Medier

Dagens medier skulle jag kunna skriva kilometervis om men för att inte trötta ut eventuella läsare skall jag här istället kortfattat förklara hur de påverkar oss.

Konflikt den 3 november hade ett mycket intressant reportage om amerikanska medier. Där analyserades huruvida man kan lita på amerikanska mediers trovärdighet då självständighet och oberoende till stora delar styrs av ett vinst- och marknadsintresse. Speciellt var det den tidigare vapeninspektören Scott Ritter som tangerar ett verklighetstroget perspektiv där han menar att amerikanska folket inte längre kräver djup eller kvaliét i nyhetsrapporteringarna utan har blivit beroende av snabba, enkla och svartvita resonemang – en slags dumifiering, med andra ord. Dessvärre är det precis det som pågår i det här landet också, kanske runt om i hela västvärlden.

Som jag nämnde i inlägget Politisk korrekthet använder statsmakten propaganda, upplysning eller kunskapsspridande för att ändra attityder som är till fördel för den förda politiken. Propagandan anspelar ofta på emotionella argument vilka är mycket verkningsfulla redskap för att övertyga massorna och utnyttjas framförallt i de totalitära staterna. Skillnaden mellan propaganda och kunskap kan förståss vara hårfin, men för läsaren med huvudet på skaft bör det inte vara några problem att förstå denna skillnad.

Massmedier påverkar oss genom att skapa bilder av ”verkligheten”, den verklighet som vi tror finns där ute och som vi inte ser men som vi samtidigt till viss del tar del av dagligen. Mediers nyheter har för det första en tendens att till största delen bestå av negativa nyheter. Negativa nyheter påverkar oss ofta med missmod och rädsla som resultat – vilket lätt för oss vidare mot Michael Moore’s Bowling for Colombine eller det risksamhälle som beskrivs av den tyska sociologen Ulrich Beck. Genom våra förväntningar, och genom den så kallade rosenthaleffekten, fyller vi på med selekterad information som stämmer överens med våra tidigare intryck och kognitiva scheman. Detta sker blixtsnabbt och undermedvetet och det spelar egentligen ingen roll om man är medveten om det eller inte; din hjärna kopplar ihop associationerna så som den är lärd och konstruerad att göra, precis så som jag beskrev stereotyper och fördomar. Kontentan blir att när till exempel vissa grupper av människor framställs i medier och oftast kopplas ihop med brott eller våld, är det exakt den associationen hjärnan i fortsättningen alltid gör när denna grupp av människor kommer på tal (jfr attribut). Detta innebär att när det i medier beskrivs om människor med utländsk bakgrund så handlar det oftast om våld, brott, utanförskap, segregering eller andra negativa föreetelser, vilket i sin tur innebär att människor alltid associerar invandrare med negativa attribut. Det spelar ingen roll om det så bara är en enstaka procent av våra invandrare som begår brott då medier ändå bara tar upp denna procent och det enda som gestaltas. Den bilden av verkligheten som medier skall tillföra oss blir därför inte längre verklig, utan falsk och osann. Hjärnan tror dock att den är sann och korrekt.

I De otrogna nagelfar Andrew Wheatcroft konflikten mellan kristendom och islam ur ett historiskt perspektiv. En av hans huvudteser handlar om att den negativa kristna bilden av muslimen tillkom långt tidigare än den negativa muslimska bilden av kristna, beroende på att samhällen i den kristna världen tillät boktryckarkonsten långt mycket tidigare än samhällen i den muslimska världen. Detta medförde att bilder av den ”onda” araben spreds i västvärlden som ett led i att demonisera fienden. Prova själv, slut ögonen och tänk på en arab. Vilken bild dyker upp? Den med turban, häst och svingande svärd?

Det jag beskriver är alltså ingen ny företeelse i vårt moderna samhälle utan exakt så här har hjärnan har fungerat i årtusenden. Det finns dock två stora skillnader mellan dåtid och nutid. För det första exponeras vi i dagens samhälle för över sex (!) timmar av allehanda medier varje dygn. För det andra får hjärnan idag arbeta efter vad som selekteras åt en och därefter vad man selekterar åt sig själv. Förr upplevde man kontexten omkring sig och inte så mycket mer. Människan är idag därför mindre herre över sig själv och mer i händerna på andra krafter.

Det stora problemet dags datum, så som Scott Ritter också menar, är att massmedierna styrs av ekonomiska intressen. Medierna måste använda de absolut kraftfullaste redskapen som de kan uppbåda för att öka lösnummerförsäljningen och/eller sina reklamintäkter. Ett starkt sådant redskap är att spela på känslor och uppröra människor genom emotionella argument. Propandamakaren Joseph Goebbels menade att propagandan måste framföras på ett lämpligt sätt och på ett sätt som människor kan förstå och exakt så måste även dagens medieledare agera när det är vinsten och pengarna som styr. Även om medier än idag till viss del styrs av politiska agendor är det inte det som är huvudsyftet med att leverera nyheter idag. Huvudsyftet är att gagna aktieägarna och genom en tilltagande anpassning till extremare marknadsekonomi och ett medieindustrialiserat samhälle förflyttar vi oss mot den situation som råder i USA.

Genom att pengar har blivit en allt viktigare aktör hos massmedier har också åtskillnaden mellan de som skapar nyheter år medierna, journalister, och de som skapar pengar åt medierna, reklammakarna, blivit allt mindre. Alltihop betecknas mer eller mindre som mediebranschen. Det kanske inte är så mycket att jämra sig över men problemet är att nyhetsrapportering torde vara mer än reklamslogans som undermedvetet påverkar våra handlingar eller skapar starka varumärken. Men tyvärr är det inte så på den massmediala marknaden, för skapar inte medier rädsla och missmod bland sina mottagare, så demoniserar eller stigmatiserar de grupper i samhället, grupper som istället behöver integreras och införlivas i gemenskapen. Som inte detta vore nog, försöker dessa inblandade aktörer att diversifiera sina talanger genom att blogga på nätet, bara för att ytterligare sudda ut gränserna mellan sina ”professioner” (jag ber om ursäkt för citationstecknen, jag slant).

Härförleden råkade jag ut för liten lustig händelse som till viss del är relaterat till detta. Många har säkert uppmärksammat debatten om Veckorevyns intervju med en prostituerad tjej efter Resumés artikel om saken. Det är dock inte denna debatt jag tänker lägga mig i utan den subdebatt som härjade ett tag på diverse bloggar om vem som var först med denna ”nyhet”. En eller flera bloggar menade att en liten oansenlig blogg var först och att Resumé hade snott hennes idé. Även hon själv visste att den var snodd. Detta ifrågasatte jag på en bloggsida. En annan blogghaverist gick till attack och menade att minsann Resumé alltid snodde andras nyheter (?) och därför måste även så ha skett denna gång (det är förövrigt så demonisering fungerar). Han visade även på andra konspiratoriska och ”självklara” samband enligt devisen ”lägg ihop 1+1”. Att debatten om sexistiska artiklar i Veckorevyn har pågått i flera år, att idén antagligen föddes hos mängder av människor som läst artikeln och att en råkade skriva det på sin blogg, hörde inte hit – bloggskribenten skulle ha credit! I ”mediebranschen” finns det nämligen oskrivna regler där man alltid ger varandra cred för det man kommer på. Mediebranschen tycks här inkludera en hel del områden då de inblandade bloggarna ovan är antingen reklammakare eller journalister och alla skriver bloggar.

Jag blev så nyfiken att jag mailade journalisten som skrev artikeln i Resumé. Han förklarade att det var bloggskribenten själv som hade tipsat honom om blogginlägget om Veckorevyn (vilket inte framkom bland meningsskiljaktigheterna). Då hon påtalade för honom att hon ville cred för detta förklarade han att hon omöjligt kunde få detta av den enkla orsaken att hon inte var först. Först och främst hade saken redan diskuterats i tidningen Metro, för det andra skulle artikeln ha blivit av i vilket fall som helst, med eller utan vetskap om bloggskribentens inlägg. Han påpekade också att hon antagligen ändå kommer att säga att han ljuger, vad än han säger.

Utifrån resonemanget ovan blir denna lilla historia ganska talande. ”Branschen” har skapat sig egna (oskrivna) regler och de alster man i denna värld skapar, efter dessa alster handlar man. Dumifieringen blir igen övertydlig – nyanser, logiska resonemang och intellektuella tankegångar får ge vika för det svartvita och urholkade sunda förnuftet. Man drar igång ett bloggdrev byggd på eskalerande och tillfredsställande förväntningar och Resumé växer ytterligare några snäpp som den onde hin håle. Känner vi igen det?

Igår såg jag förresten att Aftonbladets förstasida handlade om ”Mp3-mannen” medan Expressens förstasida handlade om ”Tortyrpappan”. Man blir åtminstone inte förvånad längre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Annonser

3 reaktioner på ”Medier

  1. Blogghaveristen råkar vara bra mycket mer känd än du. Och förutom att du uppenbarligen inte vet vad ordet ”kortfattat” betyder så är Scotts diskurs intressant. Dock vet jag att han anser det viktigt med research. Den lilla delen har du missat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s