Rambo IV

rambo4_5.jpgÅret var 1985 och jag stod i spänd väntan på att biografvaktmästaren på Lorensbergsbion i Göteborg skulle riva av min biljett. Det var på premiärdagen av Rambo II och jag var en av alla dessa tonåringar som hade sett First Blood under de senaste tre åren så många gånger att jag hade tappat räkningen. John Rambo var liksom hela essensen av ens tonårsliv, det var det som hade stöpt en till en vuxen lumpensugen kille som omformade våld, vansinne och galenskap till någon typ av krigsromantik. Biosalongen var smockfull och det var en otrolig stämning. Alla dessa killar (mestadels) som i tre år suktat efter en fortsättning med vår amerikanska hjälte spratt av glädje och lycka när de slängde sig ned i fotöljerna. När John Rambo smög upp bakom sin första antagonist i en dunkel och regnig djungel och tryckte in sin stridskniv i ljumsken på denne, sprack hela biosalongen upp ett jubel. Folk ställde sig upp – skrek, jublade och visslade. En fantastisk upplevelse och jag var förståss själaglad.

Tjugofem år senare har jag visserligen en helt annan distans till detta men ändå fick jag gåshud när jag först hörde om att John Rambo var på gång igen. Det sitter tydligen rätt djupt i min pojksjäl och det känns fel att skämmas och inte erkänna att sakernas tillstånd är som de är. Hade tänkt mig en premiärbiljett men jag var upptagen på fredagen så John Rambo fick stå för underhållning på lördagen istället. Jag är en ganska kräsen biobesökare och ser nästan bara filmer som visas i salong 1 och 2 på Bergakungen (eller Royal när den var i drift) och endast i mitten på plus-raden vilket innebär bredare säten, ej delade armstöd och tre meter benutrymme. Plats 184 i salong nummer 1 hade jag gärna köpt om det var möjligt.

rambo4_2.jpgPubliken var denna gång mestadels 60-talister och män (men en och annan kvinna också!), inte helt förvånande. I Aftonbladet skrev Jesper Bengtsson igår en så urbota frånvarande krönika om dolda budskapet i Rambo IV men där han också skrev nåt om att han vägrade sitta i en publik som jublar när någon får huvudet avskjutet eller en kniv i magen så att tarmarna väller ut. Jesper måste haft tur och fått biljett till premiären för hos oss var det ingen som jublade, i alla fall inte så högt att vi andra hörde. Själv kände jag mig inte modig nog att ställa mig upp och skrika ”yeah!” med bägge armarna i luften när John Rambo utövade sina första shots och massakrerade patrullbåtens besättningsmedlemmar, även om det hade varit kul att få göra det. Däremot applåderar man väluppfostrat efter att filmen var slut, nästan som på filmfestivalen. Detta visade väl om något i vilken ålder grabbarna i salongen hade uppnått. Nästan lite gulligt.

Rambo har fått treor av recensenterna i Svd, DN, Aftonbladet och Helsingborgs Dagblad, ett extremt högt betyg för denna typ av film. Speciellt Malin Krutmeijer recension i HD gör en mycket fin samtidsanalys kring filmen. Expressen och inte helt förvånande den tillrättalagda och lätt konservativa morgontidningen Göteborgsposten, ger filmen en etta. Att inte GP ger den en överstruken fyr är lite underligt faktiskt (vad är det de försvarar i denna film?!).

rambo4_4.jpgFilmen tillhör gengren krigsfilm inkluderat ultravåld varvat med klassiska hollywoodskapade floskelrepliker utan nyanserade eller intellektuella dialoger. Jag tror ärligt talat inte att det var meningen att man tänkte avhandla några intellektuella spörsmål heller. Däremot var det nog meningen att de skulle skapa en våldsam och blodig comeback för vår forne actionhjälte och det har de faktiskt lyckats med. Rambos one-liners är saftigare än vad man vågade hoppas på; ”Live for nothing, die for something” eller ”When pushed, killing’s as easy as breathing” talar om var skåpet skall stå. Det är välregisserat och välkoreograferat, tight, spännande, våldsamt, blodigt och faktiskt realistiskt. Det är naturligtvis ingen direkt krigs- eller fightrealisism, John Rambo torde i en liknande situation varit död redan i den första skjutincidenten, och lite väl mycket blod exploderar i kaskader ibland men faktum är att scenerna där juntan rensar en by hör till mest avskyvärt beskrivna folkmordet jag har sett på en filmduk någonsin. Det är naket, ärligt och helt utan skygglappar. Det enda som man kanske inte visar med full kraft är våldtäkter vilket till viss del återspeglar dubbelmoralen och neopuritanismen i sin underliggande fulla prakt, även i denna film. DN:s recensent Fredrik Strage, som förövrigt behandlar filmen helt rättvist, kommenterar att det numera känns hopplöst omodernt att kvinnor numera springer omkring gråtande och skräckslagen utan att kunna slåss, och syftar på den kvinnan som John Rambo bland annat räddar. Det må vara omodernt, men desto sannolikare än motsatsen.

rambo4_6.jpgDet är också befriande, för att inte säga högst tillfredsställande, att de kristna missionärnas ädla uppsåt i filmen om att”göra skillnad i världen” och ”våld föder våld” även det förvandlas till floskel och klyshor, vilket faktiskt ger en ganska god rättvisa i sammanhanget. Jodå, jag älskar också Almodóvar, Kieslowski, Benigni, Ivory och andra intellektuell stimulerande regissörer (ja, Bergman också!) men utan välproducerade filmer som Rambo IV har vi ingen verklig mångfald. Jag ser till exempel inte alls den problematik som Jesper Bengtsson ser i krönikan jag länkade till ovan då Rambo på ett ytterst tydligt och ärligt sätt talar om att detta handlar om ren underhållning från första bildrutan. Att underkastade människor i Burma ser filmen som ett politiskt mål må vara hänt men jag tror knappast att deras hat mot regimen på nåt sätt utvecklas ytterligare på grund av John Rambo. Ärligt talat så tycker jag Jesper borde skaffa sig lite distans till medier och ta vissa saker för vad det är. Jag ser exempelvis den mycket mer fördomsfulla och rasistiska filmen The Kingdom långt mer förrädisk då den försöker spegla en politisk och pragmatisk verklighet, vilket inte Rambo IV gör. Juntan i Burma är förvisso vidrig, att mörda kvinnor och barn samt rensa ut byar hör till vardagsmat i dessa typer av regimer, men ingen kan på allvar tro att filmen utöver det har någon verklighetsförankring.

Och ja, jag är mot våld och krig och tror att bara man vill så kan man lösa alla konflikter med diplomati och dialog. Det är inte det det handlar om. Filmen är helt enkelt en killgrej, men bara en killgrej för vissa killar och tjejer. Att alla inte gillar filmen köper jag, men läs inte in mer än vad som är nödvändigt. Alla ni som försöker låtsas som om att ni tar avstånd från filmen och tycker den är förkastlig utan ens ha sett den, var lite flexibel mot er själva och gå och se årets actionhändelse. Det skulle ni bara må bra av i det långa loppet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

One thought on “Rambo IV

  1. Instämmer hellt och fullt. Skön rulle som en rad puckade prettorecensenter försöker läsa in budskap och påpeka moraliska tvivelaktigheter. Kom igen, det är Rambo!

    Sen blir man ju trött på alla som tycker att det är för blodigt etc. etc… Vi innehåller ganska mycket blod och om vi får ett tallrikstort hål i oss så rinner nog en hel del ut. Lovar. Reality beats fiction, always..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s