The Invitation

Jag lade ut en liten dikt här för ett tag sedan, Risker, en prosadikt som när jag läste den första gången sa så mycket, men att den idag inte känns lika aktuell eller kanske är ännu mer aktuell beroende på hur man ser det.

Idag ramlade jag på ännu en sådan där text genom en god vän som det knyter sig i magen när man läser. Skriven av Oriah Mountain Dreamer när hon en dag kommer hem efter en meningslös fest med ytligt materialistiskt prat om vad man lyckats tillskanska sig eller förmått sig att göra. Dikten spreds sig över hela världen, framförallt via Internet, och som ett svar på alla de reaktioner hon fått har hon även skrivit en bok där hon rad för rad går igenom dikten och på djupet tar upp de stora frågorna som rädsla, sorg, misslyckanden, längtan och svek utifrån egna erfarenheter, det som alla bär på dagligen.

Jag har nu inte läst boken, jag tror å andra sidan att dikten nedan räcker på nåt sätt. Frågorna är ställda och den enda som kan besvara dem är den lilla enskilda människan som förmodligen redan har dessa frågor inom sig men aldrig tillåtit sig att väcka dem.

Jag förundras dock lite över att jag inte ramlat på den förrän nu.

Invitationen
Jag bryr mig inte om hur du tjänar ditt uppehälle.
Jag vill veta vad du längtar efter och om du vågar drömma om att nå din längtans mål.

Jag bryr mig inte om hur gammal du är.
Jag vill veta om du vågar göra dig löjlig för kärleks skull, för dina drömmar, för att känna att du lever.

Jag bryr mig inte om vilka planeter som står i konjunktion med din måne.
Jag vill veta om du har nått djupet i din sorg, om du har låtit dig öppnas av livets svek eller blivit knuten och sluten av rädsla för mer smärta.
Jag vill veta om du kan sitta hos smärtan, min eller din, utan att försöka dölja den eller förminska den eller bota den.

Jag vill veta om du kan vara i glädjen, min eller din, om du kan dansa ohämmat och låta extasen fylla dig ut i tå- och fingerspetsarna utan att förmana oss att ta det varligt, att vara realistiska, att minnas våra mänskliga begränsningar.

Jag bryr mig inte om ifall den historia du berättar för mig är sann.
Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att vara sann mot dig själv; om du kan bära att bli anklagad för svek och inte svika dig själv; om du kan vara trolös och därför tillförlitlig.

Jag vill veta om du kan se skönhet även när den inte är vacker, varje dag, och om du kan ösa ditt liv ur dess närvaro.

Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller mitt, och ändå stå vid stranden av sjön och ropa ´Ja!´ till den silvriga fullmånen.

Jag bryr mig inte om var du bor eller hur mycket pengar du har.
Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlan, trött och sliten in i märgen, och göra det som behöver göras för barnen.

Jag bryr mig inte om vem du känner och hur det kommer sig att du är här.
Jag vill veta om du tänker stå med mig i eldens mitt och inte vika undan.

Jag bryr mig inte om var eller vad eller med vem du har studerat.
Jag vill veta vad som håller dig uppe, inifrån, när allt annat brister.

Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen trivs med ditt sällskap i de tomma stunderna.

(Oriah Mountain Dreamer)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s