Musik i digitalåldern

Jag stod på Myrorna häromdan och bläddrade drömskt bland gamla LP-skivor från 70- och 80-talet. Många minnen dök upp och jag funderade ett tag på att leta upp en transformator på Clas Ohlson och sparka igång min gamla Ariston LP-spelare. Det stora formatet på LP-konvolutet inbjuder till större bilder och därmed också större frihet för layoutmakarna med större detaljrikedom. Det är nåt speciellt med LP-skivor helt klart men kanske står vi även så här en dag och bläddrar bland gamla CD-skivor, vad vet jag.

Jag läste Peter Englunds blogginlägg Om blandband idag vilket påminde mig om gamla funderingar om vad digitaliseringen kommer att föra med sig i framtiden, speciellt i förekommande fall vad det gäller musiken. Lagringen i LP-skivor, kassettband och CD var och är ju definitiv, åtminstone under en livstid eller så länge man inte kasserar mediet. Den digitala mp3-lagringen varar så länge någon raderar det från hårddisken – en knapptryckning bort. Hur kommer det kollektiva musikminnet se ut i framtiden om vi raderar musiken efter ett par år eller månader? Kommer det att föra med sig att vi glömmer musikstilar och musikgenre snabbare? Vem skall plocka fram den gamla musiken på återföreningsfesterna? Vem skall spela luftgitarr på fyrtioårsfesten när det inte finns tonårsskivor att plocka fram? Kommer detta ytterligare medföra att stilar, mode och uttryckssätt växlar snabbare i framtiden? Kanske det för med sig att retrostilar återkommer ännu kvickare än idag eller kanske glöms en del nyskapande musik bort helt och hållet för att avdunsta i intet?

Det känns som om det finns en starkare vilja att lagra filmer på hårda medier, som DVD, än det gör för musik. Kanske för att det tar stor plats på hårddisken. Faktum är att man köper filmer idag i mycket större utsträckning än förr på videobandens tid. Det många glömmer, när man gråter över att musikindustrin dunstar bort i nedladdningar på Pirate Bay, är att delar av de pengar man förr lade på CD idag spenderas på DVD-filmer.

Jag tror dock inte att musik man lessnat på går förlorad för evigt men att vårt förhållningssätt till den förändras. När vi inte går igenom CD-hyllorna hemma och kan minnas tillbaka med jämna mellanrum så kommer vi snabbt att glömma. Hur många gånger hittar man inte CD-skivor som man köpte för bara ett par år sedan och som man redan glömt av? En kraschad Ipod är en kraschad Ipod och en stulen Zen är alltjämt en stulen Zen; vem skall komma ihåg och ersätta de 3000 spåren med musik? Försäkringsbolaget?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

En reaktion på ”Musik i digitalåldern

  1. Well. Jag köper skivor. Och bränner ner det jag vill spara. (fast visst, jag orkar fan inte bränna ner hela hårddisken, så det går ju en del förlorat vid varje krasch.)

    Men annars är det är som du säger. Musik som jag lyssnade på nästan dagligen innan hårddisken kraschade för några år sen är nu nästan raderad ur mitt minne…

    Men jag brukar tänka att det man inte minns är inte värt att minnas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s