Politisk korrekthet

Hur ofta basuneras inte begreppet PK ut på vissa bloggar och andra mindre begåvade ställen på Internet? Så fort det är något man ogillar, t. ex. om någon gör misstaget att kalla en chokladboll för chokladboll och inte för negerboll, så är det PK. Att stämpla med PK-stämpeln är ett sätt att stigmatisera begreppen, debatterna eller sakfrågan – och personen som för den – och är i själva verket ett avledningsargument och argumentationsfel.

Att något eller någon är politisk korrekt betyder egentligen ingenting mer än att den som uttalar det har kategoriserat spörsmålet eller personen i en speciell fålla och allt som befinner sig i denna fålla duger ingenting till. Liksom stereotyper och fördomar gör man detta för att göra världen mindre komplex. Då man har svårt att hantera all information och sammanhängande enheter ordnar man tillvaron efter mer svartvita förståelsenormer. Varför vissa har svårt att förstå komplexa och liknande systemteoretiska resonemang finns det naturligtvis en mängd orsaker till, vilket jag inte tänker gå in på här.

Men om vi flyttar oss till ett annat perspektiv, bort från den gemene belackaren och politiska blogghaveristen, till det som termen syftar på och de grupper som använder den.

Politisk korrekthet är ett begrepp som beskriver de strömningar av medvetet införda uttryck i diskursen, detta i syfte att förändra negativa yttringar som till exempel attityder som ger upphov till diskriminering av grupper i samhället.

Förändra attityder kan man göra på tre sätt; kognitivt, emotionellt eller praktiskt (fysiskt). Att förändra attityder är svårt om man är stat och samtidigt demokrati. Förr skötte kyrkan eller byrådet detta genom det mer eller mindre enda mediet som fanns på den tiden; språket eller rösten. I totalitära statsmakter är det förhållandevis enkelt; man kör på med en faställd propaganda (oftast genom emotionella argument) som pekar åt ett visst håll. I demokratier är det inte lika enkelt då man inte har ensamrätt på alla de medier som regerar i samhället. En av byggstenarna i en modern demokrati är kunskap och därför ligger den kognitiva modellen närmast när man vill förändra attityder. Av den anledningen inrättar man institutioner vars uppgift är att upplysa om det rätta. Det rätta i vårt demokratiska samhälle är till exempel mot rasism, mot narkotika, för jämställdhet och för jämlikhet etcetera. Dessa institutioner fungerar till viss del (som tur är!) men alltid är det några mindre begåvade som känner sig lurade, lurade på att inte få ”tänka själva” eller ”tänka fritt”. Hua. Man tror nämligen att om man inte har statliga institutioner så är tanken fri. Som motkraft använder man samma metod som i den totatilitära staten – emotionella argument – som riktar sig mot traditionella och samhällsbevarande värden. Dessa argument är irrationella i och med att de styrs av och riktas mot känslor, men de är också kraftfulla då de syftar till att bevara det som ger skenet av att vara trygghet samtidigt som de inger rädsla. I det längre loppet vinner alltid de liberala och icke-konservativa krafterna (åtminstone historiskt sett) men det kan blir en ganska skumpigt resa dit. En riktig skumpig färd var det på 30- och 40-talets Europa, men det tror jag de flesta känner till vid det här laget (bland annat genom statens propaganda).

Detta är en fel handling i ett modernt och demokratiskt samhälle.


Politisk korrekthet
som kritisk benämning användes flitigt av grupper som stod i opposition mot den förra regeringen, men framförallt av regerings- och statskritiker i allmänhet. I synnerhet har begreppet blivit ett vapen bland invandrarfientliga grupperingar på högerkanten. Rätteligen har politisk korrekthet som begrepp ingen som helst politisk inriktning i sig men åren av socialdemokratiskt majoritetsstyre har ändå skapat än obalans i dess användning. Följaktligen skulle man därför idag kunna tala om politisk korrekthet gällande postlutheranska tendenser i nuvarande regerings arbetsmarknadspolitik, där det återigen skall bli korrekt att arbeta i sitt anletes svett istället för att leva på bidrag och allmosor från överheten. Man skall alltså hjärtskärande skrika ”politisk korrekthet!” när något statsråd en dag besunerar ut att det är tufft att arbeta.

Själv kallar jag mig gärna politiskt korrekt, därmed inte okritisk politiskt korrekt. Jag är uppriktigt sagt riktigt ledsen om det retar upp någon.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s