Tidelag – Del 2

…fortsättning från Tidelag – Del 1.

Synsätt och demoniseringprocess

Genom att djur inte faller inom sexualbrottens område kan inte tidelag eller sexuella handlingar mot djur definieras som sexualbrott. För att dessa handlingar skall kunna behandlas rättsligt krävs att man kan uppvisa att djuret har lidit fysiskt enligt 16 kap. 13 § brottsbalken (SFS 1962:700) eller djurskyddslagen (SFS 1988:534).

I sin första rapport från 2005 skickade Djurskyddsmyndigheten även ut enkäter till landets kvinnojourer då det fanns indikationer på ett samband mellan våld mot kvinnor och sexuellt våld mot djur där män antingen tvingar kvinnan till sexuella handlingar med djuret eller själv använder djuret i sexuella syften i misshandelsrelationer. Även porrfilmer innehållande sex mellan människa och djur är det oftast förekommande med kvinnor som utför oralsex eller samlag. Detta skulle kunna peka på ett tryck eller tvång från en patriarkal struktur där män dominerar, förtrycker och exploaterar kvinnan enligt gällande feministiska teorier. Det var därför av intresse att jämföra tidelag med sexuellt våld.

I debatten är det också vanligt att man liknar tidelag med sexuella övergrepp mot barn.  I Djurskyddsmyndighetens andra rapport från 2007 refererar Andersson och Glantz till kriminologen Piers Beirne som menar att tidelag borde betraktas som ”…sexuella övergrepp mellan arter eftersom situationen för djur som offer vid övergrepp i hög grad liknar situationen för utsatta kvinnor och till viss del även barn”. Detta genom att handlingen nästan alltid innehåller tvång och smärta hos djuret och genom att djuret på grund av avsaknad av kommunikation ej kan ge ett medgivande eller berätta om övergreppet i efterhand. I en engelsk undersökning, ”Battered pets: sexual abuse”, som ofta hänvisas i debatten om en lagstiftning mot tidelag, redogör Munro och Thrusfield för slumpvis utvalda smådjursveterinärer och de registrerade skador som inte berott på olyckshändelse hos smådjur. Sex procent av de inrapporterade fallen konstaterades vara av sexuell natur, mestadels hundar och katter. Även Munro och Thrusfield pekar på likheter mellan tidelag och sexuella övergrepp mot barn. Liknande de patriarkala teorierna menar man att vuxna därmed utnyttjar sin maktställning gentemot mer eller mindre försvarslösa och svagare individer (eller djur) som inte är kapabla att framföra sin egentliga vilja.

Debatten att införa en lag mot tidelag innehåller så klart synsätt, reaktioner och förslag på brottsförebyggande åtgärder, dock mindre nyanserat av den senare sorten. Detta pågår inom olika samhälleliga institutioner, såväl formella som informella. De formella utgörs av medier, intresseorganisationer och staten – med riksdag och regering som representanter – medan de informella i sin tur är de moraliska värderingar som bedömer huruvida handlingen tidelag skall betraktas som felaktig eller inte utifrån normer och tabun i den sociala gemenskapen.

Massmedier är ofta det verktyg och kanaler som lobby- och intresseorganisationer använder  sig av för att framföra sina budskap och skapa opinion. Medier drivs också själva av incitament för att locka annonsörer och binda prenumeranter (och/eller sälja lösnummer). Människor påverkas givetvis av den av massmedia selekterade informationen men kanhända påverkas människor av mediers beskrivning av samhället lika mycket som medier påverkas av samhällets sedvänjor och moral – en slags ömsesidig påverkan av varandra med andra ord. Det lättaste sättet att sälja lösnummer är att utlösa känslomässiga reaktioner bland människor. Kan man styra  eller utnyttja folks känslomässiga yttringar kommer man långt, även om egennyttan handlar om lösnummerförsäljning eller politisk makt. Vad dessa känslomässiga reaktioner kommer ifrån är en helt annan fråga som jag återkommer till. Statens styrande institutioner skall utifrån detta skapa sig en sanningsenlig bild av samhället och forma dess lagar och bestraffningssystem, helst för att tillfredsställa alla inblandade parter, men framförallt för att skapa ett tryggt och progressivt samhälle.

Tidelag upptar stundtals en del utrymme i medier. Efter en genomgång av ett trettiotal artiklar om tidelag  under 2000-talet i de största tidningarna finner man flera gemensamma nämnare som pekar på att tidelag; är ett stort problem som ökar i omfattning, inte betecknas som brottslig handling juridiskt och bör kriminaliseras. Även den ”ökade” mängden djurporr på nätet framställs som ett faktum vilket i sin tur skulle visa på ett stort intresse för tidelag i samhället. Tidelag och djurplågeri kopplas dessutom ofta ihop till en och samma handling. Under senare år har även begreppet ”tidelag” och ”djursex” bytts ut mot ”sexuella övergrepp mot djur”. Ytterligare negativa begrepp som förekommer i dessa artiklar, med olika frekvens, är; ”förgripa sig”, ”pedofiler”, ”våldtäkt”, ”djurplågeri”, ”sexuell skändning”, ”psykiska skador” (hos djuren), ”övergrepp”, ”äckligt”, ”sjuka” och ”störda människor”. Det är utan tvekan man vågar påstå att det finns underliggande krafter att skapa opinion åt ett specifikt håll.

De intresseorganisationer som för en lobbyverksamhet för en ändrad lagstiftning om tidelag är i huvudsak Svenska Kennelklubben, Sveriges Veterinärförbund, Djurskyddet Sverige, Förbundet Djurens Rätt, Svenska Djurskyddsföreningen och Lantbrukarnas Riksförbund som tillsammans lämnade en hemställan till regeringen i ämnet 2004. I artiklar om tidelag på respektive hemsidor bygger retoriken på liknande begrepp som i medier, men där oftare även med bilder på ”offren” – hundar och katter – visas. Det kan bli läsarens uppgift att fundera över vilka bilder som blir mest effektiva i argumenten för en lagstiftning mot tidelag; bilder av söta hundvalpar av rasen West Highland White Terrier eller bilder av fullvuxna exemplar av Vietnamesiska hängbuksvin. Själv tror jag på det förstnämnda, även om känslan av perversion är stark också i det sistnämnda.

westisvietnamesiskt-hangbuksvin

Vilken av dessa två djurraser tolererar man minst våld mot?

De motioner som exercerar ämnet kommer från alla sju representerade riksdagspartier och är i majoritet för ett förslag om lagstiftning mot tidelag (vilket å andra sidan också föranleder motionerna). Bland annat menar man i dessa motioner att när tidelag var kriminaliserat, före 1944, var det handlingen som bedömdes, medan det numera är effekten (djurplågeriet) som är förbjuden men också att polisen inte har de riktlinjer och resurser som krävs för att utreda djurskyddslagen i allmänhet vilket anses vara ett problem. Vidare menar man att sexuella handlingar med djur har ökat de senaste åren vilket kan avläsas ”…i ett växande antal webbsidor med djurporno­grafiskt innehåll och i diskussioner på Internet mellan personer, som utnyttjar djur sexuellt” (Förbud mot sexuella handlingar med djur), samt att det är svårt att bevisa djurplågeri med dagens tandlösa lagstiftning, i en alltmer sexualiserad och brutaliserad djurmiljö, när lagen kräver att djuret bevisligen har lidit. En riksdagskvinna, Marietta de Pourbaix-Lundin, hävdar att det borde vara tillräckligt att man kan påvisa att ett djur har varit utsatt för ett sexuellt övergrepp för att det skall vara straffbart, hur detta juridiskt skall praktiseras framgår dock inte. Liknande de negativa begrepp som används i medier, och som sammankopplas med ”tidelag”, finner man även i dessa motioner; ”utnyttja sexuellt”, ”mentalt lidande” (för djuren), ”sexuella övergrepp”, ”övergrepp av sexuell karaktär” samt ”djurplågeri”.

I ett ämne som ”tidelag” är det inte svårt att bilda sig en uppfattning vad den gemene mannen och kvinnan har för uppfattning om saken. Ett fåtal områden gör människor så upprörda som när sexuella handlingar mellan människor och djur förs på tal. Det räcker med att gå in på forum på Internet eller tala med människor i sin närhet för att höra vad man bör göra med dessa delinkventer. Även genomgången av medier och motioner ovan visar på en tämligen stigmatiserad hållning till zoofiler (tidelagsutövare). Enligt den tyskfödde sociologen Norbert Elias är inte människan av naturen civiliserad, dock är hon civiliserbar där hon lär sig att kontrollera sina känslor, drifter och instinkter.  I en modern och strikt civilisationskontext, som det svenska samhället utgör, blir ett faktum där människor har sex med djur synnerligen motsägelsefullt – för att inte säga absurd – för de flesta. Att tidelag under medeltiden bestraffades hårdast av de sodomitiska synderna kan dels förklaras med att det sågs som brott mot själva skapelseordningen, där gränsen mellan människa och natur suddades ut, men dels också för att man sannolikt också var rädd för att tidelag kunde resultera i befruktning vilket i sig skulle bli högst problematiskt och svårhanterligt. I dagens civiliserade, sekulariserade och stamcellsforskande värld vet vi bättre. Kan man därför se dagens starka reaktionen mot tidelag som en av dessa tillåtna säkerhetsventiler som tillåts öppnas i det civiliserade samhället och som annars undertrycker våra känslor, helt i enlighet med Elias idé om civilisationsprocessen? Eller finns det någon annan kulturhistorisk grund som förstärker och ger dessa ganska extrema yttringar mot tidelag? Eller kanske både och?

Man hävdar både i artiklar och motioner att djurporr på Internet ökar, speciellt sedan 2001 då innehav av barnpornografi förbjöds vilket i sin tur skulle visa på att även tidelag som företeelse i samhället ökar.  Jock Young menar i ”The Exclusive Society – Social Exclusion, Crime and Difference in Late Modernity”  att drömmar och fantasier kan ses som den mörka sidan av medvetandet men att många av dessa drömmar och fantasier levs ut på Internet i olika format och där verklighetens normer och regler i många fall är utmanövrerade. Internet blir därmed en utpost för det onormala och subversiva där vederstyggliga perversa enstöringar som pedofiler och zoofiler håller till. De störda, sjuka och äckliga är dock till stor del oåtkomliga bakom datorer. Genom Internet blir dessutom dessa ’perversiteter’ synliga för de normala men också förstärkta då de lyfts upp för beskådan utan sammanhang. Likt medier som snuttifierar och selekterar delar av verkligheten skapar man ett falsarium där minoriteshandlingar och små företeelser växer till enorma proportioner.

Pedofili och att sexuellt utnyttja barn anses i de flesta kulturer tillhöra det absolut värsta brott man kan företa sig och brottet i sig definieras snävare ju mer civiliserade vi blir. Skammen att bli ertappad är nära på gränslös. Att jämföra tidelagsutövare med pedofiler är ett sätt att stigmatisera och marginalisera de som utför handlingarna, bort från den vedertagna normen till det absolut värsta man kan tänka sig. Överhuvudtaget blir begrepp som ”förgripa”, ”våldtäkt” och ”djurplågeri” ett sätt uppvärdera brottets grovhet och genom det väcka slumrande känslor och emotioner som människor bär inom sig – mot demonerna och det avskyvärda. Demoniseringen sker här utifrån redan definierade och stigmatiserade grupper; pedofilerna, sadisterna och våldtäktsmännen. Dessa är redan avhumaniserade och avgränsade som underlägsna. Genom avhumanisering och distansering av dessa människor kan man proklamera både dödsstraff och tortyr utan att för den skulle bryta mot civiliserade och humanistiska normsystem. Denna demoniseringsprocess leds först och främst av intresseorganisationer som för fram statistisk ”fakta” och förslag på åtgärder, både direkt till politiker men givetvis också till massmedier. Medier lyfter vidare fram det eskalerande ”sjuka” i samhället – de otäcka, de onda och de andra – som sedan väcker känslor och anstöt hos människor. Speciellt i en tid då den onde som förklaringsmodell återigen gjort sig stark i den samhälleliga diskursen. Det onormala och ”sjuka” växer omärkligt utan hinder och utan att någon stoppar det. Då även riksdagsledamöter läser tidningar och debattartiklar i ämnet medför det i förlängningen motioner om lag mot tidelag.

Mäns våld mot kvinnor är en liknande skamfull handling – som i en patriarkal kontext faktiskt aldrig har varit accepterad genom devisen; ”man slår aldrig en kvinna” – även om man inte kan tro det utifrån diskursen. Det finns dock ändå viss förståelse att en man tappar besinningen, även om detta inte urskuldar brottet i fråga, men i ett tidelagsbrott (eller pedofilbrott) finns det nog inga som helst ursäkter eller överseende.

Kinsey, från 1949, påvisar att det ofta är ungdomar som upptäcker sin sexualitet genom att ha sexuellt umgänge med djur. I en modern kontext kan även ett ungdomsbrott ha vissa förmildrande omständigheter och att till viss del sakna sitt ansvar genom sin självdefinition. Ungdomsbrottslingen är därför ett offer för omständigheter kring den egna outvecklade sexualiteten. Stigmatiseringen är dock av sådan art att förmildringen i en modern kontext troligen är ganska mild.

Det som dock utmärker denna demoniseringprocess är inte demonisering av gruppen utan av det onormala hos enskilda individer – den sjuka och biologiska störning hos de människor som har sex med djur. Samtidigt finns det sannolikt en viss fascination till dessa monstruösa människor, vilket historien visar. Sex och våld – så som tidelag beskrivs – har dessutom en imponerande kraft i denna demoniseringsprocess.

Direkt vidare till Tidelag – Del 3

Annonser

En reaktion på ”Tidelag – Del 2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s