Way Out West 2008 – reflektioner

Jag har nog inte varit en av de mer högfrekventa bloggarna den senaste månaden – i alla fall inte här på WordPress, min träningsblogg däremot uppdateras löpande – men jag skall försöka skärpa mig i fortsättningen.

Några intryck från helgens Way Out West i Göteborg.  Själva konceptet att lägga en seriös musikfestival mitt i Slottskogen ett par hundra meter från där man bor är naturligtvis helt fantastiskt. Förra årets WOW gav mersmak och man hoppades att det skulle bli ännu bättre i år. Det blev det dock inte. Inte för att det blev sämre men genom att man hade högt skruvade förväntningar så kändes det sämre. Vissa saker hade man däremot organiserat bättre.

För det första hade man återigen sjukt tur med vädret. Fastän metereologerna lovade skitväder föll det knappt en droppe under hela festivalen. Förvisso blev det lite lerigt här och var då det hade regnat stora mängder under veckan men många av de utlagda plastmattorna hindrade att hela tillställningen blev ett Somme 1916.

Alla toaletterna låg uppradade längs en enda lång toagata. Säkert logistiskt smidigt att kunna tömma alla på samma plats men befann man sig i ett öltält vid entrén fick man mer eller mindre traska genom hela festivalområdet mitt mellan de båda stora scenerna Flamingo och Azalea och det gagnar varken festivalbesökare, publik eller gräset man gick på (där det inte fanns plastmattor). Det fanns däremot tillräckligt många toaletter detta år vilket var upplyftande!

Scenernas placeringar var också annorlunda detta år. Den mindre Linnéscenen med tält hade man flyttat längst söder ut istället för som förra året låta den vara placerad i mitten. Detta gav både positiva fördelar och negativa bisatser. Det positiva var att de både stora scenerna integrerade med varandra på ett föredömligt sätt. När Sigur Rós avslutade och Broder Daniel gick på var det mer eller mindre bara att vända sig om (såtillvida man inte stod längs framme vid scen). Nackdelen blev att Linnétältet hamnade lite i skymundan, längs borta där raden av toaletter slutade. Å andra sidan blev Linné-tältet lite mer exklusivt och mer lik en klubbspelning än förra året då spelningarna i Linnétältet mest försökte göra sig hörd mellan de två stora scenerna. Stämning och atmosfären när Lykke Li satte igång på lördagskvällen var det verkligen inget fel på!

Området var överlag större än förra året, mer folk och mer yta. Tillsammans med det faktum att man lagt Linnétältet vid sidan av kändes inte tillställningen lika tight och intensiv som förra året. Större transportsträckor, evighetslånga slussningar (kände mig ibland som vandrande nötkreatur korsande Texas vidder) och mer folk tappade den gemytliga och speciella känslan från förra året.

Folk var överlag väldigt trevliga och glada. Förra årets lördag kände jag lite taskig stämning i slutet (fylla  och några slagsmål) vilket jag inte upplevde i år och det är ju förståss trevligt. Make peace, not war, typ. Personalen i serveringstälten gjorde så gott de kunde utan sura miner. De flesta vakterna såg dock överlag ganska sura  ut (med vissa undantag) även om de uppträdde korrekt, men det kanske skall vara så (?).

Ölen smakades förskräckligt. I vissa fall så illa att jag fick hälla ut den. Folköl? Fulöl? Frågorna hopade sig då varenda Carlsbergslogga var övertejpad eller bortplockad (fastän ölen påstods vara Carlsberg Hof). Under fredagen fick jag köa en hel del för att få nåt drickbart, bättre var det på lördagen även om det kändes som massfabrik.

Maten är väl vad man kan kräva av en festival, inga gastronomiska höjder precis men det är ju inte meningen heller.

Musiken då? Alla har vi individuell tycke och smak och att recensera musiken är inte min därför inte poängen med detta inlägg. Överlag vill jag dock påstå att artisterna på Way Out West är ganska konforma och likriktade, naturligtvis med vissa undantag (detta innefattar inte klubbspelningarna där man ser en helt annan typ av mångfald). Undantagen (t.ex Kenge Kenge, The Bug och Buraka Som Sistema) hamnade dessutom vid sidan om de stora malande amerikanska elgitarrerna drivna av manliga 50-taggare. Det var mycket  manlig elrock och var det inte manlig elrock så var det influerat av den manliga elrockens rötter i USA. Det var nog därför  bland annat artister som Sigur Rose och Lykke Li kändes fräschast även om de förstnämnda hållit igång i snart tio år. Personligen tyckte jag också att Nick Caves Grinderman rockade storfett även om han tillhör kategorin old man heroes. Neil Young stod jag ut med i fyrtio minuter. Har man inte följd en ”legend” så känns det liksom svårt att möta honom i slutet av banan.

Helgens förvåning var dock Kelis smått avrundade profil, vad hände med aggressionerna? Kanske lite väl tidig fyrtioårskris eller har hon fått Ritalina utskrivet av en mindre nogräknad manager? Fast charmig i mellansnacket var hon!

Helgens skamfläck var att Gyllene Prag (anrikt tjeckiskt ölhak i Göteborg) lät förnedra sig med ett serveringstält utan att servera ÖL! Grundarna som nyligen sålt stället måste må dåligt om de  får reda på detta. Beklagligt att man säljer sin själ till det vinnande kapitalet.

Helgens idioti var att man inte fick ta in plastflaskor med kork (sic!) då dessa kan utgöra snubbelfara. Dock sålde man mängder av pet-flaskor inne på området, MED kork. Säg som det är istället; ni kan inte ta med er  det som vi försöker sälja inne på området! Mest synd om personalen som måste återupprepa dessa dumma argument gång efter annan. Korkigt!

Helgens irritation var att undertecknad missade The Bug.

Inför nästa år!

  • Gör inte WOW större, gör den istället mindre och tätare!
  • Balansera scenerna, kanske fyra scener istället för tre, låt inte vissa artister dominera hela tillställningen!
  • Ta fram fler artister utanför mainstream och mildra USA-dominansen!
  • Utöka med en dag.
  • Sprid toaletterna över hela området längs kanterna!
  • Sätt en 18-års gräns på hela området så slipper vi en massa stängsel runt öltälten!
  • Bättre kvalité på alkoholdrycker!
  • Ett VIP-tält i två våningar mitt i festivalen där endast Linnébor får tillträde skulle sitta fint. (bäst att påpeka att detta var ett försök till att skämta till det)

Avslutningsvis vill jag tacka den alltid fantastiska och oändligt tålmodiga personalen på Texas Longhorn. Ni är outstanding! Stammisarna är alltid värst men det borde ni veta vid här laget!😉

Nu skall jag ut och springa, kolla lite på de blöta roddare som tar hand om nedmonteringen. Om de inte redan är klara förståss.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

2 thoughts on “Way Out West 2008 – reflektioner

  1. Mycket bra och seriös recension av WoW med konkreta tips på åtgärder för att göra det bättre. Dock håller jag inte med om att göra det mindre och tätare eftersom det minskar dansytan ännu mer, och vad är en fest utan dans🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s