Därför är jag agnostiker

Om nu någon som inte är van vid att läsa bloggar läser denna text vill jag uppmärksamma på de länkar som ligger inbäddade i texten. Dessa länkar kan vara av betydelse för den övriga texten så klicka gärna på dem.

 

Tog en planlös tur med bilen igår kväll, strax innan solen gick ned. En del märkliga saker har hänt mig sista tiden och jag tänkte att kanske bilkörandet kunde få till en sån där lagom avslappnad meditativ känsla att fundera på sakernas tillstånd. Bilen har en hyfsad stereo (det finns värre) och jag lät därför Sigur Rós spela ganska högt. Funderande leder ofta till att man funderar på saker som man egentligen inte alls hade tänkt fundera på från början. Min plan att fundera på just sakernas tillstånd denna kväll (läs; mitt tillstånd) sprack därför bara efter ett par kilometer.

Jag kom att tänka på Rolf Hersson vars insändare ”Humanisterna – samfund för ateister” (som kommentar till ordförande i Humanisterna Christer Sturmarks inlägg tidigare i veckan) som jag läste i fredagens SvD. Jag tyckte insändaren var väldigt bra där han i huvudsak går i skarpt angrepp till Christers Sturmarks påstående  om att alla i förbundet i Humanisterna inte är ateister utan också agnostiker men att han några månader tidigare i Tro och Vetande 2.0 kallade agnostiker för ”mesiga” som inte vågar kalla sig ateister fastän de egentligen är det.  Därefter blir det en kort men alldeles utmärkt definition om skillnaden mellan ateism och agnosticism.

Saken har även på senare tid dykt upp på diskussionsagendan med vänner och bekanta och därför hajade jag till lite extra. Jag kallar mig dessutom själv för agnostiker (bl.a. på Facebook) vilket en del kanske ställer sig frågande till då jag gärna går igång om kristendom kommer på tal och mest låter som en dogmatisk ateist vid dessa tillfällen. Detta vill jag därför ge en förklaring till.

Religion är ett ganska svårt ämne, jag vet. Samtidigt som det finns så mycket helande, läkande och samhörighet i religioner är de svåröverträffade vad det gäller att ställa till med elände, både för den enskilda människan och för hela folkgrupper. Det är religionen som den samhälleliga och politiska formen jag har svårt för, speciellt när det handlar om kristendom. Den enskilda tron är upp till var och en och den bryr jag mig faktiskt inte om även om jag tror att det finns andra vägar till andlighet än religionen, bortanför fräcka bilar, stereoprylar (look who´s talking) och karriär.

 

Varför just kristendomen ofta blir föremål för mitt agg beror på flera orsaker. För det första anser jag att man bör ha full insikt i den religion man kritiserar och det har jag bara i just kristendomen. För det andra har jag svåra problem med den mentalitet ofta kristendomen för med sig i form av intolerans,  översittarton och uppblåsthet gentemot andra religioner och när vi dessutom i väst gärna vill predika förträffligheten med  vår fina demokrati blir allt för mig tämligen patetiskt. Jag har inte den kunskap i ämnet att påstå att kristendomen skulle var den enda  religionen med detta förhållningssätt gentemot andra men jag upplever den så utifrån det kristna land jag faktiskt bor i. För det tredje är det när kristendom blandas ihop med politik som jag ibland brister på riktigt. När uttalade kristna högerpolitiker lägger beslag på moral, etik och medmänsklighet ser jag det som långt värre elände än när nynazister sades lägga beslag på svenska flaggan (förtydligande; i förhållande till nazism är jag antinazist).

Själva principen med moral hos kristna är att den är given av gud och det blir därför svårt för dem att acceptera någon annat än att deras guds ord och moral är homogent. Då jag inte tror på en allsmäktig gud kan jag inte förlika mig med att moraliska principer skulle vara nåt annat än av människan skapad. Jag tror att moralen har en evolutionär funktion som skapats genom årmiljoner vilken har ökat chansen för gruppens eller flockens  överlevnad. Moral och etik handlar därför i grund och botten om att hjälpa varandra för att kunna samverka och fungera som ett starkt kollektiv. Varför man skickade upp de moraliska principerna till himlen och gjorde dem till fördömande och fördomsfulla pekpinnar har jag svårt att svara på men uppenbarligen tyckte man det var en bra idé och kanske med någon typ av pragmatiskt ändamål när det begav sig. Min tro på uppkomsten av moral bygger dock inte på gamla texter ,som egentligen ingen kan tyda fullt ut, utan på vetenskap som naturligtvis inte alltid är hundraprocentig men defintivt höjer sannolikheten för en trolig sanning i jämförelse med att gud skapade världen. Men fortfarande lämnar möjligheten att det inte är så vilket inte ateisten gör då denne istället förnekar och dogmatiserar.

 

När jag gick ur kyrkan för snart 20 år sedan hade jag även då en stark känsla av det faktum att människan inte visste allt och än idag har jag denna insikt. Den mänskliga fattningsförmågan är ytterst begränsad och det är egentligen inte mycket runt omkring oss som vi kan bevisa som absolut sanning, åtminstone inte om vi ser till hela universum. Att därför som ateister förneka eller fördöma något som vi faktiskt inte vet något om är för mig smått märkligt och tillhör det mer dogmatiska förhållningssättet som annars religioner så gärna anammar. Agnosticism ställer sig ödmjukt till det som inte är känt, verkar irrationellt eller de förhållanden som ses som oförklarliga. Agnosticism menar inte att det finns ett yttersta väsen, en allsmäktig gud som skapare av världen, men förnekar å andra sidan inte att det faktiskt kan finnas något som en gång skapade universum som vi med vår fattningsförmåga inte kan greppa. För hur kan vi veta att så inte är fallet? Man kan tro att så är fallet men knappast veta. Ateister är med andra ord precis lika ovetenskapliga som sina religiösa fanatiker som de klankar ned på.

 

Jag är övertygad om att religioner, så som vi betecknar religioner idag, inte behövs och att vi bör sträva åt ett sekulariserat samhälle. Vissa påstår motsatsen, att dagens samhälle skapar ett tomrum av saknad andlighet. Jag har svårt att acceptera att andlighet och kristendom är samma sak, precis som att moral och kristendom skulle vara det. Andlighet för mig handlar exakt om de frågor som prosapoemet Invitationen ställer. Inte direkt meningen med livet utan snarare meningen med nuet. Andlighet är förvisso en känsla men det går faktiskt att konkret peka på även om det slår bakut hos vissa.

Det är inte lätt att skriva om sånt här utan att det låter kvasi men en sak har jag klart för mig, vägen till andlighet är definitivt inte bara genom kyrkan och gud och frågan är om det ens är den andlighet som vi behöver idag. Vi sitter redan med skiten knät men vet inte hur vi skall bära oss åt för att använda den då religionerna lagt monopol på och tagit ifrån oss förmågan. Det innebär inte att vi måste krypa till korset igen och låta oss förnedras med bibelns ord om försoning och förlåtelse, vi kan det så bra själva för det är vi som en gång skrivit texterna.

Det jag egentligen skulle fundera över under min kvällstur på motorvägen dök upp några timmar senare, lagom tills det var dags att gå och lägga sig. Tack för den.

Läs även andra bloggares åsikter om agnosticism, ateism, demokrati, humanisterna, tomtar och troll, politik, invitationen, the invitation, försoning, andlighet, förlåtelse, rädsla, lojalitet, vemod, andnöd, ångest, religion, agnostiker, ateist