Språkets makt att förändra attityder

I en högaktuell artikel i förra veckans DN gör Ola Larsmo, författare och ordförande för svenska PEN-klubben, en språklig samhällsanalys av det spirande främlingsfientliga och rasistiska vokabulär som blir alltmer vanligt i det dagliga samtalet. Han gör jämförelsen med tidigt 90-tal när moskén i Trollhättan brann och Ausonius sköt mörkhåriga men också den ytterst nödvändiga jämförelsen med 30-talets nazityskland där retoriken hos det förnedrade tyska folket blev ett verktyg att finna syndabockar och nytt självförtroende. De utsatta blev i språkbruket omvänt förövarna (dom) medan de som begåvats med den västerländska civilisationens humanism, eller specifik etnisk tillhörighet, blev offren (vi), så väl i Stockholm -92 som i Tyskland -38. Språkets sociala regler skapar en acceptans till vad vi bör förmedla människor emellan, bland annat utifrån samhällets, demokratiska och humanistiska värdegrunder. När man förskjuter språkets nivå utanför dessa värdegrunder förflyttar man också värdegrunderna i sig – långsamt, obemärkt och subtilt. Att avhumanisera fienden i krig är en vedertagen sanning men det man glömmer är att det sker dagligen så länge människor interagerar och konflikter uppstår där emellan.

En sådan förändring har skett i vårt Nordiska grannland Danmark. Lena Sundström beskriver detta i sin bok Världens lyckligaste folk om hur Dansk Folkeparti ändrade ett liberalt och kulturradikalt land till ett motsatt konservativt dito. I Danmark gick det snabbt, i Sverige går det långsammare. Det som stämplas  politiskt korrekt ena dagen ändrar form och blir plötsligt inte politiskt korrekt och det som ena dagen inte var ett acceptabelt språkbruk blir nästa dag en korrekt och riktig beskrivning av verkligheten. När Dansk Folkeparti klev in i Folketinget -98 förändrades den berömda danska yttrandefriheten från högt i tak till en slags extremistnivå där man plötsligt kunde häva ur sig vilka fördomar som helst utan att behöva ta något som helst ansvar. Argumentet för detta språkbruk är att invandringen måste kunna diskuteras öppet utan att lägga på locket då missnöjet i så fall gror som i en tryckkokare. Även i Folketinget förändrades språkbruket med en allt grövre och råare debatton där företrädare för Dansk Folkeparti står i talarstolen och talar om muslimer som ”en cancersvulst i det danska samhället”. Tonen och språkbruket påverkar vidare människors sätt att tänka – både hos politiker och den vanliga medborgaren – och i förlängningen blir detta en ond cirkel där den politiska dagordningen sätter nivån på språkbruket och språkbruket sätter den politiska dagordningen.

Det finns många exempel på folkets protest mot ett ”politiskt korrekt” språk. En banal form av denna protest är det nära på patologiska motståndet till att säga ”chokladboll”. Det är möjligt att en mängd människor lider av ej diagnostiserad Tourettes eller någon form av tvångssyndrom när de maniskt upprepar ”negerboll”  så fort de bara får chansen, men det är mest patetiskt att det kan vara så svårt att acceptera att ett ord är nedsättande och kränkande för andra människor. Vad är det som är så fruktansvärt med att ordet ”neger” av den anledningen inte är accepterat i ett socialt sammanhang? Det ”politiskt korrekta” har blivit ett slagträ bland konservativa som främlingsfientliga Sverigedemokrater till kristfundmentalister som Markus Birro. Samtidigt är det de som skriker högst om den ”politiska korrekthetens förtryck” som också tystar öppen diskussion med hot och trakasserier, vilket högst påtagligt avslöjar den verkliga agendan.

SvD gjorde ett reportage förra helgen där man följer Anders Behring Breiviks fotspår och bland annat besöker hans uppväxtort Ullern i Västkant Oslo där den främsta societeten och etablissemanget trängts sedan länge. I östkant bor de flesta invandrare från Asien och Afrika och den socioekonomiska klassskillnaden mellan dessa två sidor av Oslo är tydliga. I reportaget står man utanför Anders Breiviks barndomshem…

”Plötsligt bryts tystnaden.
– Inget rättfärdigar att du skjuter en 14-åring i ansiktet, inget. Miljön formar en människa. Det är miljön som gör dig till en massmördare.
Grannen som vill prata har rötter i Turkiet. Under åren har han ofta sett Breivik och hans mor. Nu står han framför deras port och kan inte hålla tillbaka ilskan över den medkänsla som kvarteret tycks känna med mamman på grund av den stora mediebevakningen.
– De har alltid talat illa om invandrare. De och alla andra. Min son går på Smestad skole, Anders grundskola.
Han klagar inte, men jag ser att han lider.
– Glöm inte att skriva att kungen gick där, och kungens son. Det verkar så lätt att glömma.
Mannen har uppenbarligen påverkats grundligt av våldsdåden. Nu överväger han att flytta härifrån. Att ställa upp med namn är uteslutet.
– Ullern är det finaste området i Oslo. Anders Behring Breivik är en av produkterna. Här är det ingen skam att vara rasist.
Sedan ger han sin bild av sina år i Norge.
– Ända sedan 11 september har vi matats med negativa tankar. Människor har demoniserats. Alla har väntat på att de muslimska terroristerna ska slå till. Nu ser vi resultatet.

Detta visar tydligt vad som händer när människor snackar illa om andra. På en arbetsplats hade det slutat med mobbing och uppsägning, i ett större samhällsperspektiv finns det uppenbarligen inga gränser vart hän det barkar.

Jag kan inte låta bli att reflektera över mannens påpekande om kungens son och det faktum att en stor del av makteliten är uppvuxna i de områden som ligger på ett tryggt avstånd från den lägre socioekonomiska stadsdelarna och där man bildar sig en uppfattning om ”dom andra” genom vad som dagligen matas av tidningars löpsedlar. Kan inte riktigt släppa känslan när jag hör en del konservativa och borgeliga väljare tala om Norge-dådet som om de i stillhet verkar fundera på något, något de inte kan säga högt. Paulina Neuding närmar sig lite av denna känsla  i sin ledarkrönika i SvD:

”Av Anders Behring Breiviks manifest framgår med all tydlighet att han varken är liberal eller konservativ, men han har likväl lämnat fotavtryck över stora delar av den norska borgerligheten.”

Jag känner därför en riktig olustkänsla när jag läser vår statsminister Fredrik Reinfeldts tafatta försöka att visa medkänsla. Inte ett ord om främlingsfientlighet, rasism eller den högerapproach utan bara byråkratiskt kallprat om terrorism, extremism, demokrati och frihet. Fredrik har samma tonläge vare sig han pratar om kommande vårproposition eller när 77 människor mördas av en högrextremist och det är beklagligt att vi inte har ett mer mänskligt och tydligt ledarskap i Sverige 2011. Jag minns hur mycket kritik Ingvar ”Skon” Carlsson fick för sin slätstrukna ledarskapsstil när han var statsminister efter Olof Palme. Idag när man lyssnar på honom framstår han mer av det humanistiska virke som Jens Stoltenberg tycks vara beskaffad med och som de flesta politiska ledare i all fall utåt berömmer.

Jag är själv uppvuxen i ett liknande stadsdel som Ullern men i en mellanstor svensk stad och jag minns som sexåring hur man beskrev ”dom” som bodde i hyreshusen utanför villaområdet som några man inte pratade med och ingav en känsla att de var både farliga och inte som vi andra. Minns också med olust hur min dagmamma en dag stod på det stora busstorget i staden, pekade på en grupp romer och lärde mig att ”dom där” är zigenare, hade stora färggranna kjolar för att kunna gömma sitt tjuvgods och inte var födda som andra människor utan kom från något obestämt och farligt. Förmodligen ville hon säga att de hade invandrat och inte var födda i Sverige – som om det hade någon betydelse – men det var inte så den lille sexåringen bredvid uppfattade det – tonen, kroppsspråket och ordvalet skapade rädsla. Vid 8-9 års åldern flyttade min familj in centralt i en stor stad, förvisso under borgelig högklassmiljö men i en mer blandad samhällelig kontext än det avskärmade villaområde jag just flyttat från. Senare spartanska resor i Europa och Asien öppnade ytterligare mina ögon för olikheter och skillnader människor emellan. Händelser tidigt i barndomen satte likväl sina spår.

På en av mina resor under tidigt nittiotal satt jag på en tågstation i sydfrankrike alldeles vid den spanska gränsen. Det var mitt i natten, jag och min resepartner satt på en bänk och väntade på ett tidigt morgontåg för vidare färd norrut. På en annan bänk bredvid dök det upp en ensam ung kille som tycktes vänta på ett tåg han med. Vi började alla småprata. Han gjorde ett ganska dystert intryck och efter ett litet tag berättade han att han dragit ifrån familj och hem i Marocko. Han var inte arab enligt han själv utan av fransk börd och uppväxt i ett överklasshem med betjänter, alla färgade. Hans uppfostran var genomsyrad av ett förakt och hat mot alla svarta, i synnerhet hemmets betjänter. Han visste idag hur fel det var men han kunde omöjligt bli kvitt känslan och det var helt omöjligt för honom att ens ta i en färgad människa. Han beskrev det som en fobi och han hatade detta faktum. Han hatade sin familj ännu mer för att de hade gjort honom sådan. Han kallade sig själv rasist även om han rent intellektuellt visste att det var fel och mot sin övertygelse om människors lika värde. Trots detta vägrade han att acceptera sin egen rasism och kämpade emot det varje dag. Det var därför han hade dragit iväg till Europa, för här var väl bättre?

Jag undrar ibland hur det gick för honom. Att så tidigt i livet bli medveten om dolda rasistiska delar av sig själv – som de flesta tyvärr aldrig inser – bådar ändå gott och förhoppningsvis har han idag kommit förbi de betingade fobier som hans föräldrar täljde in i honom. Eller så gick det åt helvete.

Rasism har ingen uttänkt ideologisk grund utan är ett tankesätt, ett kognitivt förenklat schema uppkommet ur rädsla och brist på förståelse. Det enda som kan hindra dessa rasistiska strukturer är en medvetenhet om hur människan bygger sin omvärld på stereotyper och fördomar men också en förståelse och kunskap om vad det leder till. Om vi inte förstår vår egen rasism kan vi aldrig få bukt med rasismen i samhället. Tyvärr tror jag att det är en mycket liten minoritet av de 400.000 som gillar FB-sidan ”Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack” som egentligen har en aning om varför de inte skall rösta på Sverigedemokraterna. Många av dessa sitter dagligen och slänger ur sig de mest bedrövliga saker om invandrare men drar ändå slutsatsen att man inte kan rösta på Sverigedemokraterna – för de är ju rasister! Därför finns det en oerhörd potential för Sverigedemokraterna att bli ett större parti än idag om det stigma som omger dem skulle försvinna, om det politiskt korrekta skulle släppa greppet om dem.

Per Gudmundson, SvD:s ledarskribent, uppmärksammades att 2004, strax efter det amerikanska valet där Bush återigen vann, ha skrivit en högst osmaklig text om det pågående ”fjärde världskriget”. Blogge Bloggelito beskriver det träffande:

”Gudmundson befinner sig nämligen sedan lång tid tillbaka i ungefär samma världsbild som Anders Behring Breivik, inte bara i meningen att han är proisraelisk och antimarxistisk och har en liknande kulturkonservativ syn på tillvaron, utan framförallt för att han tror att vi befinner oss i ett krig mot vad han benämner islamofascismen.”

Per Gudmundson själv tar det med ro som den missförstådda poeten och går på semester. Den idé- och språkvärld som Gudmundson avslöjar i sin gamla bloggpost visar just på den ofattbart snedvridna verklighetsbild som många människors tycks ha och låter man denna verklighetsbild förstärkas i språket blir den så småningom en accepterad sanning. Att Gudmundson efter denna uppmärksamhet kan sitta kvar på sin post som en av de tyngre ledarskribenterna på SvD borde vara omöjligt. Jag hoppas att det norska ägaransvaret på SvD ger sig till känna.

Men likväl som språket kan förmedla och förstärka rädsla kan det också förändra negativa tankemönstren åt motsatt håll. Den humanistiska bild som Jens Stoltenberg från början anammade är ett bra exempel. Det norska folket apade efter och undvek fällorna kring inskränkning av demokrati och yttrandefrihet. Förvisso finns det en kulturell och politisk grogrund för denna samhällssyn men det är ändå lätt att brutala och skoningslösa terrorbrott skapar antidemokratiska hatkänslor, det är dessutom själva syftet med terrorbrott. Å andra sidan hade kanske inte eftermälet låtit lika förlåtande om händelserna i Norge hade utförts av en islamistisk extremist. Jens Stoltenberg lyckas ändå med det svåra konststycket att samtidigt bekräfta människor sorg och rädsla men samtidigt rikta detta mot en humanistisk världsbild med förståelsens språkbild. Men trots detta plockar Coop Norge bort våldsspel från butikshyllorna och röster höjs för hårdare strafflagstiftning. Framtiden får utvisa vad allt leder till.

Mediers försvar till ansvarsbefrielse över sin retorik och fokus på nyhetsrapportering kan liknas vid det sätt som Jimmie Åkesson försvarar sin rätt att kritisera ”integrationspolitiken”. Medier har ett precis lika stort ansvar som politiker och debattörer som den enskilde läsaren. En intressant bojkott av tidningar som dag efter dag publicerar Anders Behring Breiviks bild på första sidan sker just nu i Norge. Tänk om en liknande bojkott också kunde spira mot mediers ständigt ensidiga och negativa skildring av integration och invandring, då hade vi vunnit tillbaka en stor del av det demokratiska ingenmanslandet.

Martin Peterson tycker att man alltid skall påpeka att Sverigedemokraterna  i grund och botten är ett rasistiskt parti och jag håller med. Men jag vill också återupprepa nödvändigheten att se till sina egen rasistiska och främlingsfientliga attityd för att kunna stå upp mot dem som ser det till sin livsuppgift att hata andra folkgrupper. Rasism är ingen ideologi, det är en tankestruktur som man antingen kan acceptera eller inte acceptera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s