Yttrandefrihet per definition regleras i länders grundlagar och handlar om förhållande mellan stat och individ, inget annat. Yttrandefriheten har nämligen aldrig handlat om något annat än just det.

Den glidning som däremot Jesper syftar till har funnits ganska länge och det finns redan flera inskränkningar i yttrandefriheten. På riktigt alltså. Olaga hot till exempel, begränsar människors ”yttrandefrihet” och är knappast något vi idag ifrågasätter. Barnpornografilagen är ett annat exempel där det mer eller mindre finns konsensus, även om debatten stundtals gick het. Snarare handlade det där om att täppa till kryphål och stärka lagen än att begränsa yttrandefriheten när det diskuterades ungefär för femton år sen. I ”Mangamålet” drogs detta till sin spets (http://goo.gl/RYdwHF). Hets mot folkgrupp är en desto mer omtvistad lag hos en del grupperingar, men gäller alltjämt. Att avslöja militära hemligheter, upphovsrätt, förtal är andra begränsningar i yttrandefriheten som är reglerade i lagen. Många av dem är självklarheter kan vi tycka idag.

Som sagt, dessa exempel innefattar alltså förhållandet mellan stat och individ. Lagen säger att det här får du inte säga, i alla fall inte när någon hör dig.

Yttrandefriheten har dock allt mer börjat handla om förhållandet mellan individer. Idiomet ”men det får man väl inte säga i det här djävla landet” syftar på att en social kontext eller samhällelig norm inte accepterar vissa yttranden i det offentliga rummet. Dessa normer är egentligen kulturbärare i samhället, men skiljer sig givetvis åt också mellan kulturer inom landet. Detta kan man gräma sig över, mer eller mindre, men det har inget med yttrandefrihet att göra. Du får alltså säga precis vad du vill, så länge du inte bryter mot någon av ovan lagar. Omvänt får människor också reagera på det du säger precis hur de vill, och igen; så länge de inte gör något brottsligt.

Sociala normer och konformitet i attityder är något som normalt konservativa tänkare gärna värnar om, mer än liberala dito. När staten övertog det sociala kittet i folkhemmet blev givetvis dess ”politiska korrekthet” en fiende till konservatismen och borgerlighetens vänner. Idag är dock inte sambandet lika enkelt, även om värdekonservativa håller sin fana högt i dessa sammanhang. Oavsett är det just värdekonservativa strömningar som idag skriker sig hesast om att värna den så kallade ”yttrandefriheten”, samma strömningar som står betydligt närmare moralism och sedelära i de flesta andra fall.

Betänk att Hitler tog makten genom öppna demokratiska val och inom yttrandefrihetens ramar talade till folket, men det första han gjorde var just att begränsa yttrandefriheten. Pornografi och det som klassades som moraliskt förkastligt blev snabbt förbjudet och det tog sedan inte lång tid innan bokbålen brann på Tysklands gator.

Bokbål Berlin
Bokbål 1933 på Opernplatz Berlin.

Drar du ett rått pedofilskämt inför barnen på släktmiddagen eller pekar på en afrosvensk för att högt säga n-ordet, och tycker att omgivningen reagerar förtryckande mot dig, så har det fortfarande inget med yttrandefrihet att göra. Du får gärna fortsätta att vara obekväm och göra detta, om och om igen som en trotsig femåring, men du får också ta konsekvenserna när människor reagerar, vare sig du vill eller inte. Om någon till slut tröttnar och hotar eller slår ned dig, ja, då gör de sig skyldig till ett brott, och varsågod att polisanmäl så att vederbörande kan lagföras. Hot och våld är som sagt olagligt.

Så länge ingen tar upp frågan om att på allvar lagföra begränsningar om vad vi får säga, skriva eller rita, så är det per definition faktiskt ingen fråga som rör yttrandefriheten. Det vi idag ska akta oss för är de röster som använder yttrandefriheten som en murbräcka i det demokratiska samtalet, det är just dessa röster som vill begränsa den.

Uppdaterat 12 juli: 1 juli 2015 trädde den nya spanska medborgarsäkerhetslagen i kraft. Lagen är förvisso en kraftigt bantad version av ursprungsförslaget, men sätter ändå kraftiga begränsningar för yttrandefriheten i Spanien, där polisen får befogenhet att direkt bötfälla demonstranter som inte har tillstånd med böter upp till 600 000 euro. Vidare ger protester omkring parlamentet böter på uppemot 30 000 euro och det är förbjudet att sprida bilder på poliser i de fall när polisen anser att det äventyrar deras säkerhet. Det räcker till och med att uppmana människor att delta i protester på sociala medier eller hindra en vräkning för att bryta mot lagen. Lagen är genomdriven av det konservativa partiet Partido ­Popular som sitter i regeringsställning och syftar till att hindra vänsteraktivister att utföra sina protester.

På Sveriges ledarsidor är det bara Aftonbladet och Expressen som skrivit om Spaniens medborgarsäkerhetslag. På ledarsidorna i DN, SvD och DI, samt den numera socialkonservativa GP, är det obekvämt tyst. Överhuvudtaget är det väldigt tyst från de grupper som skriker sig hesast om yttrandefrihetens begränsningar med avseende på ”åsiktskorridorer” och ”politiskt korrekthet”.

Ledare Expressen >>>

Ledare Aftonbladet >>>

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s