”Det vi har bevittnat ikväll är i själva verket en laglig lynchning. Och en sak vill jag klargöra. Bara för att det var en laglig handling gör det inte till en rätt handling. Slaveriet var lagligt – men det var inte rätt. Segregationen var laglig – men det var inte rätt. Och dödandet av oskyldiga som Troy Anthony Davis – hur lagligt det än är i Georgia och i högsta domstolens ögon – så är den här sortens laglig lynchning inte rätt.”

Thomas Ruffin – Troy Davis advokat

Källor: 1, 2, 3

För att få licens på en halvautomatisk pistol av modell Glock 17/19 krävs att man varit aktivt medlem i en godkänd skytteförening i minst sex månader. Skytteföreningen skall även bedriva skytte med den vapentyp som licensen avser. Glock 17 är originalet och modell 19 är den mer kompakta varianten som sägs vara det mest sålda vapnet i USA. I USA används den mest som ”självförsvar” medan den i Sverige tydligen mest användas för att skjuta prick med, så kallat sportskytte.

Klassikern.

Sportskytte är en av världens största idrotter sett till antalet utövare och det finns fyra grenar – pistol, gevär, viltmål och lerduveskytte. I sportskytte används oftast finare kalibrar där luftpistoler och luftgevär tillhör de största största grenarna och där man vanligast använder speciellt framtagna vapen för ändamålet. Målet är att tävla och skjuta prick, inget annat.

Ytterligare en gren som inte är lika omtalad är praktiskt skytte, eller det lite mer lobbyistiskt korrekta namnet; dynamiskt skytte. Denna form av skytte utvecklades i Kalifornien i början av 50-talet för att öva sig i situationer där man behöver skjuta andra människor, antingen i självförsvar eller polisiära aktioner. Det internationella förbundet The International Practical Shooting Confederation (IPSC) bildades 1976 och är representerat även i Sverige. Det finns idag 30 klubbar som bedriver dynamiskt skytte och ungefär 1500 licenserade skyttar i Sverige.

Den stora skillnaden mellan vanligt sportskytte och dynamiskt skytte är att sportskytte är statiskt – man står still – vilket inte dynamiskt skytte är. Själva grundidén bygger på att man skall röra sig och skjuta olika typer av mål i banor som skall påminna om verkliga hinder som i t.ex stadsmiljö:

”Det är flera mål, rörliga mål, reaktiva mål, straffbelagda icke skjutbara mål och ibland delvis täckta skjutbara mål, hinder, förflyttningar, tävlingstaktik och andra relevanta svårigheter banläggaren kan hitta på bidrar till att hålla de tävlande entusiastiska och åskådarna underhållna.” (Källa)

En nödvändighet för denna typ av skytte är att vapnet är av halvautomatisk modell då man skjuter en mängd skott under kortast möjliga tid, ofta med magasinsbyten i själva tävlingsmomentet. Ett av det vanligaste vapnet i dynamiskt skytte är just Glock-modellerna, eller snarlika dessa, och ett magasin till en Glock rymmer ca 15-17 skott och läsaren kan nog göra sig en ganska bra bild av hur detta skytte går till rent praktiskt. Till skillnad från de finkalibriga specialvapnen i sportskytte är minimikalibern i dynamiskt skytte 9 mm. Målen är av papp eller stål. Ståltavlorna faller vid träff och papptavlorna har tre träffzoner som är utformade efter en mänsklig torso där högre poäng ges när man träffar de delar som troligen skulle ge en dödlig utgång.

IPSC Paper Targets

Det är svårt att beskriva denna ”sport” utan att göra jämförelsen att skjuta ihjäl en stor mängd människor på kortast möjliga tid i urban miljö, åtminstone är det ofrånkomligt att det är denna färdighet man tränas till – rent praktiskt. Att dessutom adrenalin är en av de drivande ingredienserna är minst sagt uppenbart. Det går säkert mycket bra att rationalisera bort dessa tydliga likheter i att tränas skjuta andra människor men faktum kvarstår – hur nödvändig är denna ”sport” i ett humanistiskt föregångsland som Sverige, ens för poliser?

Det finns mängder av filmer och information om dynamiskt skytte, det är inte precis någon dold företeelse, förvånansvärt nog. Filmen nedan är ett belysande exempel.

Jag arbetade den sommaren som montör. Flera olika entreprenörer var på plats och alla lyssnade på den radio som skvalade i bakgrunden. Jag tror det var tre-nyheterna som påannonserade att ett flygplan hade flygit in i ett av tornet på WTC. Man fick känslan av att det var ett mindre flygplan – typ en Cessna - och att det var en olycka. Det var knappt att någon reagerade på den denna första nyhet om kraschen, även om den ställde en del frågor. En annars ganska tyst rörmokare satt på huk bredvid mig där jag stod och skruvade på en trilskande skruv. Plötsligt vänder han upp huvudet mot mig och säger lugnt: ”Tror du piloten hade en palestinasjal?”. Jag mötte hans finurliga blick men förstod först inte vad han menade. Det gjorde jag dock senare den dagen. Fick tyvärr aldrig chansen att fråga honom hur han kunde dra den kopplingen så snabbt.

Nyhetsvärdet och den mediala genomslaget var även för mig stort men jag ansåg för stunden att det inträffade inte var helt ologiskt, utan att gå vidare på det spåret. Ironiskt nog monterade jag containers som skulle fungera som fullvärdiga boende- och tvagningsanrättningar för NATO-soldater och som snabbt skulle kunna skeppas till olika oroshärdar runt om i världen.

Märkligt nog blev också palestinasjalen några år senare en modeaccessoar – en blixtvändning kring ett symbolvärde som jag aldrig riktigt förstått.

Läs också dagens utmärkta krönikan av Jenny Nordberg.

Snodd från BeckaBitch.se

En sådan förändring har skett i vårt Nordiska grannland Danmark. Lena Sundström beskriver detta i sin bok Världens lyckligaste folk om hur Dansk Folkeparti ändrade ett liberalt och kulturradikalt land till ett motsatt konservativt dito. I Danmark gick det snabbt, i Sverige går det långsammare. Det som stämplas  politiskt korrekt ena dagen ändrar form och blir plötsligt inte politiskt korrekt och det som ena dagen inte var ett acceptabelt språkbruk blir nästa dag en korrekt och riktig beskrivning av verkligheten. När Dansk Folkeparti klev in i Folketinget -98 förändrades den berömda danska yttrandefriheten från högt i tak till en slags extremistnivå där man plötsligt kunde häva ur sig vilka fördomar som helst utan att behöva ta något som helst ansvar. Argumentet för detta språkbruk är att invandringen måste kunna diskuteras öppet utan att lägga på locket då missnöjet i så fall gror som i en tryckkokare. Även i Folketinget förändrades språkbruket med en allt grövre och råare debatton där företrädare för Dansk Folkeparti står i talarstolen och talar om muslimer som ”en cancersvulst i det danska samhället”. Tonen och språkbruket påverkar vidare människors sätt att tänka – både hos politiker och den vanliga medborgaren – och i förlängningen blir detta en ond cirkel där den politiska dagordningen sätter nivån på språkbruket och språkbruket sätter den politiska dagordningen.

Det finns många exempel på folkets protest mot ett ”politiskt korrekt” språk. En banal form av denna protest är det nära på patologiska motståndet till att säga ”chokladboll”. Det är möjligt att en mängd människor lider av ej diagnostiserad Tourettes eller någon form av tvångssyndrom när de maniskt upprepar ”negerboll”  så fort de bara får chansen, men det är mest patetiskt att det kan vara så svårt att acceptera att ett ord är nedsättande och kränkande för andra människor. Vad är det som är så fruktansvärt med att ordet ”neger” av den anledningen inte är accepterat i ett socialt sammanhang? Det ”politiskt korrekta” har blivit ett slagträ bland konservativa som främlingsfientliga Sverigedemokrater till kristfundmentalister som Markus Birro. Samtidigt är det de som skriker högst om den ”politiska korrekthetens förtryck” som också tystar öppen diskussion med hot och trakasserier, vilket högst påtagligt avslöjar den verkliga agendan.

SvD gjorde ett reportage förra helgen där man följer Anders Behring Breiviks fotspår och bland annat besöker hans uppväxtort Ullern i Västkant Oslo där den främsta societeten och etablissemanget trängts sedan länge. I östkant bor de flesta invandrare från Asien och Afrika och den socioekonomiska klassskillnaden mellan dessa två sidor av Oslo är tydliga. I reportaget står man utanför Anders Breiviks barndomshem…

”Plötsligt bryts tystnaden.
– Inget rättfärdigar att du skjuter en 14-åring i ansiktet, inget. Miljön formar en människa. Det är miljön som gör dig till en massmördare.
Grannen som vill prata har rötter i Turkiet. Under åren har han ofta sett Breivik och hans mor. Nu står han framför deras port och kan inte hålla tillbaka ilskan över den medkänsla som kvarteret tycks känna med mamman på grund av den stora mediebevakningen.
– De har alltid talat illa om invandrare. De och alla andra. Min son går på Smestad skole, Anders grundskola.
Han klagar inte, men jag ser att han lider.
- Glöm inte att skriva att kungen gick där, och kungens son. Det verkar så lätt att glömma.
Mannen har uppenbarligen påverkats grundligt av våldsdåden. Nu överväger han att flytta härifrån. Att ställa upp med namn är uteslutet.
– Ullern är det finaste området i Oslo. Anders Behring Breivik är en av produkterna. Här är det ingen skam att vara rasist.
Sedan ger han sin bild av sina år i Norge.
– Ända sedan 11 september har vi matats med negativa tankar. Människor har demoniserats. Alla har väntat på att de muslimska terroristerna ska slå till. Nu ser vi resultatet.

Detta visar tydligt vad som händer när människor snackar illa om andra. På en arbetsplats hade det slutat med mobbing och uppsägning, i ett större samhällsperspektiv finns det uppenbarligen inga gränser vart hän det barkar.

Jag kan inte låta bli att reflektera över mannens påpekande om kungens son och det faktum att en stor del av makteliten är uppvuxna i de områden som ligger på ett tryggt avstånd från den lägre socioekonomiska stadsdelarna och där man bildar sig en uppfattning om ”dom andra” genom vad som dagligen matas av tidningars löpsedlar. Kan inte riktigt släppa känslan när jag hör en del konservativa och borgeliga väljare tala om Norge-dådet som om de i stillhet verkar fundera på något, något de inte kan säga högt. Paulina Neuding närmar sig lite av denna känsla  i sin ledarkrönika i SvD:

”Av Anders Behring Breiviks manifest framgår med all tydlighet att han varken är liberal eller konservativ, men han har likväl lämnat fotavtryck över stora delar av den norska borgerligheten.”

Jag känner därför en riktig olustkänsla när jag läser vår statsminister Fredrik Reinfeldts tafatta försöka att visa medkänsla. Inte ett ord om främlingsfientlighet, rasism eller den högerapproach utan bara byråkratiskt kallprat om terrorism, extremism, demokrati och frihet. Fredrik har samma tonläge vare sig han pratar om kommande vårproposition eller när 77 människor mördas av en högrextremist och det är beklagligt att vi inte har ett mer mänskligt och tydligt ledarskap i Sverige 2011. Jag minns hur mycket kritik Ingvar ”Skon” Carlsson fick för sin slätstrukna ledarskapsstil när han var statsminister efter Olof Palme. Idag när man lyssnar på honom framstår han mer av det humanistiska virke som Jens Stoltenberg tycks vara beskaffad med och som de flesta politiska ledare i all fall utåt berömmer.

Jag är själv uppvuxen i ett liknande stadsdel som Ullern men i en mellanstor svensk stad och jag minns som sexåring hur man beskrev ”dom” som bodde i hyreshusen utanför villaområdet som några man inte pratade med och ingav en känsla att de var både farliga och inte som vi andra. Minns också med olust hur min dagmamma en dag stod på det stora busstorget i staden, pekade på en grupp romer och lärde mig att ”dom där” är zigenare, hade stora färggranna kjolar för att kunna gömma sitt tjuvgods och inte var födda som andra människor utan kom från något obestämt och farligt. Förmodligen ville hon säga att de hade invandrat och inte var födda i Sverige – som om det hade någon betydelse – men det var inte så den lille sexåringen bredvid uppfattade det – tonen, kroppsspråket och ordvalet skapade rädsla. Vid 8-9 års åldern flyttade min familj in centralt i en stor stad, förvisso under borgelig högklassmiljö men i en mer blandad samhällelig kontext än det avskärmade villaområde jag just flyttat från. Senare spartanska resor i Europa och Asien öppnade ytterligare mina ögon för olikheter och skillnader människor emellan. Händelser tidigt i barndomen satte likväl sina spår.

På en av mina resor under tidigt nittiotal satt jag på en tågstation i sydfrankrike alldeles vid den spanska gränsen. Det var mitt i natten, jag och min resepartner satt på en bänk och väntade på ett tidigt morgontåg för vidare färd norrut. På en annan bänk bredvid dök det upp en ensam ung kille som tycktes vänta på ett tåg han med. Vi började alla småprata. Han gjorde ett ganska dystert intryck och efter ett litet tag berättade han att han dragit ifrån familj och hem i Marocko. Han var inte arab enligt han själv utan av fransk börd och uppväxt i ett överklasshem med betjänter, alla färgade. Hans uppfostran var genomsyrad av ett förakt och hat mot alla svarta, i synnerhet hemmets betjänter. Han visste idag hur fel det var men han kunde omöjligt bli kvitt känslan och det var helt omöjligt för honom att ens ta i en färgad människa. Han beskrev det som en fobi och han hatade detta faktum. Han hatade sin familj ännu mer för att de hade gjort honom sådan. Han kallade sig själv rasist även om han rent intellektuellt visste att det var fel och mot sin övertygelse om människors lika värde. Trots detta vägrade han att acceptera sin egen rasism och kämpade emot det varje dag. Det var därför han hade dragit iväg till Europa, för här var väl bättre?

Jag undrar ibland hur det gick för honom. Att så tidigt i livet bli medveten om dolda rasistiska delar av sig själv – som de flesta tyvärr aldrig inser - bådar ändå gott och förhoppningsvis har han idag kommit förbi de betingade fobier som hans föräldrar täljde in i honom. Eller så gick det åt helvete.

Rasism har ingen uttänkt ideologisk grund utan är ett tankesätt, ett kognitivt förenklat schema uppkommet ur rädsla och brist på förståelse. Det enda som kan hindra dessa rasistiska strukturer är en medvetenhet om hur människan bygger sin omvärld på stereotyper och fördomar men också en förståelse och kunskap om vad det leder till. Om vi inte förstår vår egen rasism kan vi aldrig få bukt med rasismen i samhället. Tyvärr tror jag att det är en mycket liten minoritet av de 400.000 som gillar FB-sidan ”Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack” som egentligen har en aning om varför de inte skall rösta på Sverigedemokraterna. Många av dessa sitter dagligen och slänger ur sig de mest bedrövliga saker om invandrare men drar ändå slutsatsen att man inte kan rösta på Sverigedemokraterna – för de är ju rasister! Därför finns det en oerhörd potential för Sverigedemokraterna att bli ett större parti än idag om det stigma som omger dem skulle försvinna, om det politiskt korrekta skulle släppa greppet om dem.

Per Gudmundson, SvD:s ledarskribent, uppmärksammades att 2004, strax efter det amerikanska valet där Bush återigen vann, ha skrivit en högst osmaklig text om det pågående ”fjärde världskriget”. Blogge Bloggelito beskriver det träffande:

”Gudmundson befinner sig nämligen sedan lång tid tillbaka i ungefär samma världsbild som Anders Behring Breivik, inte bara i meningen att han är proisraelisk och antimarxistisk och har en liknande kulturkonservativ syn på tillvaron, utan framförallt för att han tror att vi befinner oss i ett krig mot vad han benämner islamofascismen.”

Per Gudmundson själv tar det med ro som den missförstådda poeten och går på semester. Den idé- och språkvärld som Gudmundson avslöjar i sin gamla bloggpost visar just på den ofattbart snedvridna verklighetsbild som många människors tycks ha och låter man denna verklighetsbild förstärkas i språket blir den så småningom en accepterad sanning. Att Gudmundson efter denna uppmärksamhet kan sitta kvar på sin post som en av de tyngre ledarskribenterna på SvD borde vara omöjligt. Jag hoppas att det norska ägaransvaret på SvD ger sig till känna.

Men likväl som språket kan förmedla och förstärka rädsla kan det också förändra negativa tankemönstren åt motsatt håll. Den humanistiska bild som Jens Stoltenberg från början anammade är ett bra exempel. Det norska folket apade efter och undvek fällorna kring inskränkning av demokrati och yttrandefrihet. Förvisso finns det en kulturell och politisk grogrund för denna samhällssyn men det är ändå lätt att brutala och skoningslösa terrorbrott skapar antidemokratiska hatkänslor, det är dessutom själva syftet med terrorbrott. Å andra sidan hade kanske inte eftermälet låtit lika förlåtande om händelserna i Norge hade utförts av en islamistisk extremist. Jens Stoltenberg lyckas ändå med det svåra konststycket att samtidigt bekräfta människor sorg och rädsla men samtidigt rikta detta mot en humanistisk världsbild med förståelsens språkbild. Men trots detta plockar Coop Norge bort våldsspel från butikshyllorna och röster höjs för hårdare strafflagstiftning. Framtiden får utvisa vad allt leder till.

Mediers försvar till ansvarsbefrielse över sin retorik och fokus på nyhetsrapportering kan liknas vid det sätt som Jimmie Åkesson försvarar sin rätt att kritisera ”integrationspolitiken”. Medier har ett precis lika stort ansvar som politiker och debattörer som den enskilde läsaren. En intressant bojkott av tidningar som dag efter dag publicerar Anders Behring Breiviks bild på första sidan sker just nu i Norge. Tänk om en liknande bojkott också kunde spira mot mediers ständigt ensidiga och negativa skildring av integration och invandring, då hade vi vunnit tillbaka en stor del av det demokratiska ingenmanslandet.

Martin Peterson tycker att man alltid skall påpeka att Sverigedemokraterna  i grund och botten är ett rasistiskt parti och jag håller med. Men jag vill också återupprepa nödvändigheten att se till sina egen rasistiska och främlingsfientliga attityd för att kunna stå upp mot dem som ser det till sin livsuppgift att hata andra folkgrupper. Rasism är ingen ideologi, det är en tankestruktur som man antingen kan acceptera eller inte acceptera.

Terroristangreppet av den, som han själv kallar sig, kulturkonservativa och kristfundamentalistiska korsfararen Anders Behring Breivik är chockerande och vidrig men samtidigt en helt logisk följd av rådande samhällsklimat. Hans hat och åsikter är vanligare än många tror, även om styrkan i manifesten är varierande. Det enda som behövs är att någon person har en tillräckligt kraftig empatisk störning samt tillräckligt övertygad att genomföra och mörda människor urskillningslöst. I vårt skyddade samhälle tror vi att sådant aldrig händer här men vi är precis samma skrot och korn som soldaten i Röda Khmererna armé eller hos Vlasko Mladic rövargäng i Bosnien. Med tanke på hur många miljoner människor som bebor våra samhällen så är det anmärkningsvärt att det inte händer oftare. Jag är övertygad om att en chockerande mängd människor där ute är kapabla att hatiskt avrätta ungdomar med ett pistolskott i nacken bara för att de har en ”felaktig” politisk eller religiös övertygelse. I en annan totalistisk kontext mångfaldigas denna grupp människor som i ett trollslag, det finns det beklagligt nog många exempel på – före detta Jugoslaviens sönderfall är ett. Man kan fråga sig vad som gör att det inte händer oftare – det sociala kittet som kontrollfunktion och den demokratiska medvetenheten är troligen starka faktorer men även små fragment av empatisk begåvning hos individen spelar naturligtvis också en viss roll in i sammanhanget.

Att Sverigedemokraterna och andra rasistiska partier i Norden växer sig starka samtidigt som denna psykopat går bärsärk, troligen med en halvautomatisk Ruger Mini-14, på en ö fylld med socialdemokratiska ungdomar är ingen tillfällighet, det hänger tyvärr ihop. Rädslan för andra kulturella olikheter gestaltas i främlingshat och konservativ monokulturalism vilket som bekant är en gemensam markör hos dessa extrempartier, men ytterligare en gemensam nämnare är också mycket framträdande men märks inte lika tydligt då den är så mycket mer utbredd och framför allt accepterad hos gemene man – sossehatet.

Socialdemokraterna har regerat under större delen av 1900-talets Sverige och har haft ett stort inflytande över det svenska samhället, det är nog de flesta överens om. Den folkhemska socialpolitiken efter andra världskriget var mycket framgångsrik och en stor del av vår kulturella samhällsgrund vilar fortfarande på dessa pelare, även om vi idag finner nya värden och markörer i vårt kulturella identitetsskapande. Vad Sverige är och står för idag, både demokratiskt och samhälleligt, är den goda frukten av konsekvent och långsiktig socialdemokratisk politik. Vi är en av världens mest framträdande välfärdsstater med Europas i särklass starkaste ekonomi, det sistnämnda till stor del på grund av den ekonomiska svångremspolitiken under Göran Perssons tid vilken även nuvarande finansminister Anders Borg lovordat. Fastän vi har haft en stor invandring från icke-europeiska länder i förhållande till vår folkmängd och fastän vi är ett inskränkt och avskärmat land i norr, har vi lyckats förvånansvärt bra med integrationen i jämförelse med många andra länder. Förvånansvärt bra betyder inte att det är bra eller att det inte kan bli bättre, långt ifrån, men med tanke på den dolda folkhemsrasism som allt oftare visar sitt fula ansikte fungerar samhället Sverige relativt bra även om de på senare tid uppkomna våldsamheter och kravaller i segregerade ytterområden är varningssignaler om vad ekonomiska klyftor samt utanförskap skapar och är en realitet även i dagens Sverige, socialdemokratins samhällsbygge till trots.

Ett parti som har en så stor stor dominans under lång tid fastnar förr eller senare i den ideologiska brevlådan – det som trycks ned går sällan att dra ur. Socialdemokraterna har dock haft en förvånansvärd väl fungerande förnyelsesyn inom vissa områden och sakta men säkert närmat sig mitten i vänster-höger-skalan sedan slutet av 80-talet. Framför allt har fler och fler privata alternativ fått ta del av kakan och det offentliga har minskat i omfång vilket har lett till nedskärningar i vård, skola och omsorg. På grund av dessa nedskärningar har Göran Perssons sinne för hållbar ekonomisk strategi inte riktigt räckt till för att blidka folkets förtroende för den förda politiken. Genom sitt ganska klumpiga och omoderna ledarskap associerades han ganska snabbt till en maktfullkomlig och arrogant skitstövel och det gamla sossehatet som blomstrade under Olof Palmes regeringsår samt Mona Sahlins ministertid fick nytt bränsle. Till slut var det ohållbart och Alliansens tillkomst var vältajmad. Till och med de som röstade på socialdemokraterna kunde 2006 känna en viss lättnad över att se Göran Persson lämna tronen. Att socialdemokratiska valberedningen efter detta kunde förorda Mona Sahlin som enda kandidat till ny partiordförande är fortfarande höjt i dunkel men visar å andra sidan att självinsikten i partiet inte riktigt var förankrad i verklighetens attitydproblem till socialdemokratin i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet.

Idag är sossehatet en legitim känsla som florerar runt hos en stor del av Sveriges befolkning. Den nuvarande regeringsmakten har förvaltat denna myt väl och det mesta som inte fungerar beror på sossarnas vänsterpolitik – utom möjligtvis Göran Persons ekonomiska svångremspolitik på 90-talet. Få insåg Mona Sahlins kvalifikationer som ledare utan förblindades av det propagandahat som spreds genom medier och Internet, till och med i de egna leden (fortfarande är det dock anmärkningsvärt att valberedningen inte kunde inse detta). Nämner man att Göran Persson faktiskt gjorde ett och annat för Sverige tittar många på en som om man inte är vid sina sinnes fulla bruk. När SSU:s ordförande Anna Sjödin råkade i slagsmål med en vakt på Crazy Horse 2006 var det en kompakt och förutbestämt motstånd till Sjödins sida av saken. Hatet mot socialdemokratin är idag något som har blivit politiskt korrekt, för att raljera över en gammal söndertuggad missnöjesdänga. Sossarna har skapat ett bidragsberoende där människor inte vill jobba, ett försäkringssystem där folk låtsas vara sjuka och en integrationspolitik som är en skam för hela världssamfundet. Med detta i åtanke är det lite märkligt att Sverige numera kallas Europas Tiger-ekonomi, har en lägre arbetslöshet än genomsnittets Europa  och är det land i världen som gör absolut mest för att öka integrationen. Men rationella och faktiska argument biter inte på känslor, speciellt inte hatkänslor.

Genom att Alliansen, men också till viss del vänsterpartiet, legitimerar hat och avsky mot socialdemokratin skapar man en acceptans hos de extremistiska grupper som också har socialdemokratin som måltavla men med fokus på den utomeuropeiska invandringen som skuldfråga. Även Alliansens vänner, framför allt Folkpartiet, har drivit populistiska och invandrarfientliga kampanjer även om det där har handlat om själva integrationspolitiken, vad det gäller asyl- och invandringspolitiken som sådan har det egentligen funnits en tämligen bred samsyn bland riksdagens partier. Genom att legitimera sossehatet skapar man plattformar och ingångar för högerextremister i retorik och argumentation för att vinna nya röster. Jimmie Åkessons uttalade fiendeskap mot socialdemokratin har troligen vunnit många röster men även Maud Olofsson har en väl dokumenterad förbittring mot allt som stavas arbetarrörelse och kan nära nog betecknas som en av hennes paradhästar. En stor del av Alliansens arbete under de gångna åren har handlat om att tvätta bort den socialdemokratiska kulturen som man anser befläckar det mesta i samhället. Den ideologiska hjärntvätt som man anser svenska folket vara utsatt för tvättar man nu bort med en egen hjärntvätt. Den kulturmarxism som Anders Behring Breivik beskriver i sitt manifest är ett extremistiskt synsätt av samma ideologiska hot som Alliansen ser som sin stora fiende. Det finns därför naturligtvis många – både politiker, ledarskribenter och bloggare – som idag vill distansera sig från den kulturkonservatism som Anders Behring Breivik anser sig stå för.

Denna högerfascistiska och hatiska klan av människor kommer fortsätta att växa och ställa till med mer oreda i Europa, åtminstone så länge borgerliga regeringarna fortsätter legitimera deras samhälls- och sossehat. Förhoppningsvis kan händelserna i Norge skapa en självinsikt hos konservativa skribenter, frågan är var ut- eller eventuella avloppet till denna självinsikt skall mynna ut.

]]> http://liljeros.wordpress.com/2011/07/25/hatet-mot-socialdemokratin/feed/ 8 liljeros Anders Behring Breivik Anders Behring Breivik 2 http://liljeros.wordpress.com/2010/12/12/tidelag-del-4/ http://liljeros.wordpress.com/2010/12/12/tidelag-del-4/#comments Sun, 12 Dec 2010 19:50:32 +0000 liljeros http://liljeros.wordpress.com/?p=1216 ]]> …fortsättning från Tidelag – Del 3.

Motiv och orsakssamband
Om all typ av tidelag eller sexuellt umgänge med djur likställs med sexuellt våld bör man också bestämma vilka syften eller motiv som torde ligga bakom brottet. En veterinär som behöver utföra ett ingrepp i en hästs anal, på grund av medicinska skäl eller för en insemination, skulle i princip hindras av lagen då hästen omöjligen kan ge ett samtycke, i alla fall inte genom vedertagen mänsklig kommunikation. Motivet hos gärningsmannen måste därför vara av sexuell karaktär och definieras därefter för att man därmed skall kunna bevisa ett brott. Det vi gör då är att pådyvla den mänskliga sexualiteten på djur vilket i sig indirekt skulle betyda att vi faktiskt samtidigt godkänner att det finns en sexualitet mellan människa och djur. Om handlingen utföres med penis skulle vi vidare mynna ut i en diskussion kring våldtäkt vilket i brist på samtycke skulle definieras som normativ våldtäkt, enligt internationell definition av våldtäkt.

I förlängningen av detta resonemang borde vi även diskutera hur denna relation i framtiden skall se ut i kontrast till när människan nyttjar djuren utan dess samtycke både vad det gäller dressyr, jordbruk, jakt och köttindustri. Djurskyddsmyndigheten menar emellertid att vid livsmedelsändamål, forskning och seminverksamhet (insemination) finns det ett ”…samhällsintresse vilket innebär att denna användning av djur har ett berättigande som saknas när djur används för sexuella ändamål av människan.” (Djurskyddsmyndighetens rapport från 2007, s. 40). Vad som är samhällsintresse är troligen en definitionsfråga och jag skall återkomma till det senare.

En diskussion om varför människor väljer sexuellt umgänge med djur kan vara svår. I jämförelse finns det mycket forskning kring mäns våld mot kvinnor där huvudsakligen tre förklaringsmodeller tas upp – som ett individproblem, ett samhällsproblem eller ett äktenskapsproblem (Mäns våld mot kvinnor – ett diskursivt slagfält. Steen, 2003). Individproblemet - där mannens beteende betraktas som patologiskt – ligger nära till hands i jämförelse, men där skillnaden ligger i att vid sexuellt umgänge med djur även innefattar kvinnor som förövare, dock i förhållandevis låga frekvenser. Till och med det medtagna exemplet från Kristianstads tingsrätt (Tidelag – Del 3) indikerar att de sexuella handlingarna mot hästarna ses som sexuellt avvikande – alltså ett individuellt problem – även om domen inte var helt glasklar om detta (bilaga 2). Samhället som problem och dess förändring är troligen den mest intressanta förklaringsmodellen. Äktenskapsproblematiken faller av elementära skäl bort även om relationen mellan djur och människa bitvis kommer att diskuteras nedan, dock anser jag att en diskussion kring artneutrala äktenskap faller något utanför ramen för ämnet.

Ovan, i diskussionen kring samhällets synsätt och reaktioner (Tidelag – Del 3), nämnde jag tidelag som ett ungdomsbrott där man upptäckte sin egen sexualitet. I ett orsaksperspektiv blir naturligtvis detta återigen aktuellt och om man ser på våldet specifikt skulle man kunna se ungdomsvåld som en förklaring till de många sadistiska övergreppen på djur, speciellt i den upptagna fallen från Djurskyddsmyndighetens rapport från 2005. Varför ungdomar begår våldsbrott har man länge försökt att förklara och liksom mäns våld mot kvinnor har både biologiska, sociologiska och psykologiska orsaksmodeller med ett finger i spelet där familjesituationer – såsom missbruk och misshandel – troligtvis utmärker sig mest.

Bland mina resonemang kring civilisationsprocessen (Tidelag – Del 2) antyder jag till viss del att samhället idag genomsyras av en slags nyprydhet, eller neopuritanism, där tidelag symboliserar den absolut mest otänkbara civiliserade handling man kan utföra. Kanske detta också skapar ett motstånd eller en motkraft likt systemteorins funktionella uppbyggnad, ömsesidiga kausilitet och system av cirkulära relationer. Steen (i Mäns våld mot kvinnor…) refererar till Flemming Balviq som menar att 1900-talet utmärks av att vi tar avstånd från och känner alltmer avsky inför våld. John B. Thompson i Medierna och moderniteten menar att det dagliga livet i det moderna samhället rymmer en relativt hög grad av institutionell och erfarenhetsmässig segregering där vissa sociala fenomen som sjukdom, vansinne och död skiljs från vardagens sociala sammanhang och hanteras av specifika institutioner. Samtidigt har det skett parallell utveckling där medierna har gjort det möjligt för individen att uppleva saker de aldrig skulle få uppleva i sitt dagliga liv, vilket ger risksamhället, trygghetsnarkomani och den institutionaliserade individualismen ytterligare en dimension. Engdahl och Larsson beskriver en liknande företeelse i Sociologiska perspektiv där det personliga jaget är avprivatiserat i ett postmodernt tillstånd och där identiteten penetrerar oss utifrån, istället för inifrån. Kan denna trygghet och frånvaro av risker och egenskapad identitet framkalla ett behov av motsatsen, där sexuella utsvävningar och andra tabubelagda ämnen blir ett motgift till civilisationens uttråkande och monotona inverkan?

Enligt Alfred C. Kinsey berodde tidelag på tillgången av djur. Oftast var det som nämnts yngre män som testade sin sexualitet för första gången. Enligt undersökningen skedde dessa förbindelser nästan bara ute på landsbygden. Den svenska agrikulturen har definitivt utarmats under 1900-talets industrialisering mot en urbaniserad civilisation. Den svenska landsbygden har dessutom formats från små oberoende bönder till EU-sanktionerade storjordbruk. Således har även en industrialisering skett på landsbygden, men också inne i ladugården där kreaturen är avskärmade från mänsklig kontakt och istället är kopplade till maskiner. Utifrån denna verklighet torde sexuellt umgänge med djur bli ytterligare sällsammare. Men det är inte så debatten och argumentationen om en lag mot tidelag lyder. Kan det vara andra premisser som frambringar slutsatserna?

Zygmunt Bauman pekar på att erotiken i dagens moderna samhälle är frikopplad från både kärlek och befruktning. Sexualiteten kan därigenom knytas till vilket objekt som helst vilket gör att erotisk sex blir en del av den egna identitet som vi med experimentlystnad och sensationshunger försöker skapa. Sex blir bortkopplad från relationen till någon annan, vi gör det för vår egen skull och tillfredsställelse. Genom att man dessutom har klassificerat våldtäkt inom äktenskap, sexuella trakasserier och övergrepp på barn, ökar vaksamhet och distans i våra relationer till andra – vi aktar oss för det känslomässiga och intima djupet i våra gemenskaper och relationer. Detta skulle kunna ge oss en förklaring till den ökande mängden hushållsdjur där vartannat hushåll har ett sällskapsdjur i någon form. Djuren skulle här kunna vara ett substitut till avsaknaden av djupare relationer med människor vilket leder till ett förmänskligande av djur, där hundar allt oftare heter Bengt istället för Fido, sover i sängen istället för i en korg i köket och bär både kläder och accessoarer. Å ena sidan skulle detta kunna föranleda ett starkare beskyddarbeteende och ökat värnande om sällskapsdjurens rättigheter från ägarens sida. Å andra sidan skulle detta också hos vissa kunna leda till en erotisk eller sexuell relation till sällskapsdjuret. Kanhända har vi därmed ett ökat värnande av våra sällskapsdjur, som visar sig i den tidelagsdebatt som råder, men kanske har vi också en ökad mängd zooofiler i samhället även om inga som helst fakta eller undersökningar visar någon sådan verklighet. För att återkoppla till diskussionen om hur medier framställer ämnet hänvisar man i Kategorisering och integration – om föreställda identiteter i politik, forskning, media och vardag till Zoltan Barany som pekar på att demonisering och romantisering lätt går hand i hand. I detta sammanhang är det med viss tydlighet som medier romantiserar sällskapsdjuret, men demoniserar zoofilen.

Samtidigt, och parallellt med värnandet av sällskapsdjur, har vi en djurrättsaktivism – som värnar om de djur som vi äter upp, flår och utför experiment på vars avvikande – och ofta brottsliga – handlingar samhället många gånger exkluderar och tar krafttag mot. I ett längre perspektiv skulle dessa aktivisters idéer kunna bli allmänt accepterade och rådande, bland annat när man ser till allmänhetens värnande om sällskapsdjur. Man kan se det som att djurrättsaktivisterna har gått ett par steg längre i sina ’moraliska tankebanor’ eller åtminstone fokuserar på olika områden än gemene samhällsmedborgare. Det ”samhällsintresse” som Djurskyddsmyndigheten anspelar på är antagligen ur djurrättsaktivisternas perspektiv mer en fråga om definition om moral och etik kring levande väsen. Anledningen till att metoderna sinsemellan ser så annorlunda ut kan bero på att djurrättsaktivisters antagonister representeras helt öppet i samhället, medan företrädarna för värnande av sällskapsdjur måste strida mot ’osynliga mörkermän’ – zoofilerna.

Pudelns kärna i de fall av ”sexuellt utnyttjande” som Djurskyddsmyndighetens rapport från 2005 exemplifierar sina resonemang med och fallet från Kristianstads tingsrätt, handlar till stor del om det grova och sadistiska våld som djuren utsatts för. Då våldet har skett kring regionerna av djurens könsorgan definieras det som sexuellt utnyttjade. Tydligen förutsätts det att när våldet riktas mot djurens könsorgan är gärningsmannens uppsåt och syfte att utföra en sexuell handling. Det låter som en direkt överföring av begreppsbestämningar ur sexuellt våld mot kvinnor och således har man okonstlat överfört ej accepterat mänskligt sexuellt beteende, och dess interventioner, på djur. Detta är egentligen ett mycket stort steg för vår syn på människans förhållande till djur och borde tillfredsställa de mest övertydliga djurrättsaktivisterna. Frågan är när köttätandet på allvar går i clinch med ”samhällsnyttan”. Ett första steg i denna riktning är troligen att införa en lag mot tidelag.

Om man istället enbart ser de nämnda brotten i Djurskyddsmyndighetens rapport från 2005 som ‘rent’ våld – utan sexuella kopplingar (förutom de tio fall som involverade sexuellt umgänge) – definieras brottet som djurplågeri och döms enligt 16 kap. 13 § brottsbalken. Även om det finns stark veterinärteknisk bevisbörda i målen får man mer eller mindre utesluta en fällande dom när man inte har några vittnen eller medgivande från den åtalade – det är juridiskt omöjligt att av befintligt bevismaterialet binda en specifik person till brottet. Den hedonistiska lustmördaren är enligt kriminologin en sexuellt motiverad förbrytare vars ultimata mål är att skaffa sig sexuell tillfredsställelse från morden. Nu dödades förvisso inte dessa plågade djur men jämförelsen är ändå intressant. Dessa lustmördare kan uppleva orgasm under sina brott och ibland till och med sysselsätta sig med nekrofili. De brukar också ha ganska avancerade sexsadistiska fantasier vilket får dem att återuppleva sina handlingar. Inom ämnet för djurplågeri kallar man detta för zoosadism vilket naturligtvis även kan innebära att man dödar djuret men själva principen är att förövaren skall uppleva sexuell stimulering av att plåga och våldföra sig på djuret. Om det nu skulle finnas likheter mellan zoosadister och lustmördare kan man ju anta att just fantasierna är en gemensam nämnare i sammanhanget. Huruvida djurpornografi - som jag medvetet till större delen har undvikit i denna artkelserie – utgör en pusselbit eller inte får vara osagt, men diskussionen tenderar snart att likna ett cirkelresonemang kring sexuellt motiv. Zoosadism och sexuellt utnyttjande av djur borde vara lika avskiljt som sadistiskt våld och sexuell utnyttjande av människor, även om dessa båda brott kan kombineras och vars gränsdragning ibland är suddig. I Djurskyddsmyndighetens rapport verkar dock dessa begrepp klumpas ihop, även om man inte explicit uttrycker det så. Att man fokuserar så hårt på den sexualbrottsliga linjen gör att man misstänker en kanske inte dold men ändå ej synlig och kanske omedveten agenda. En agenda som kanske mynnar ut i den moralpanik som Jock Young beskriver i The Exclusive Society – Social Exclusion, Crime and Difference in Late Modernity. Har en våg av neopuritanism stormat in där sexuella avvikelser har blivit så stigmatiserat att till och med våra myndigheter och statliga institutioner är drabbade? Detta perspektiv går lätteligen att jämföra med Rydströms (se Tidelag – Del 1) falsarium av Sverige som sexualliberalismens förlovade land.

Jurisdiktion
Att inte fler fall av djurplågeri blir föremål för åtal, eller ens förundersökning, är givetvis beklämmande. Av 115 polisanmälda fall i rapporten från 2005 har inte ett enda åtal väckts vilket visar hur svårt det är att rättsligt bevisa dessa brott, åtminstone så som vi tillämpningar demokratin i Sverige. I första hand borde man därför se över tillämpningen av gällande lagstiftning innan man ger sig i kast med nya regleringar. I de flesta europeiska länderna finns inget särskilt förbud mot sexuellt umgänge med djur, dock med ett undantag – Storbritannien. I den nya sexualbrottslagen från 2004 (Sexual Offences Act) är det enligt 69 § straffbart att med penis utföra anal eller vaginal penetration av ett djur eller låta en vagina eller anus bli penetrerad av ett levande djurs penis (Sexual Offences Act, 2003). Hur många som fälls för denna lagparagraf är dock oklart. Djurskyddsmyndighetens lagförslag lyder i sin tur enligt följande: ”Sexuellt umgänge med djur samt andra handlingar där djur används av människor för sexuella ändamål är inte tillåtna”. Lagförslaget är kanske inte lika detaljrik som den engelska motsvarigheten men syftar ändå till att förbjuda samma typ av handling. Den engelska lagen tillåter å andra sidan oralsex mellan människa och djur, vilket inte den svenska tycks göra. Jag misstänker starkt att lagförslaget inte längre handlar om utan när, och att det inom en överskådlig framtid är en realitet i vår svenska lagstiftning.

Om vi avslutningsvis skall titta på Djurskyddsmyndighetens argument om samhällsnytta (jfr samhällsintresse) så torde en nyinsatt lagparagraf ge någon form av pragmatisk nyttoeffekt. Man skriver bland annat i rapporten: ”Att förbjuda alla former av sexuellt utnyttjande av djur skulle innebära en viktig markering att sådana ageranden inte är godtagbara.” Detta torde ses som själva ‘samhällsnyttan’ som lagen för med sig, men knappast en rättslig praktiserbar lag som skulle straffa eller vårda människor som ofredar djur. Den absolut bästa samhällsnyttan hade ju förståss varit om lagen omfattat även det sistnämnda och varit preventiv även ur den aspekten.

Frågan är om den samhällsnyttiga ”markeringen” som man åsyftar ens är nödvändig. Hur många tycker det idag är godtagbart att utföra sadistiskt våld mot djur, eller för den delen ha sex med dem? Kan skammen blir större av att blir ertappad än den redan är? Tveksamt.

Detta är i rådande stund den sista delen i ämnet och nedan har vi en kanske till synes onödig referenslista men jag väljer ändå att ta med den. Jag hänvisar förvisso inte i texten till källreferenserna utan har valt att länka valda delar till resurser på nätet istället.

Referenser

Agria Djurförsäkring. (2007). Antalet sällskapsdjur ökar i Sverige. Agria Djurförsäkring websida. Hämtad 4 januari, 2008, från http://www.agria.se/Agria/text.nsf/id/3491.

Andersson, K. (2005). Regeringsuppdrag att utreda frågor om sexuellt utnyttjande av djur. Djurskyddsmyndighetens rapport 2005-04-28. Hämtad 26 december, 2007, från  http://dsmweb.sjv.se/Documents/Rapporter/rapporter_2005/sexuelltutnyttjande_050430.pdf.

Andersson, K. & Glantz, Y. (2007). Sexuellt utnyttjande av djur. Rapport den 18 januari av Djurskyddsmyndigheten. Hämtad 27 december, 2007, från http://dsmweb.sjv.se/Documents/ regeringsuppdrag/040119sex_utnyttjande.pdf.

Andersson, R. (2004/5). Superfängelset och den obotliges återkomst. Juridisk Tidskrift, 2004/5, nr 2, s. 483-497.

Becker, H. S. (2006). Utanför. Avvikandets sociologi. Lund: Arkiv.

Bergstrand, C. M. (1972). Brott och straff i 1700-talets Västergötland. Del I. Barnamord och Tidelag. Kristianstad: Kristianstad Boktryckeri AB.

Brottsförebyggande Rådet (1977). Nytt straffsystem. Utdrag, s. 13-21, 30-33 ur rapport nr. 7.

Brottsförebyggande Rådet (2005). Våldtäkt. En kartläggning av polisanmälda våldtäkter. (Brå 2005:7). Hämtad 3 januari, 2008, från http://www.bra.se/extra/measurepoint/?module_in stance=4&name=V%e5ldt%e4kter%20slutred.pdf&url=/dynamaster/file_archive/050511/5bae71cb5169364a3fac9dacf796b048/V%25e5ldt%25e4kter%2520slutred.pdf.

Brottsförebyggande Rådet (2007). Sexualbrott. Hämtad 3 januari, 2008, från http://www. bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=8&module_instance=2.

Burke, R. H. (2005). An Introduction to Criminological Theory (2^th edition). Cullompton: Willan Publishing.

Cederlund, B. På tiden med lag mot tidelag. Hundsport. Hämtad 19 december, 2007, från http://www.hundsport.se/redaktionellt/artiklar_mapp/lag_mot_tidelag.html.

Eberhard, D. (2005). I trygghetens Sverige ska det ofarliga förbjudas. DN-debatt, 11 september, 2005. Hämtad 4 januari, 2008, från http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d= 572&a=460585&previousRenderType=1.

Engdahl, O. & Larsson, B. (2006). Sociologiska perspektiv. Grundläggande begrepp och teorier. Stockholm: Studentlitteratur.

Ertsborn, J. (2007). Förbud mot sexuella handlingar med djur. Motion 2007/08:MJ281. Hämtad 26 december, 2007, från http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid= 410&dok_id=GV02MJ281&rm=2007/08&bet=MJ281.

Honkatukia, P. (2001). Rough sex? Understandings of Rape in Finnish Police Reports. Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention, 2001, volym 2, nummer 1, s. 15-30.

Höjer, H. (2003). Den sexuella läggningens födelse. Forskning & Framsteg, 2003, nr 4, s. 36-37.

Integrationsverket (2005). Vilka är annorlunda?. Integrationsverkets rapportserie 2005:03. Hämtad 15 januari, 2008, från http://www.mkc.botkyrka.se/biblioteket/Publikationer/2005-03_web.pdf.

Jareborgs, N., (1992). Tre brottsideologier. I Straffrättsideologiska frågor (s. 97-105, 109-113). Uppsala: Iustus förlag.

Kinsey, A. C. (1949). Mannens sexuella beteende. Stockholm: Ljus.

Kinsey, A. C. (1968). Kvinnans sexuella beteende, Del 1-3. Stockholm: Bokförlaget Prisma.

Lundgren, K. (2005). Förbud mot tidelag. Motion 2005/06:MJ320. Hämtad 26 december, 2007, från http://riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GT02MJ320&rm= 2005/06&bet=MJ320.

MacKenzie, D. L., O’Neill, L., Povitsky, W., & Acevedo, S. (2006). Different Crimes, Different Criminals. Understanding, Treating and Preventing Criminal Behaviour. Newark: Anderson/LexisNexis.

Martens, P. (2004). Sexualbrott. Ur Brottsutvecklingen i Sverige 2001-2003, kap. 6. (Brå 2004:3). Hämtad 3 januari, 2008, från http://www.bra.se/extra/measurepoint/?module _instance=4&name=Brottsutvecklingen2001_2003.pdf&url=/dynamaster/file_archive/050317/293ceacc0e95ffc5021cee73db80dc04/Brottsutvecklingen2001%255f2003.pdf.

Morgan, G. (1999). Organisationsmetaforer. Lund: Studentlitteratur.

Munro, H. & Thrusfield, M. (2001). ’Battered pets’: sexual abuse. Journal of Small Animal Practice, 2001, July Vol. 42, 333-337.

Nationalencyklopedin. (1995). Höganäs: Bra Böcker.

Nordahl, B. (2004). Två tidelagare. Kontaktbladet Släkt & Bygd, 4. Hämtad 20 december, 2007, från http://www.cenara.com/users/ce01914/sloff/sob/04-2/tidelagare.htm.

Nykvist, A-C. (2004). Svar på fråga 2004/05:114 om sexuella övergrepp på djur. Sveriges Riksdag. Hämtad 29 december, 2007, från http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid= 71&dok_id=GS12114&rm=2004/05&bet=114.

Nykvist, A-C. (2005). Svar på fråga 2004/05:1595 om sexuella övergrepp mot djur. Sveriges Riksdag. Hämtad 27 december, 2007, från http://riksdagen.se/Webbnav/index.aspx? nid=71&dtyp=fs&rm=0405&nr=1595.

Persson, S-G. (2005). Djurhållning och djurskydd. Motion 2005/06:MJ518. Hämtad 26 december, 2007, från http://www.riksdagen.se/debatt/visadok.aspx?spc=obj&guid=f2e2009 59c9f-411e-9117-c8c0456b10fd.

de Pourbaix-Lundin, M. (2007). Förbud mot sexuella övergrepp mot djur. Motion 2007/08:MJ215. Hämtad 26 december, 2007, från http://www.riksdagen.se/webbnav/index. aspx?nid=410&dok_id=GV02MJ215.

Rydström, J. (2001). Sinners and citizens. Bestiality and homosexuality in Sweden 1880-1950. Stockholm: Akademitryck.

Sexual Offences Act (2003). Sexual Offences Act 2003 c.42. Hämtad 5 januari, 2008, från http://www.opsi.gov.uk/acts/acts2003/ukpga_20030042_en_5#pt1-pb18-l1g69.

SOU (2004:48). Kategorisering och integration. Om föreställda identiteter i politik, forskning, media och vardag. Rapport från Integrationspolitiska maktutredningen. (2004:48). Stockholm: Fritzes Offentliga Publikationer.

Steen, A-L. (2003). Mäns våld mot kvinnor – ett diskursivt slagfält. Reflektioner kring kunskapsläget. Forskningsrapport nummer 131, Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet.

Thompson, J. B., (2001). Medierna och moderniteten. Göteborg: Bokförlaget Daidalos.

Ullerstam, L. (1964). De erotiska minoriteterna. Uddevalla: Zindermans förlag.

Waddingston, D., Jones, K. & Critcher, C. (1989). A model of disorder. I Flashpoints: Studies in Public Disorder (s. 156-157). London: Routledge.

Young, J. (1999). The Exclusive Society. Social Exclusion, Crime and Difference in Late Modernity. London: Sage.

Om man förfäktar det första påståendet att man inte bryr sig så är det ju naturligtvis upp till var och en vad som intresserar i granskande samhälls- och maktbevakning som kan handla om allt från korrumperade kommunalpolitiker, fulla statsråd eller amoraliska ministrar. Jag får dock en känsla av att de ivrigaste påhejarna mot de senare dissidenterna är just de som plötsligt nu slår ifrån sig med att de inte bryr sig. I en historisk kontext var det en gång borgarna som försköt makten från kungen till folket och som bland annat föranledde franska revolutionen. Idag kan man skönja att det är just de konservativa borgarna (icke att blandas ihop med sanna liberala förespråkare!) som står upp för kungens existens. Borgarnas fiende idag är dock fortfarande den som driver in skatten – staten – och därför är det väl kanske inte så konstigt att kungen är den delen i styrelseskicket som försvaras – kungen är liksom en trygghet i den kulturella svenskheten. Men när man åberopar kungens privatliv ur ett större historiskt perspektiv har man på något märkligt vis gått hela varvet runt. För länge sen, under de tyngre monarkistiska erorna, existerade det knappt något privatliv, inte heller för kungen. Inte ens toalettbestyr fick han (eller hon) göra på egen hand.

Jürgen Habermas beskriver i ”Borgelig offentlighet” hur den borgerliga offentligheten var det genombrott som föranledde distinktionen mellan privat och offentligt där framförallt hemmets sfär fick representera det privata. Jag skall inte uppehålla mig  alltför länge i Habermas utdragna och minst sagt tillkrånglade beskrivning av detta men den borgerliga offentligheten utspelade sig  under förkapitalismen och upplysningstiden i slutna rum likt sociala institutioner såsom caféer, salonger och hemliga ordenssällskap. Det rationella och kritiska resonemanget som började spira i dessa sällskap blir nu en motpol till de offentliga och höviska fraser som genomsyrade det feodala och kungliga framträdandet i offentligheten. Samtidigt stängdes dörrarna till dessa ”offentliga” cafétillställningar för dem som inte innefattades av kapitalismens råmärken – egendom och kapital – och bildade en privat sfär. Det är ur denna privata sfär som den privata sektorn har sitt ursprung. Ur detta kan man också skönja två privata delar; det ekonomiska och familjelivet, det sistnämnda som det allra mest privata – det intima och mänskliga.

Dessa sociala institutioner var sålunda en plats där man fastställde en offentlig mening eller allmän opinion. Den allmänna opinionen blev det riktmärke som det borgerliga samhället utgick från när man såg till statens lagar och regleringar. I ett tidigt skede i det borgerliga samhället ingick inte människor som saknade egendom och kapital i den allmänna opinionen, vilket i förlängningen naturligtvis inte var hållbar. Därav spirade arbetarrörelsen som en ny motpol till borgarsamhället vilket bland annat föranledde den borgerliga offentlighetens förfall.

Ett problem uppstår med denna bakomliggande kontext och kungens ursprung. Kungen är insatt i sitt ämbete av Gud genom sitt ”kungliga” blod. Det är därför omöjligt att finna en distinktion mellan själva ämbetet och ett ”privatliv”. Tillsammans med det historiska perspektiv jag  beskrev ovan där ingen privat sfär fanns tillgänglig i den representativa offentligheten, som den feodala makten utgjorde, berodde avsaknaden av den privata åtskillnaden på att ämbetet var samma sak som kungens kött och blod.

Kungen skulle/skall precis som Åsa Linderborg beskriver stå för ett ”moraliskt fostrande föredöme för medborgarna/undersåtarna” med kärnfamilj,  kristna värderingar och allt var det innebär. Misslyckas detta, som Linderborg så riktigt påpekar, undergrävs hela monarkins legitimitet. Att erkänna monarkin ett privatliv är samma sak som att implicit påstå att han inte existerar. Så länge monarkin bygger på ett kungligt blod och guds tillsättning har kungen inget privatliv per definition och därmed skall varenda steg han tar granskas, detta innefattar i princip även hans toalettbestyr. Dessutom finns det ingen som helst inblick eller offentlig redovisning hur apanaget och de statliga medel som folket pumpar in varje år till den kungliga familjen, vilket ytterligare förstärker bilden av  ett gudsnådligt leverne utan distinktioner mellan offentligt ämbete och privata sfärer.

Detta kan vid första anblicken vara ganska förvirrande resonemang men om man verkligen intellektuellt nagelfar monarkins varande i en modern demokratisk kontext så blir det minst sagt förvirrat och ohållbart.  Ingen kan med logiska och rationella argument förklara hur dessa två verkligheter skall kunna hålla ihop under samma tak. Att kungen är naken blir mer och mer uppenbart för många. Den vettigaste ansatsen om man ogillar denna nakenhet, men naturligtvis lika ohållbar i längden, blir därför att låtsas att det regnar och säga ”Vem bryr f-n sig?”.

Vem f-n bryr sig?

Offren
Nils Jareborg, har beskrivit tre brottsideologier som han kallar den primitiva - som utgår från olydnad mot härskaren, den kollektivistiska- som kränker det gemensamma normsystemet, och den radikala - som tar avstamp i den skada som brottet orsakar. Med dessa tre ideologier i beaktning kan man konstatera att under medeltiden straffades människor för tidelag genom att man var trotsig mot Guds ordning, i enlighet med den primitiva uppfattningen. I dagens pragmatiska samhälle letar man instinktivt efter den skada som brottet vållar när eventuella kriminaliseringar är i antågande. Debatten och lobbyismen om en lag mot tidelag syftar därför till stor del om att bevisa de skador som djur utsätts för – fysiska som psykiska – och som följaktligen liknar den radikala uppfattningen. Det är ändå att man misstänker att andra krafter under ytan – bortanför retoriken hos lobbyorganisationer och den rättspraxis som syns i politiska regleringsdokument – av en kollektivistisk modell. I andra rättsteoretiska termer talar man om absoluta straffrättsteorier, där straffet är ett mål i sig, och relativa straffrättsteorier, som ett medel att hålla ordning . För att dölja moralkonservativa strömningar är det de relativa straffrättsteorierna som syns i diskursen men man kan misstänka att det är de absoluta straffrättsteorierna som egentligen ligger till grund.

I en eventuell lagstiftning mot tidelag blir offret i första hand ett djur, även om vissa försök har gjorts att med hjälp av feministiska teorier påvisa att män tvingar kvinnor till sexuella handlingar mot djur (Andersson, 2005). Det verkar dock inte som om detta fenomen skulle vara direkt vanligt förekommande. Djur faller förvisso inte inom sexualbrottets område, som nämnts innan, men sexualbrott är det enda relevanta och jämförliga brottet – förutom djurplågeri – och som går att likställa i viss mån, dock inte utan svårigheter. Djurplågeri är ju något friställt i debatten i och med att man i argumenten bland annat menar att det framför allt är psykiska skador djuren får av övergreppen och psykiska skador på djur kan av elementära skäl vara svåra att påvisa. De fysiska skadorna (som idag måste kunna påvisas för att det skall betecknas som djurplågeri) lyfts också fram men man tycks mena att då lagen har svårt att bevisa brotten – och knappt utdömer straff för uppenbara fysiska skador hos djur – måste lagen ändras så att man istället per automatik kan döma genom handlingentidelag och därmed de psykiska skadorna indirekt. Men för att nå dit måste man först leda i bevis att djur generellt får psykiska skador av sexuellt umgänge med människa. Där är vi inte än, även om Djurskyddsmyndighetens rapport från 2007 försöker påvisa detta.

De anmälda sexbrotten ökar successivt varje år – 2006 anmäldes 12 100 sexualbrott  och 2009 15 500 sexualbrott (sexuellt ofredande, sexuellt tvång och våldtäkt). Sannolikt beror till stor del ökningen på en ökad anmälningsbenägenhet, men även att den faktiska brottsligheten kan också ha ökat del viss del även om detta är mycket svårt att med säkerhet fastslå. 18 procent av de anmälda sexualbrotten klarades upp samma år. Man räknar med att sexualbrott har en hög dold brottslighet, kanske speciellt vid sexualbrott mot barn då dessa själva har svårt att förmedla det inträffade. Sexualbrottslagen utvidgas kontinuerligt och definitionerna blir snävare, senast 2005 när våldtäktsbegreppet utvidgades till att omfatta även handlingar som tidigare betecknades som sexuellt utnyttjande vilket också bör beaktas i diskussionen huruvida de faktiska sexualbrotten ökar eller inte.

I denna kontext skulle ytterligare en utvidgning av sexualbrottslagen till att omfatta även djur inte vara helt orimlig. Tidelag skulle därför likställas med sexualbrott mot barn då djur, liksom barn, är i beroendeställning (och/eller försvarslösa) gentemot vuxna och har ej samma möjligheter att kommunicera. Man kan också hos de båda grupperna, djur och barn, förvänta sig ett högt mörkertal då handlingarna starkt bryter mot sociala regler och ses som kraftigt sexuellt avvikande. Även våld i nära relationer är ytterligare en aspekt som kan liknas vid djurens relation till människan och som minskar upptäcktsrisken ytterligare. Allmänheten upplyses därtill genom medier att tidelagsutövandet ökar vilket skulle ligga i paritet med att även de sexuella övergreppen i allmänhet ökar. Den filosofiska aspekten om man överhuvudtaget kan jämföra människor med djur lämnar vi därhän tillsvidare.

De psykiska skador som en kvinna upplever efter sexual- eller våldsbrott skulle kunna jämföras med skador hos djur, men bara om man förutsätter att dessa har känslor och tankar likt människor, vilket många debattörer och politiker som förespråkar en lag mot tidelag gör. En motion pekade på det faktum att dagens djurplågeri angrep effekten av handlingen tidelag istället för – som tidigare innan 1944 års lagändring – handlingen. Detta tenderar till att ytterligare vinkla lagen mot moraliska principer, istället för pragmatiska. Att djuren har känslor liknande människan är något som annars djurrättsaktivismens idéer kretsar kring. Likheterna är ur detta perspektiv slående fastän dessa båda ’grupper’ verkar stå långt ifrån varandra i den samhälleliga diskursen.

I en teoretisk modell som Tittles kontrollbalansteori ser man en specifik social relation som pedofili som en extrem ojämnhet i kontroll, där barnet har ett extremt kontrollunderskott och den vuxne ett extremt kontrollöverskott. Barnet skulle med ovanstående resonemang kunna ersättas med ett djur utan att ojämnheten i kontroll ändrades, givetvis beroende på vilken typ av djur som avses – en häst har kanske inte i relationen med en människa samma kontrollunderskott som en mindre hund. Frågan är om Charles Tittle konstruerade sin teoretiska modell med djur i åtanke eller endast utgick från mänskliga relationer. Man kan starkt misstänka att det sistnämnda ligger närmast Tittles ursprugliga idé.

Barn betraktas fortfarande som en könsneutral kategori (Steen, 2003). I en tidelagslagstiftning är det sannolikt att även djur betraktas som en könsneutral kategori. I de fall som registrerats i Djurskyddsmyndighetens rapport från 2005 har man dock specificerat om det handlar om han- eller hondjur, samt om penetreringen skett vaginalt eller analt (t.ex. ”Skador inuti vagina.”, fall nr 12). Även i uppdraget för 2007 års rapport vill man ha en könsuppdelad redovisning från regeringens sida, varför är något oklart. I 2007 års rapport hänvisar man till Kenneth M. D. Rutherfords forskning om djurs förmåga att känna smärta och skriver bland annat: ”Kön, ålder och tidigare upplevelser kan alla skapa variationer i upplevelsen av smärta.”. Kanske finns det underlag att dela in sexuellt våld mot djur efter könsaspekter och se på manliga härskartekniker även här? Kanske skulle man även kunna skilja och tillåta det sexuella umgänget med adulta djur och förbjuda, liksom med människor, sexuellt umgänge med icke adulta djur? Låter inte särskilt sannolikt men tanken lockar om nu mänskliga relationer sinsemellan skall likställas med relationer mellan människor och djur.

Ett exempel på hur djurplågeri tillämpas i dagsläget ges i följande rättsliga fall från Kristianstads tingsrätt. Gärningsmannen var åtalad för djurplågeri vid tre tillfällen. Åklagaren gjorde gällande att den åtalade olovligen vid det första tillfället hade tagit sig in i en stallbyggnad i Bromölla. Där hade denne utsatt stallets hästar för lidande genom att bakbinda en av dem och infört föremål i slidan på ytterligare en. Båda dessa tillgrepp hade lett till skada. Andra tillfället skedde i samma stallbyggnad där den åtalade än en gång hade fört in ett föremål i slidan på ett sto – bland annat skaftet till en hötjuga – så att skador uppkommit i hästens vagina. Skaftet satt kvar tills nästa dag då brottet upptäcktes. Vid det tredje tillfället hade gärningsmannen för tredje gången infört föremål – återigen ett skaft – i slidan på ett sto. Denna gång i en stallbyggnad i Kristianstad. Den åtalade erkände alla åtalspunkter och dömdes för djurplågeri. Tingsrätten ansåg att djurplågeri som skett under sådana omständigheter som i förekommande fall, i normala fall skulle dömas till fängelse. På grund av att gärningsmannen under de brottsliga handlingarna var påverkad av narkotika valde dock tingsrätten, och till hänsyn av detta, att döma mannen till 18 månaders skyddstillsyn för behandling av sitt långvariga missbruk och avvikande sexuella beteende – vilket antagligen syftar på att han i samma rättegång blev dömd för sexuellt ofredande (blottning). Om det beror på en kombination med det förekommande ”djurplågeriet” är svårare att svara på.  Om tingsrätten i stället hade valt fängelse som påföljd hade tre månader utdömts.

I fallet från Kristianstads tingsrätt – där det förövrigt klart framgår vilket kön det var på de hästar som blivit utsatta för djurplågeri, -visar att bevisningen till helt och hållet är beroende på offrets skador genom veterinärutlåtande och på gärningsmannens erkännande. Utan ett erkännande hade bevisning utan vittne, kameraövervakningsbilder eller liknande varit omöjlig för en fällande dom. I jämförelsen ovan med sexuella övergrepp mot barn hänger ofta bevisningen på om offrets vittnesberättelse är trovärdig och huruvida barns fantasier generellt är en trovärdighetsrisk i vittnesmål som dessa. I en rättslig hantering av tidelagsbrott, liksom djurplågeri i allmänhet, finns inte offrets vittnesskildring överhuvudtaget. Av den anledningen skulle fällande domar om tidelag bli tämligen sällsynta, så tillvida inte gärningsmannen blir påkommen under själva brottet, vilket torde förväntas ske relativt sällan då brottet i mycket hög grad  är normavvikande.

Direkt vidare till Tidelag – Del 4

Sveriges enda arbetarparti får läsa på lite bättre om sina väljargrupper.

Idag skriver han om Maria Wetterstrands brist på verklighetserfarenhet vad det gäller entreprenörsskap i ”Wetterstrand är ingen Kamprad”:

”När Maria Wetterstrand – med noll erfarenhet av företagande och entreprenörskap – står i talarstolen och förkunnar att landet ska få fler entreprenörer genom ledighet och trygg återgång till gammal anställning, då förstår jag verkligen hur allvarligt det kan bli om hon får ta över.”

För drygt två år sedan skrev han ”Då duger alla svinhugg”, en krönika som ligger bland de tio dummaste texter jag läst. Där ondgör han sig över Thomas Bodströms kritik över att justitieministern Beatrice Ask inte har någon juridisk kompetens, en relevant kritik mot en av regeringens tyngsta ministerposter. Han drar vidare liknelser om man skall föra Bodströms  argument vidare:

”För att passa som finansminister bör man själv ha skrapat ihop låt oss säga 50 miljoner på finansmarknaden (till exempel börsen). Att vara näringsminister utan att vara storföretagsledare är omöjligt. För att passa som hälsominister måste man vara 100 procent frisk. Det är omöjligt att fungera som jordbruksminister utan att vara storgodsägare (helst i Sörmland). Endast den som är svensk mästare eller tillhört landslaget i någon idrottsgren kan sköta jobbet som idrottsminister. Nisse Svensson är en trevlig person, men det är omöjligt att vara integrationsminister utan att vara invandrare.  Eller varför inte: Det är omöjligt att vara sjukvårdsminister utan att vara sjuk.”

Vad jag förstår gäller inte detta Maria Wetterstrand som dessutom inte är någon näringsminister utan språkrör för Miljöpartiet vars uppgift är att behandla en mängd frågor och områden inför kommande val.

Jag fattar inte varför Göran Skytte tillåts fortsätta skriva på ledarsidan i Sveriges mest välrenommerade dagstidning. Jag fattar det bara inte.

I en artikel idag i västsveriges största konservativa rättesnöre, GöteborgPosten, hyllar man i försiktiga ordalag att poliser slänger ut tiggande romer ut ur landet. Artikeln ackompanjeras av att krönikören Peter Lenken punktvis försöker rationalisera handlandet med att antal argument som kunde ha skrivits av vilken raljerande sverigedemokrat som helst. Självklart lägger han avslutningsvis in en brasklapp om att ”det inte känns riktigt bra”.

Fyfan.

Aftonbladet 6 september 2010.

Klicka för större bild

]]> http://liljeros.wordpress.com/2010/04/15/gp-plockar-sd-poang/feed/ 11 liljeros avvisning GPTiggeri http://liljeros.wordpress.com/2010/04/14/katolska-kyrkan-och-dess-anhangare/ http://liljeros.wordpress.com/2010/04/14/katolska-kyrkan-och-dess-anhangare/#comments Wed, 14 Apr 2010 22:14:30 +0000 liljeros http://liljeros.wordpress.com/?p=1115 ]]>

Ända sedan söndagsskolan hade man hört talas om katolska präster som sätter på små barn uppe på sina rum. Rykten utan någon som helst grund insåg man senare i livet även om man också förstod att präster är människor som alla andra och likväl hemfaller åt allehanda brott, därmed också sexuellt utnyttjande av barn. Numera vet man bättre – den katolska kyrkan har under alla tider varit och fortfarande är ett tillhåll för just pedofiler.

Den katolska kyrkan står inte för speciellt mycket positivt, i alla fall inte i 1900-talets kontext.  Under andra världskrigets nazistiska klappjakt på europas judar lät den katolska kyrkan samtidigt ingå avtal med samma nazister där man lovade tystnad om tysklands politik (läs; nazisternas brott).

Den katolska kyrkan är än idag en maktfullkomlig organisation med hårdför patriarkal struktur där kvinnor trycks ned samt vägras prästyrket och där man anser att homosexuella bör bannlysas. Prästerna själva får naturligtvis inte ha sex, någonsin, och den auktoritära regimen kräver fullständig underkuvad lydnad inför dess överhuvud – påven – som med sina underlydande kardinaler hummar omkring i den storvulna och överdådiga Vatikanstaten där Schweizergardet skyddar med sina liv från obehörigt intrång av den rättrogna pöbeln.

Den nuvarande  påven, Benedictus XVI, är den 265:e i ordningen och har återgått till en mängd konservativa idéer som bygger på den gamla kristna moralens värdegrunder. Han är därför givetvis emot både abort och kondomer vilket föranleder ytterligare spridning av HIV i framförallt de kristna delarna av den afrikanska kontinenten samt olagliga aborter med många kvinnodödsfall till följd. Benedictus XVI är tysk och har ett förflutet i Hitlerjugend som ung, fastän pappan i familjen vägrade att bli nazist, vilket kanske inte direkt hedrar honom. Den just nu utbredda homofobin i  Uganda, Etiopien, Nigeria och andra afrikanska länder beror till stor del på att konservativa kristna grupperingar från väst propagerar för homofobi i dessa länder.

Mitt i denna fascistoida konstruktion är kärlek det största av allt – kärlek ÄR gud! Få ihop det om ni kan. Hur en modern katolik av svenska demokratiska mått rent kognitivt reducerar denna dissonans i huvudet är en gåta för mig. Kanske genom att herrens vägar äro outgrundliga?

Den katolska kyrkan har över en miljard medlemmar, varav en kvarts miljard bara i Europa, vilket gör den till världens största kyrka.  I dagens mediedebatt handlar ofta religiös rigiditet och bakåtsträvanden om den konservativa islamismen. Med ovanstående fakta i färskt minne är det lika svårt att se någon positiv demokratisk utveckling bland våra katoliker, för att inte säga ännu svårare med tanke den demokratiska kontext som katolicismen idag  befinner sig i.

I dagarna frågar man sig dessutom varför så många pedofila talanger verkar inhysa sig i katolicismens prästerskap. Det handlar ju här inte om några enstaka övergrepp utan tusen och åter tusentals sex- och våldsövergrepp runt om i hela världen (tänk er uppståndelsen om bara några av dessa pedofilbrott hade avslöjats hos en imam inom islam). Några menar att detta beror på att prästerna mår dåligt av celibatlöftet och andra att vissa människor med komplicerade förhållande till sin sexualitet drar sig till den katolska kyrkans strukturer. Troligen finns det inte en enda förklaringsmodell för detta men jag vill framförallt framhäva att en fascistisk och auktoritär struktur lockar t.ex. auktoritetsbundna personligheter men också förstärker  fascistoida egenskaper som att misshandla och sexuellt utnyttja små barn.

Nu är dessutom denna företeelse ingen direkt nyhet. Redan 1985 avslöjades den första katolska prästen med händerna innanför pojkarnas kalsonger. Nu har dock detta vuxit under årens lopp, bland annat i Irland där det uppdagades att barn på katolska barnhem och institutioner utsatts för våld och sexuella övergrepp. Plötsligt har det också nått fram till överhuvudet själv, påven, som bland annat tycks ha mörkat anklagelser att en präst skulle ha förgripit sig på en ung pojke, detta när han var ärkebiskop i Tyskland. I dagarna tog även Kardinal Tarcisio Bertone tillfället i akt och kopplade ihop pedofili och homosexualitet. Någon som är förvånad?

Därför börjar det nu även brännas hos de mest inbitna försvararna av denna våldsbenägna kyrka och under parollen attack är bästa försvar går vår allas folkpoet Marcus Birro bärsärk mot sin egen kyrka. I vanlig ordning med svulstiga och uppsvällda haranger återupprepar han sitt mantra på DN-Debatt, i P1-morgon och Aktuelltstudion. Han påminner om en slags Dennis Töllborg på crack. Med sin linjära och dualistiska men samtidigt förvirrade retorik försöker han rädda det som räddas kan – ära och heder, kan man förmoda. Varför Marcus Birro i alla år överhuvudtaget ens har befattat sig med en organisation som trycker ned kvinnor och homosexuella samt bär delar av ansvaret till förintelsen är för mig helt obegripligt men samtidigt ganska logiskt om man ser till personen bakom.

Marcus Birro har alltid haft en förkärlek till att trycka ner dem han föraktar. Det kan vara Herman Lindqvist, Alex Schulman eller Försäkringskassan. Alla är de frontsoldater och fascister. Han säger sig måna om de svaga vilket bara är en förevändning för att trycka ned och tillintetgöra. Marcus har positionerat sig som en av de mer konservativt kristna i landet där kärnfamilj, dygder och rättesnören hör till några av grundpelarna. Göran Skytte framstår i många fall som liberal lammfärs i jämförelse.

Denna aggressiva och auktoritära personlighet mynnar ut i ett självförakt, ett självförakt i bristen att acceptera och tolerera andra människor. Att Marcus Birro har lärt sig att vara tolerant mot homosexuella och färgade hör inte till saken, det är bara en mekanism, till för att dölja och rikta hatet någon annanstans, mot dem som den sociala omgivningen tolererar att han trycker ner. Som vilket korståg som helst – för trons skull. Som den våldsamma egoist han är bryr han sig inte om de människor  han trycker ned utan bara sin egen tillfredsställelse att förgöra andra. Öga för öga, tand för tand.

Men ibland lyser den rasistiska strukturen igenom. I en av sina fotbollskrönikor skriver han om Afrika som ett enskilt land vilket är helt livsfarligt att ens besöka och att ”Afrika” därför inte är redo för ett VM i fotboll. Angola och Sydafrika ser han ingen som helst skillnad på tydligen.

Birro är slav under ett mentalt förtryck vilket han varken kan erkänna eller ta sig ur, samtidigt trivs han i den dualistiska och fascistiska struktur som den katolska kyrkan erbjuder. För att rationalisera denna tillvaro gormar han ur sig uppblåst och innehållslöst  floskel om att förändra den katolska kyrkan från dess ”perversioner”. Problemet är bara att de företeelser som han säger skall rensas upp och gå till botten med ÄR den katolska kyrkans dualistiska natur. Man kan inte både ha och äta kakan, för att låta en aforism ta vid. Men Marcus Birro tror att då han själv ÄR den katolska kyrkan så är själva kyrkan förbunden med honom själv och omöjlig att särskilja fastän han i nästa andetag säger att det ändå är han själv som tror på gud (och inte kyrkan kan man förmoda).

Det är exakt så kyrkorna binder upp sina folkmassor i ett mentalt fängelse där de aldrig kan bli fria, inte utan att svika gud. Hade det gått upp för kyrkans medlemmar att man kan tro på sin gud utan kyrkans psykologiska maktkontrakt skulle det bli panik i Vatikanstatens korridorer och en historisk maktförskjutning från prästerna till folket hade ägt rum.

Samtidigt är det tragiskt att Marcus Birro inte ser sig själv i detta virrvarr. Nu är inte Marcus Birro ensam om att vara katolik i en modern värld men han har självsvåldigt påtagit sig rollen som den goda katoliken och jag hoppas med denna text att åtminstone få någon på andra tankar än att se honom som en rättfärdig Messias. Det är han långt ifrån.

16 september 2010: Birro upphör inte att bekräfta sin egen rationella klarsynthet (1, 2, 3,).

]]> http://liljeros.wordpress.com/2010/04/14/katolska-kyrkan-och-dess-anhangare/feed/ 3 liljeros Påven Birro http://liljeros.wordpress.com/2010/04/12/det-visste-du-inte-om-bjorklund/ http://liljeros.wordpress.com/2010/04/12/det-visste-du-inte-om-bjorklund/#comments Mon, 12 Apr 2010 21:27:24 +0000 liljeros http://liljeros.wordpress.com/?p=1109 ]]>

Denna post handlar dock snarare om avsaknaden av nämnda nämnd och frustrationen hos  markägarens kringboende. Vid korsningen Olivedalsgatan och Alfhemsgatan (länk!) i Göteborg, mitt i i hjärtat av Linné, har fastighetsägaren Sven renoverat huset i närmare åtta år och byggnadsställningarna har stått där i snart tre år till hösten (vissa källor säger över fyra år). De båda gatorna har varit belamrade av liftar, byggnadsställningar, containers och byggnadsmaterial under hela denna tid. Sällan ser man någon som arbetar där. Möjligtvis gör Sven allt arbete själv och det är därför det tar lite tid, dock gör ryktet gällande att Sven själv är ganska lat och sällan lyfter ett finger onödan så troligtvis är det någon annan. De stackars hyresgästerna torde dessutom vara minst sagt utledsna på att ha byggnadsställningar och presenning framför sina fönster.

Vad gör egentligen den lokala byggnadsnämnden åt detta med tanke på att de med högsta sannolikhet varit med och godkänt Svens ansökan att bygga om och upplåta byggnadsställningar på intilliggande trottoarer?

Får det se ut hur fan som helst hur länge som helst? Gå med i Facebook-gruppen Bygg för helvete klart skiten!

Så här har det sett ut i över två år.

”Ja, också för snöröjningen vid SJ har nu inletts en rationalisering, som sannolikt kommer att åt verket inbespara miljoner kronor årligen – därtill på plus-sidan även minskade tågförseningar, tidigare klargjorda bangårdar och linjer, mindre trassel med lokskador etc.”

”Som sagt: här kommer en ny strategi på snöröjningsfronten för att snabbare göra både linje och bangård trafikklara. Ju fortare sådant sker, desto mindre risker för tågtrassel, kapitalförluster och olycksfall.”

”Snöberedskapen vid SJ skall alltmer mekaniseras för att minska de stora kostnaderna, som hittills varit mycket dryga på grund av det dominerande manuella arbetet. På IV distriktet har konstruerats en ny, avsevärt lättare och billigare snöslunga, som nu haft sitt generalprov med utmärkt resultat. 500.000 kbm snö undankastad på 2 och en halv månad.”

Det är 57 år sen. Vad hände?

]]> http://liljeros.wordpress.com/2010/02/21/pa-snofronten-intet-nytt/feed/ 0 liljeros sno_4 http://liljeros.wordpress.com/2010/02/20/tidelag-del-2/ http://liljeros.wordpress.com/2010/02/20/tidelag-del-2/#comments Sat, 20 Feb 2010 15:01:23 +0000 liljeros http://liljeros.wordpress.com/?p=564 ]]> …fortsättning från Tidelag – Del 1.

Synsätt och demoniseringprocess
Genom att djur inte faller inom sexualbrottens område kan inte tidelag eller sexuella handlingar mot djur definieras som sexualbrott. För att dessa handlingar skall kunna behandlas rättsligt krävs att man kan uppvisa att djuret har lidit fysiskt enligt 16 kap. 13 § brottsbalken (SFS 1962:700) eller djurskyddslagen (SFS 1988:534).

I sin första rapport från 2005 skickade Djurskyddsmyndigheten även ut enkäter till landets kvinnojourer då det fanns indikationer på ett samband mellan våld mot kvinnor och sexuellt våld mot djur där män antingen tvingar kvinnan till sexuella handlingar med djuret eller själv använder djuret i sexuella syften i misshandelsrelationer. Även porrfilmer innehållande sex mellan människa och djur är det oftast förekommande med kvinnor som utför oralsex eller samlag. Detta skulle kunna peka på ett tryck eller tvång från en patriarkal struktur där män dominerar, förtrycker och exploaterar kvinnan enligt gällande feministiska teorier. Det var därför av intresse att jämföra tidelag med sexuellt våld.

I debatten är det också vanligt att man liknar tidelag med sexuella övergrepp mot barn.  I Djurskyddsmyndighetens andra rapport från 2007 refererar Andersson och Glantz till kriminologen Piers Beirne som menar att tidelag borde betraktas som ”…sexuella övergrepp mellan arter eftersom situationen för djur som offer vid övergrepp i hög grad liknar situationen för utsatta kvinnor och till viss del även barn”. Detta genom att handlingen nästan alltid innehåller tvång och smärta hos djuret och genom att djuret på grund av avsaknad av kommunikation ej kan ge ett medgivande eller berätta om övergreppet i efterhand. I en engelsk undersökning, ”Battered pets: sexual abuse”, som ofta hänvisas i debatten om en lagstiftning mot tidelag, redogör Munro och Thrusfield för slumpvis utvalda smådjursveterinärer och de registrerade skador som inte berott på olyckshändelse hos smådjur. Sex procent av de inrapporterade fallen konstaterades vara av sexuell natur, mestadels hundar och katter. Även Munro och Thrusfield pekar på likheter mellan tidelag och sexuella övergrepp mot barn. Liknande de patriarkala teorierna menar man att vuxna därmed utnyttjar sin maktställning gentemot mer eller mindre försvarslösa och svagare individer (eller djur) som inte är kapabla att framföra sin egentliga vilja.

Debatten att införa en lag mot tidelag innehåller så klart synsätt, reaktioner och förslag på brottsförebyggande åtgärder, dock mindre nyanserat av den senare sorten. Detta pågår inom olika samhälleliga institutioner, såväl formella som informella. De formella utgörs av medier, intresseorganisationer och staten – med riksdag och regering som representanter – medan de informella i sin tur är de moraliska värderingar som bedömer huruvida handlingen tidelag skall betraktas som felaktig eller inte utifrån normer och tabun i den sociala gemenskapen.

Massmedier är ofta det verktyg och kanaler som lobby- och intresseorganisationer använder  sig av för att framföra sina budskap och skapa opinion. Medier drivs också själva av incitament för att locka annonsörer och binda prenumeranter (och/eller sälja lösnummer). Människor påverkas givetvis av den av massmedia selekterade informationen men kanhända påverkas människor av mediers beskrivning av samhället lika mycket som medier påverkas av samhällets sedvänjor och moral – en slags ömsesidig påverkan av varandra med andra ord. Det lättaste sättet att sälja lösnummer är att utlösa känslomässiga reaktioner bland människor. Kan man styra  eller utnyttja folks känslomässiga yttringar kommer man långt, även om egennyttan handlar om lösnummerförsäljning eller politisk makt. Vad dessa känslomässiga reaktioner kommer ifrån är en helt annan fråga som jag återkommer till. Statens styrande institutioner skall utifrån detta skapa sig en sanningsenlig bild av samhället och forma dess lagar och bestraffningssystem, helst för att tillfredsställa alla inblandade parter, men framförallt för att skapa ett tryggt och progressivt samhälle.

Tidelag upptar stundtals en del utrymme i medier. Efter en genomgång av ett trettiotal artiklar om tidelag  under 2000-talet i de största tidningarna finner man flera gemensamma nämnare som pekar på att tidelag; är ett stort problem som ökar i omfattning, inte betecknas som brottslig handling juridiskt och bör kriminaliseras. Även den ”ökade” mängden djurporr på nätet framställs som ett faktum vilket i sin tur skulle visa på ett stort intresse för tidelag i samhället. Tidelag och djurplågeri kopplas dessutom ofta ihop till en och samma handling. Under senare år har även begreppet ”tidelag” och ”djursex” bytts ut mot ”sexuella övergrepp mot djur”. Ytterligare negativa begrepp som förekommer i dessa artiklar, med olika frekvens, är; ”förgripa sig”, ”pedofiler”, ”våldtäkt”, ”djurplågeri”, ”sexuell skändning”, ”psykiska skador” (hos djuren), ”övergrepp”, ”äckligt”, ”sjuka” och ”störda människor”. Det är utan tvekan man vågar påstå att det finns underliggande krafter att skapa opinion åt ett specifikt håll.

De intresseorganisationer som för en lobbyverksamhet för en ändrad lagstiftning om tidelag är i huvudsak Svenska Kennelklubben, Sveriges Veterinärförbund, Djurskyddet Sverige, Förbundet Djurens Rätt, Svenska Djurskyddsföreningen och Lantbrukarnas Riksförbund som tillsammans lämnade en hemställan till regeringen i ämnet 2004. I artiklar om tidelag på respektive hemsidor bygger retoriken på liknande begrepp som i medier, men där oftare även med bilder på ”offren” – hundar och katter – visas. Det kan bli läsarens uppgift att fundera över vilka bilder som blir mest effektiva i argumenten för en lagstiftning mot tidelag; bilder av söta hundvalpar av rasen West Highland White Terrier eller bilder av fullvuxna exemplar av Vietnamesiska hängbuksvin. Själv tror jag på det förstnämnda, även om känslan av perversion är stark också i det sistnämnda.

Vilken av dessa två djurraser tolererar man minst våld mot?

De motioner som exercerar ämnet kommer från alla sju representerade riksdagspartier och är i majoritet för ett förslag om lagstiftning mot tidelag (vilket å andra sidan också föranleder motionerna). Bland annat menar man i dessa motioner att när tidelag var kriminaliserat, före 1944, var det handlingen som bedömdes, medan det numera är effekten (djurplågeriet) som är förbjuden men också att polisen inte har de riktlinjer och resurser som krävs för att utreda djurskyddslagen i allmänhet vilket anses vara ett problem. Vidare menar man att sexuella handlingar med djur har ökat de senaste åren vilket kan avläsas ”…i ett växande antal webbsidor med djurporno­grafiskt innehåll och i diskussioner på Internet mellan personer, som utnyttjar djur sexuellt” (Förbud mot sexuella handlingar med djur), samt att det är svårt att bevisa djurplågeri med dagens tandlösa lagstiftning, i en alltmer sexualiserad och brutaliserad djurmiljö, när lagen kräver att djuret bevisligen har lidit. En riksdagskvinna, Marietta de Pourbaix-Lundin, hävdar att det borde vara tillräckligt att man kan påvisa att ett djur har varit utsatt för ett sexuellt övergrepp för att det skall vara straffbart, hur detta juridiskt skall praktiseras framgår dock inte. Liknande de negativa begrepp som används i medier, och som sammankopplas med ”tidelag”, finner man även i dessa motioner; ”utnyttja sexuellt”, ”mentalt lidande” (för djuren), ”sexuella övergrepp”, ”övergrepp av sexuell karaktär” samt ”djurplågeri”.

I ett ämne som ”tidelag” är det inte svårt att bilda sig en uppfattning vad den gemene mannen och kvinnan har för uppfattning om saken. Ett fåtal områden gör människor så upprörda som när sexuella handlingar mellan människor och djur förs på tal. Det räcker med att gå in på forum på Internet eller tala med människor i sin närhet för att höra vad man bör göra med dessa delinkventer. Även genomgången av medier och motioner ovan visar på en tämligen stigmatiserad hållning till zoofiler (tidelagsutövare). Enligt den tyskfödde sociologen Norbert Elias är inte människan av naturen civiliserad, dock är hon civiliserbar där hon lär sig att kontrollera sina känslor, drifter och instinkter.  I en modern och strikt civilisationskontext, som det svenska samhället utgör, blir ett faktum där människor har sex med djur synnerligen motsägelsefullt – för att inte säga absurd – för de flesta. Att tidelag under medeltiden bestraffades hårdast av de sodomitiska synderna kan dels förklaras med att det sågs som brott mot själva skapelseordningen, där gränsen mellan människa och natur suddades ut, men dels också för att man sannolikt också var rädd för att tidelag kunde resultera i befruktning vilket i sig skulle bli högst problematiskt och svårhanterligt. I dagens civiliserade, sekulariserade och stamcellsforskande värld vet vi bättre. Kan man därför se dagens starka reaktionen mot tidelag som en av dessa tillåtna säkerhetsventiler som tillåts öppnas i det civiliserade samhället och som annars undertrycker våra känslor, helt i enlighet med Elias idé om civilisationsprocessen? Eller finns det någon annan kulturhistorisk grund som förstärker och ger dessa ganska extrema yttringar mot tidelag? Eller kanske både och?

Man hävdar både i artiklar och motioner att djurporr på Internet ökar, speciellt sedan 2001 då innehav av barnpornografi förbjöds vilket i sin tur skulle visa på att även tidelag som företeelse i samhället ökar.  Jock Young menar i ”The Exclusive Society – Social Exclusion, Crime and Difference in Late Modernity”  att drömmar och fantasier kan ses som den mörka sidan av medvetandet men att många av dessa drömmar och fantasier levs ut på Internet i olika format och där verklighetens normer och regler i många fall är utmanövrerade. Internet blir därmed en utpost för det onormala och subversiva där vederstyggliga perversa enstöringar som pedofiler och zoofiler håller till. De störda, sjuka och äckliga är dock till stor del oåtkomliga bakom datorer. Genom Internet blir dessutom dessa ’perversiteter’ synliga för de normala men också förstärkta då de lyfts upp för beskådan utan sammanhang. Likt medier som snuttifierar och selekterar delar av verkligheten skapar man ett falsarium där minoriteshandlingar och små företeelser växer till enorma proportioner.

Pedofili och att sexuellt utnyttja barn anses i de flesta kulturer tillhöra det absolut värsta brott man kan företa sig och brottet i sig definieras snävare ju mer civiliserade vi blir. Skammen att bli ertappad är nära på gränslös. Att jämföra tidelagsutövare med pedofiler är ett sätt att stigmatisera och marginalisera de som utför handlingarna, bort från den vedertagna normen till det absolut värsta man kan tänka sig. Överhuvudtaget blir begrepp som ”förgripa”, ”våldtäkt” och ”djurplågeri” ett sätt uppvärdera brottets grovhet och genom det väcka slumrande känslor och emotioner som människor bär inom sig – mot demonerna och det avskyvärda. Demoniseringen sker här utifrån redan definierade och stigmatiserade grupper; pedofilerna, sadisterna och våldtäktsmännen. Dessa är redan avhumaniserade och avgränsade som underlägsna. Genom avhumanisering och distansering av dessa människor kan man proklamera både dödsstraff och tortyr utan att för den skulle bryta mot civiliserade och humanistiska normsystem. Denna demoniseringsprocess leds först och främst av intresseorganisationer som för fram statistisk ”fakta” och förslag på åtgärder, både direkt till politiker men givetvis också till massmedier. Medier lyfter vidare fram det eskalerande ”sjuka” i samhället – de otäcka, de onda och de andra – som sedan väcker känslor och anstöt hos människor. Speciellt i en tid då den onde som förklaringsmodell återigen gjort sig stark i den samhälleliga diskursen. Det onormala och ”sjuka” växer omärkligt utan hinder och utan att någon stoppar det. Då även riksdagsledamöter läser tidningar och debattartiklar i ämnet medför det i förlängningen motioner om lag mot tidelag.

Mäns våld mot kvinnor är en liknande skamfull handling – som i en patriarkal kontext faktiskt aldrig har varit accepterad genom devisen; ”man slår aldrig en kvinna” – även om man inte kan tro det utifrån diskursen. Det finns dock ändå viss förståelse att en man tappar besinningen, även om detta inte urskuldar brottet i fråga, men i ett tidelagsbrott (eller pedofilbrott) finns det nog inga som helst ursäkter eller överseende.

Kinsey, från 1949, påvisar att det ofta är ungdomar som upptäcker sin sexualitet genom att ha sexuellt umgänge med djur. I en modern kontext kan även ett ungdomsbrott ha vissa förmildrande omständigheter och att till viss del sakna sitt ansvar genom sin självdefinition. Ungdomsbrottslingen är därför ett offer för omständigheter kring den egna outvecklade sexualiteten. Stigmatiseringen är dock av sådan art att förmildringen i en modern kontext troligen är ganska mild.

Det som dock utmärker denna demoniseringprocess är inte demonisering av gruppen utan av det onormala hos enskilda individer – den sjuka och biologiska störning hos de människor som har sex med djur. Samtidigt finns det sannolikt en viss fascination till dessa monstruösa människor, vilket historien visar. Sex och våld – så som tidelag beskrivs – har dessutom en imponerande kraft i denna demoniseringsprocess.

Direkt vidare till Tidelag – Del 3

]]> http://liljeros.wordpress.com/2010/02/20/tidelag-del-2/feed/ 1 liljeros tidelag westis vietnamesiskt-hangbuksvin http://liljeros.wordpress.com/2010/02/11/the-spirit-level/ http://liljeros.wordpress.com/2010/02/11/the-spirit-level/#comments Thu, 11 Feb 2010 22:02:48 +0000 liljeros http://liljeros.wordpress.com/?p=1046 ]]>

P1-Morgon uppmärksammade förra fredagen att boken The Spirit Level av forskarna Richard Wilkinson och Kate Picket blivit översatt till svenska – Jämlikhetsanden – både genom en intervju av Wilkinson och en efterföljande debatt mellan Sofia Nerbrand (SvD) och Göran Greider (Dala Demokraten) – lyssna här. Själv blev jag lite nyfiken och läste därför vidare på nätet.

Tesen författarna driver i sin bok bygger på sambandet att större klyftor människor emellan skapar sämre hälsa. Genom omfattande statistik från 21 ”rika” länder visar man ”…hur graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.”. Detta är för många forskare inom samhällsvetenskapliga ämnen ingen nyhet i sig, nyheten ligger i att man har sammanställt ett så stort omfattande material och får ett så entydigt svar. Förvisso är det precis så som Göran Greider säger att detta är forskning med empiriska data och skall också hanteras som sådan med kritik, ifrågasättande och diskussion men det känns ändå befriade skönt att detta ämne nu kanske hamnar så mycket högre på den politiska dagordningen då detta faktiskt är pudelns kärna i vårt västerländska materialistiska leverne och dess konsekvenser.

Ta bara en sådan sak som kriminalitet där det finns en oerhörd krass korrelation mellan kapitalistiska demokratier och odemokratiska diktaturer. Ju mindre demokrati desto mindre kriminalitet och ju mer demokrati i kombination med kapitalistiska värderingar desto mer kriminalitet. USA är ett utmärkt exempel på detta som dessutom utmärker sig som en av de mer individualistiska länderna vilket troligen förvärrar tillståndet. Bokens ansats är att ju mindre jämlikhet och ju större skillnader mellan människors status i samhället, desto mer kriminalitet, ohälsa och social misär.

Fick hem boken idag, vi får se vad den ger för nya uppslag.

]]> http://liljeros.wordpress.com/2010/02/11/the-spirit-level/feed/ 0 liljeros Jämlikhetsanden http://liljeros.wordpress.com/2010/01/31/saab-ideologi-och-kansla/ http://liljeros.wordpress.com/2010/01/31/saab-ideologi-och-kansla/#comments Sun, 31 Jan 2010 13:39:53 +0000 liljeros http://liljeros.wordpress.com/?p=1034 ]]>

Spyker köper SAAB och affären har för denna gången fått ett avslut. I över ett år har jag följt en märklig debatt, en debatt som har genomsyrats av en pessimistisk grundsyn för SAAB som marknadsaktör och då främst hos dem som företräder det liberala och företagsivrande etablissemanget.  Först och främst är det beklagligt men samtidigt väcker det frågor varför det är så. Vad är det i organisationen SAAB som förtretar dessa människor så? Troligen handlar det om ideologi – eller kanske åskådning – och i förlängningen känslor.

Det var inte förrän kritik framfördes både av opposition och SAAB-chefen Jan Åke Jonsson – om att regeringen i allmänhet, och näringsdepartementet i synnerhet, hade en tydlig beröringsfobi vad det gällde SAAB:s eventuella framtid som biltillverkare – som man skickade fram statssekreteraren Jöran Hägglund och mer aktivt började jobba för att en affär skulle bli av. Förvisso kan man tänka att detta endast var ett spel för gallerierna – att Hägglunds resor till USA hade föga reellt värde i verkligheten och mest ett uttryck att blidka  den kritik som framfördes i medier – men likväl kan ett uttalat aktivt stöd från ett lands regering ge signaler som hjälper fram det där sista som behövs. Maud Olofssons ”finns inte på kartan”-attityd är det som sticker ut mest i regeringens bild av SAAB-krisen. Denna approach med bestämda steg, auktoritära drag, svartvit retorik, ”sunt förnuft” och det faktum att hon är kvinna kommer hon troligen få betala för en dag.

Nu avslöjas det att regeringen var inblandad i att stoppa det första köpavtalet med Spykers Cars på SÄPO:s inrådan, där ryska ägarfamiljen Antonov stod för pistolerna. Antonovgruppen sägs hålla på med både penningtvätt och organiserad brottslighet vilket skulle få vilken regering som helst att få kalla fötter. Huruvida SÄPO:s underlag för detta är korrekt eller inte får vara osagt. En del litar dock inte på att Antonov står utanför affären heller denna gång utan att Victor Muller har starka förbindelser med den ryska maffian sedan länge. Birger Schlaug driver tesen att det är lätt att förföras av karismatiska människor och att Victor Muller tycks dölja allt det där som även Refaat El-Sayed dolde. Visst kan det vara så men detta vet vi inget om mer än känslan av att det kan vara så. Fördomarna om ryska affärsmän är ju som bekant stor och slutsatserna hamnar ofta på samma spår när man skall analysera ryska affärsmöjligheter. Allt är förstås inte maffia och kriminalitet bara för att det är ryssar inblandade även om far och son Antonov säkerligen har mindre rent mjöl i påsen än andra affärsmän. Till stor del kan det också handla om amerikansk protektionism där man skyddar rysk insyn i General Motors via SAAB. Som sagt, vi vet egentligen inte mycket – desto mer känner vi.

Diskussionerna om SAAB har under året överlag legat på en nivå där det antingen handlar om att regeringen inte skall göra någonting alls  – då det är ett hopplöst bolag  som aldrig gått med vinst – och att staten aldrig får äga bilfabriker, eller på en nivå om förlorade arbeten och SAAB-nostalgi. För det första är inte ett företags vinst allt, det finns många bolag där vinsten får ge avkall för expansion och där aktieägarna får sin utdelning genom ökad aktiekurs – vilket man i och för sig kan uttrycka som en ”bubbla” men det hör till själva börspsykologin, en tro på att något skall bli bättre. Dessutom vet varenda revisor att ju större ett företag eller koncern är desto lättare att dölja förluster och vinster i bokföringen. I detta fall är det till exempel stor sannolikhet att ägaren General Motors låter SAAB köpa dyra komponenter av moderbolaget för att i viss mån täcka upp skenande förluster. GM har egentligen i första hand inte behövt ett vinstdrivande SAAB och därför har inte heller de incitament som skapar ett vinstdrivande företag infunnit sig. En liten ägare har ett helt annat behov att  vända SAAB till vinst och därför pressas man till nytänkande och att frångå detroitkonservatismen.

Att därför använda argumentet att SAAB inte gått med vinst på nära två decennier är därför ett ihåligt argument, för att inte säga icke-argument. I första hand skall man se vad varumärket är idag, vilka möjligheter man har för att stärka det och hur man ur detta kan skapa ett vinstdrivande företag. Synen att gamla förluster alltid garanterar nya förluster är konservativ och bortser från det faktum att det är ägarstrukturen som står ansvarig för icke vinstdrivande företag. Genom att förändra ägarsturkturen från ett underliggande intressen till ett annat skapas nya möjligheter. Självfallet med relevanta risker.

I första hand skall man se på varumärket och SAAB:s möjligheter att tjäna pengar på detta vilket SAAB:s gamla ägare uppenbarligen varit dåliga på.  SAAB:s varumärke anses av många stå för hög kvalité, innovation, kreativitet, uppfinningsrikedom och framtidsvision. Det förvånar mig när liberala företrädare som ser privata företag som samhällets nervsystem fullständigt sågar ett företag med endimensionella argument om att staten inte skall äga bilfabriker och att gamla förluster är överordnat allt som synbarligen har en så kraftfull optimism inbakad i företagskulturen och med en VD som aldrig tappat tron på sitt företag . En organisation är inte bättre än dess organisationskultur och få företag kan skryta med den lojalitet till sin arbetsgivare som SAAB:s anställda uppvisat under året.

Att staten skulle gå in med pengar helt  förutsättningslöst och bli bilfabriksägare är det nog inte många som tror på även om Maud likt duracellkaninen alltid svarar som om det påståendet alltid ställts. Men samtidigt kan vi heller inte helt stelt släppa ett varumärke för flera miljarder utan att ens försöka se på framtidsmöjligheter genom att monotont upprepa ”staten uppgift är inte att bygga bilar”. Nu  när Spykers köp gick igenom tycks  det ligga en våt filt över hela historien som om det finns en besvikelse att SAAB inte fick läggas ned vilket är beklämmande.

Man misstänker att bakgrunden till regeringens enfaldiga och upprepande ignorans gentemot SAAB bygger på ideologi mer är pragmatism. Pragmatismen utgår från största möjliga nyttoeffekt genom besluten och genom att vara negativ och skeptisk uppnår man tyvärr bara dåliga resultat.  Kanske saknar man den optimistanda som tycks genomsyra hela SAAB även från regeringens sida. Det är väl just här som Maud Olofssons tillkortakommande ledarskap kommer fram. Ett modern ledarskap som entusiasmerar samt skapar relationer och framåtanda får man inte genom att peka med hela armen och se arg ut. Maud Olofsson har mycket att lära av Jan Åke Jonsson.

Att Maud dessutom företräder ett parti som enligt vissa sägs vara det nya liberala hoppet i framtiden blir ytterst märkligt i sammanhanget. Den linje som hittills har förts i fallet SAAB liknar mer en icke-pragmatisk planekonomi, dumideologisk chimär och  konservativ cementering. Endimensionell ideologi domineras av känslor och sällan av den rationella logiken, tyvärr. Men det kanske är det som de liberala företrädarna vill ha?

Det hade krävts politiskt mod att direkt våga stödja SAAB ekonomiskt som en tillfällig lösning, se det positiva och utmaningen i att försöka utveckla företaget så att det i framtiden kan klara sig på egen hand. Det modet tycks inte någon i den sittande regeringen ha, en regering där de politiska visionerna utropas med stöd av Expressens läsarundersökningar.

Men idag blev det alltså Hillevi Engström som fick utveckla denna linje på ett något tydligare sätt och I Lantz i P1 satt hon och förklarade hur ”könsmaktsordningen består”. Annika Lantz själv var tydligt mycket road över att få tracka Annika för detta. Vem hade inte varit det?

Jag minns efterdebatten av Evin Rubars Könskriget när det begav sig för fem år sedan. Efter det var feminism stämplad som vänsterextremism byggd på ”flummiga”, sociologiska och ovetenskapliga forskningsmetoder med Eva Lundgren i spetsen som förde häxjakt på män. Jag minns hur omöjligt det var att försöka diskutera saken på en vettig nivå och hela landet översköljdes av en antisossevåg som var rätt pinsam att beskåda, pinsam för att den var så banal och fördummande.

Men nu har även ledningen för Moderaterna förstått sakernas tillstånd. Tycker de är värda ett stort grattis, bättre sent än aldrig! Hur deras väljare tänker just nu skall bli kul att få höra, svänger de lika snabbt eller blir det tyst ett tag framöver? Det finns ju dock alltid hårdnackade naziliberalister som vägrar ge upp men de övrigas rationaliseringar blir mycket roande att få ta del av, speciellt av de som spydde galla för fem år sen.

Jag har dragits in i tidelagsdebatten på nätet från och till under de senaste tio åren. Jag har varje gång fascinerats över hur sakliga argument totalt negligeras till förmån för häpnadsväckande logiska kullerbyttor och märkliga förhållande till rena fakta.  Det är oerhört kraftfulla mekanismer som ligger inbakade i vårt sociala arv vad det gäller tidelag där till och med aktade sociologer och forskare inom samhällsvetenskapliga ämnen – som i vanliga fall aldrig tillåter sig att bli känslomässigt färgade – mumlar något ohörbart, rynkar på näsan och snabbt försvinner därifrån. Jag har också varit införstådd att denna debatt så småningom skulle eskalera till förmån för en lag mot tidelag, hur verklighetsfrånvarande detta än må vara. Detta är beklagligt men jag är realist och inte dummare än att förstå vart tåget är på väg.

Och det är väl ungefär där vi är nu. Vår jordbruksminister Eskil Erlandsson gjorde ett tryggt framträdande i riksdagen för snart tre år sedan och försökte förklara hur inkonsekvent och problematisk en sådan lag skulle bli, men ett och ett halvt år senare lade han sig hastigt platt på marken för kvällstidningarnas första propagandacentral Expressens ”avslöjande reportage” och meddelade att han ser en lag mot tidelag som nödvändig. Man kan bara föreställa sig det tryck, både i riksdagens korridorer och kanske till och med hemma vid köksbordet, som Eskil hade fått utstå. Kanske hade någon högre upp i hierarkin tagit honom i örat men jag hade ändå önskat att han varit lite starkare än så. Det senaste två åren har det varit kusligt tyst om saken vilket antagligen betyder att ett angrepp mot vår demokrati är i antågande, i det tysta.

Den främste reaktionära och ideologiska galjonsfiguren i kriget mot tidelag är veterinären Johan Beck-Friis som skrivit debattartiklar om den påstådda galopperande spridningen av tidelag. I artikeln På tiden med lag mot tidelag av Bitte Cederlund i tidningen Hundsport figurerar Johan Beck-Friis som expert i ämnet. En artikel som genom falsarier och förvanskade faktafel propagerar för en lag mot tidelag och som man ofta hänvisar till när argumenten tryter. Tyvärr är detta ett ämne där inga logiskt rationella argument biter vilket Johan Beck-Friis vet om och därför kan han säga precis vad som helst som passar in i den gängse bilden av ett ”utbrett problem” i samhället.

Jag tänker beta av tidelagsdebatten alla krumbukter genom att systematiskt gå igenom vad det egentligen handlar om. Ursprungligen kommer texten från ett individuellt arbete (15 p.) jag gjorde på en fördjupningskurs i kriminologi en gång för några år sen men som jag har omarbetad och kortat ned för att passa formatet på Internet bättre. Bland annat är referenshänvisningarna borttagna, en referenslista läggs dock ut senare. Det kommer sålunda att bli flera avsnitt men som avslutas med en sammanfattande argumentation om varför detta kommande lagförslag inte ligger i paritet med en demokrati på 2000-talet och att vi stegar bakåt, inte bara i samhällsutvecklingen utan också i den fria formens intellektuella tankebyggnader, om man implementerar  det lagförslag som  Djurskyddsmyndigheten har presenterat. Det blir med andra ord en ganska lång historia och jag varnar redan nu dem som i normala fall  inte är vana att läsa längre akademiska texter att snabbt klicka vidare. Tyvärr tror jag inte att denna text kan övertyga några troende till en lag mot tidelag men kanske kan den – förhoppningsvis – bidra med pusselbitar till dem med öppet sinne utan känslomässiga låsningar i förhållande till sin sexualitet (och andras).

Historia
Tidelag (zoofili, bestialitet, sodomi) innebär enligt Nationalencyklopedin (1995) ”könsumgänge mellan människa och djur” och har en gång varit en brottslig handling. De gamla landskapslagarna stadgade bland annat levande begravning i jord för tidelagsbrott. Sedan medeltiden var tidelag belagt med dödsstraff ända fram till 1864 års strafflag som istället införde högst två års straffarbete för brottet. Även djuret offrades – vilket kan tyckas märkligt men lagen var på denna tid till stor del byggd på vidskepliga och moraliska paradigm utan de pragmatiska mål som kännetecknar dagens samhälle – och för att utplåna minnet av händelsen, och för att inte riskera att djuret blivit befruktat och därvid skapat en ”djurmänniska”, dödades även djuret. 1944 avkriminaliserades tidelag tillsammans med homosexualitet som tillsammans utgjorde två av de tre kristna sodomitiska synderna (den tredje var ”onaturliga handlingar” såsom oralsex).

Synen och lagstiftning gällande tidelag i det tidiga Sverige skiljde sig inte generellt mot övriga Europa även om Sverige hade ansenlig betoning på just tidelagsbrott i lagböckerna. Faktum är att tidelag var det absolut vanligaste enskilda brottet som flest svenskar avrättats för fram till år 1778 då den sista dödsdomen för tidelag verkställdes. Även det faktum att ordet och begreppet tidelag inte motsvaras i de övriga skandinaviska språken skvallrar om att företeelsen var extra uppmärksammad i Sverige. Det som också skiljde den svenska lagstiftningen från övriga Europa var det faktum att kvinnor inkluderades i lagstiftningen genom en könsneutral formulering i lagtexten. Förvisso dömdes bara en handfull kvinnor för tidelagsbrott, i jämförelse med tusentals män, men inkluderandet av kvinnor i lagstiftningen om tidelag var en klar skillnad mellan Sverige och övriga länder, även så nära grannar som Danmark och Norge. Flera uppger dessutom att tidelag antagligen var vanligare än vad domarna skvallrade om då man genom den stränga lagstiftningen sannolikt sökte enskildhet vid utövande för att undvika vittnen och upptäckt. Att dessutom agera vittne för tidelagsbrott orsakade de facto någons annans död och man kan troligtvis utgå från att vittnen inom familj och släkt var sällsynt förekommande.

Den snabba moderniseringen av det svenska samhället, och speciellt den sexuella reformrörelsen från 1930-talet och framåt, var mycket framgångsrik vilket bland annat medförde att Sverige blev världens första land att införa obligatorisk sexualundervisning i grundskolan. Detta ledde bland annat vidare till avkriminaliseringen av tidelag och homosexualitet 1944. Rydström menar dock i “Sinners and citizens – Bestiality and homosexuality in Sweden 1880-1950” att synen på Sverige som sexualliberalismens förlovade land i själva verket är ett falsarium och istället bygger på omdefinition av gränser av tillåten sex i en modern, rationell och medicinsk kontext, och där samtidigt en mer rättslig rigid hållning av överträdelser av dessa nya gränser uppstod. Det bör förtydligas att det moderna samhället i Sverige inte uppstod under 1930-talet utan innefattade en lång och komplex process under ett par hundra år. 1930-talet kan möjligtvis ses som ett av flera krumsprång under modernitetens samhällsformation där religion och moral alltmer kopplades loss från statens ansvarighet. Idag har vi världens mest sekulariserade samhälle – åtminstone på ytan – och avviker mer än vad övriga länder gör mot världen, som naturligtvis har sina fram- och baksidor.

Förekomst
De första vetenskapliga uppgifterna om tidelag var vanligt förekommande i det moderna samhället kom med Kinsey-rapporten där 8000 amerikanska män (1948) och lika många amerikanska kvinnor (1953) intervjuades om sitt sexuella beteende. Där finner man att 17 procent av den manliga lantbefolkningen hade haft sexuellt umgänge med djur (som ledde till orgasm – långt fler hade sexuell kontakt med djur utan orgasm). Stadsortsbefolkningen hade en betydande lägre andel tidelagsutövare – mellan hälften och en femtedel av lantsortsbefolkningens frekvenser – och när det hände skedde det oftast ute på landsbygden under ferietid eller liknande. Man slog därför fast att tidelag var mer vanligt förekommande om tillfälle gavs – vilket naturligtvis kan ifrågasättas. Totalt fann man att 8 procent av alla män hade haft sexuell kontakt med djur. 4-5 procent av alla kvinnor i materialet hade haft liknande sexuella kontakter med djur. Det bör påpekas att det mot Kinseyrapporten har framlagts metodologisk kritik samt det faktum att jordbruket har gett vika för industrialiseringen och att den därför inte är speciellt representativt längre.

Senare tids undersökningar med avseende på tidelag är inte så vanligt förekommande, kanske på grund av att de faller under sexualundersökningar och inte undersökningar om kriminellt beteende vilket ofta ligger på högre på den politiska dagordningen än sexuellt beteende. Djurskyddsmyndigheten fick dock i uppdrag av Regeringen att utreda i vilken omfattning människor använder djur i sexuella sammanhang då det förekommit uppgifter att det skulle vara i ökande omfattning. Djurskyddsmyndigheten kom med en rapport 2005 på basis av 1000 enkätsvar (av 1600 utskickade) från kommuner, länsstyrelser, yrkesverksamma veterinärer och kvinnojourer. Totalt redovisades 209 fall av människor som använder djur i sexuella sammanhang. 119 av dessa registrerades mellan 2000-2004, 70 fall för 1990-talet och 20 fall för slutet av 1970- och hela 1980-talet. Det går inte att dra några slutsatser om en eventuell ökning under denna period, bland annat på grund av att veterinärer inte har varit yrkesverksamma över hela perioden. Till mestadels omfattas hästar (161 fall) men även hundar, nötkreatur och katter finns registrerade. Merparten av de registrerade fallen, när människor använder djur i sexuella sammanhang, inbegriper enligt sammanfattningen någon typ av våldsinslag (i slutet av rapporten här), t.ex; ”Kraftiga skärskador i vaginan.” (fall nr 29), ”Två fall med skador från vasst föremål lokaliserade till vulva och vagina” (fall nr 50-51) samt ”Invärtes skador i vaginan, troligtvis uppkomna av trubbigt föremål” (fall nr 63). I endast tio fall av 209 kan man med stor säkerhet slå fast att handlingen syftade till sexuellt umgänge med djuret, t.ex, ”Hanhund som vid könsumgänge med en kvinna ’fastnat’ i henne” (fall nr 2) och ”Man som haft könsumgänge med en ko i ladugården” (fall nr 54).

Djurskyddsmyndigheten lade två år senare fram ytterligare en rapport på regeringens begäran där man berör 20 fall som rapporterats till landets polismyndigheter under 2005 rörande sexuellt utnyttjande av djur. Rapporten är i större omfattning än den tidigare rapporten och man diskuterar mer djupgående kring gällande lagstiftning i Sverige och jämförande länder utomlands, djurens fysiska och psykiska lidande, omfattningen som djur utnyttjas sexuellt, djurpornografi, hantering inom rättsväsendet samt rekommendation och förslag till lagstiftning. Man konstaterar att omfattningen av sexuellt utnyttjande av djur sannolikt är större än vad de förekommande studier som gjorts visar (så kallade mörkertal) och jämför vidare med sexual- och misshandelsbrott där den faktiska brottsnivån ligger på upp till tio gånger högre än den brottslighet polisen registrerar. Det faktum att handlingen tidelag är sexuellt avvikande borgar för ytterligare undanskymdhet av den som praktiserar det.

Att besvara i vilken omfattning tidelag, eller sexuellt umgänge med djur, förekommer är praktiskt taget omöjligt att svara på utifrån den fakta som finns tillgänglig. De två undersökningarna i modern tid ovan visar att våld mot djur förekommer, samt även till viss del sexuellt umgänge, men inte i vilken omfattning. Att likställa de så kallade ”mörkertalen” med sexualbrott har inga som helst vetenskapliga belägg. Man kan dock anta att tidelag existerar som fenomen, även om det är ytterst ovanligt i dagens moderna samhälle.

Direkt vidare till Tidelag – Del 2…

Medier: (1)

En gång i tiden var Haiti en oerhört rik fransk koloni vilket framförallt berodde på de många sockerrörsplantagen. Men det var också på Haiti som slavarna först gjorde uppror i nya världen och som allra mest tog fasta på den franska revolutionens frihetsparadigm – frihet åt alla. Men i revolutionens eftermäle tvingade Frankrike Haiti att skuldskriva sig för alla de förstörda plantageägor i slavupprorets spår samt den förlust plantageägarna menade hade uppkommit på grund av att slavarna nu var fria. Dessa ockerräntor utarmade sakta men säkert Haitis ekonomi, den sista avbetalningen gjordes till den franska staten så sent som 1947.

Idag i OBS på P1 berättade journalisten och författaren Björn Kumm lite kort om Haitis tidiga historia – Haitis ärofyllda förflutna (7:10 in i programmet). Även som text här.

Senare kom familjen Duvalier och sänkte det sista hoppet för det Haitiska folket. Under det det skräckvälde som Papa Doc och Baby Doc drev från 1957 och trettio år framöver förlorade 30.000 haitier livet. Baby Doc, eller Jean-Bertrand Aristide som han egentligen heter, flydde 1986 till Frankrike där han lever än idag.

Visst är det extra beklagligt att ett sådant frihetsivrande land med så bra förutsättningar brakar fullkomligt åt helvete? Jordbävningen var på nåt sätt spiken i kistan känns det som. Eller är det kanske så att omvärlden nu till slut får upp ögonen för ett av världens fattigaste länder och att kanske till och med Frankrike ser sin skuld i det hela?

Det är tur för Frankrike att de så här långt är med på noterna i alla fall.

François Duvalier (Papa Doc) och sonen Jean-Claude Duvalier (Baby Doc).

]]> http://liljeros.wordpress.com/2010/01/18/det-arofyllda-haiti/feed/ 1 liljeros duvaliers http://liljeros.wordpress.com/2010/01/17/doda-manniskor/ http://liljeros.wordpress.com/2010/01/17/doda-manniskor/#comments Sun, 17 Jan 2010 15:45:35 +0000 liljeros http://liljeros.wordpress.com/?p=957 ]]> Svenska medier har under årens lopp en tendens att mer och mer visa starka bilder på döda människor, i alla fall i sina webupplagor. Bevakningen av jordbävningskatastrofen på Haiti är ett bra exempel på detta där bilder av desperata, skadade, döda och förruttnande människor som ligger staplade på varandra finns i de flesta tidningarna på nätet (SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, GP). Vissa tidningar visar mer än andra, andra är lite mer restriktiva.

Det är bra att visa bilder på döda människor, vi har redan ett märkligt förhållande till döden idag, som om det knappt existerade ett slut.

Döda människor i Haiti 2010 (Aftonbladet)

Tillägg: Aftonbladet har nu lagt ett så kallat ljudbildspel där bilder ackompanjeras med ljud av skrikade och gråtande människor. Det blir lite märkligt, minst sagt.

]]> http://liljeros.wordpress.com/2010/01/17/doda-manniskor/feed/ 1 liljeros Haiti2 http://liljeros.wordpress.com/2010/01/16/haiti-och-raddaren-i-noden/ http://liljeros.wordpress.com/2010/01/16/haiti-och-raddaren-i-noden/#comments Sat, 16 Jan 2010 16:35:38 +0000 liljeros http://liljeros.wordpress.com/?p=949 ]]>

Brasilien förekommer eventuella kravaller på Haiti genom att skicka vapen och gummikulor. Det är tur att vi har länder som Brasilien i världen, vad hade vi gjort utan dem?

Istället kan man och SMS:a LIV till 72990 så ger man 50 kr till Läkare Utan Gränsers arbete på Haiti. Alternativ är att skicka MÅNAD till samma nummer så skänker man 30 kr varje månad framöver.

]]> http://liljeros.wordpress.com/2010/01/16/haiti-och-raddaren-i-noden/feed/ 2 liljeros Haiti http://liljeros.wordpress.com/2009/12/25/kungen/ http://liljeros.wordpress.com/2009/12/25/kungen/#comments Fri, 25 Dec 2009 22:40:01 +0000 liljeros http://liljeros.wordpress.com/?p=932 ]]>

Idag fick vi höra kungens årliga jultal, en av dessa höjdpunkter nu så här i sluttampen av 2009. Han slog bland annat häpnadsväckande fast att ungdomar och invandrare utgör en stor tillgång för vårt land, att hoppet om en bättre morgondag är en stark kraft och att inget barn skall utnyttjas eller utsättas för övergrepp. Den bästa biten var dock den om hans upplevelser i ”…en så kallad kåkstad” där han med stor inlevelse och lidelsefull patos beskriver den fruktansvärda verklighet som där gick upp för honom.

”Vi har förmånen att resa över världen och har då inte bara fått se de fina salongerna. För ett par år sedan till exempel, besökte jag tillsammans med World Scout Foundation, Gugulethu, en kåkstad utanför Kapstaden i Sydafrika. På plats kunde vi då bevittna den verklighet och de orättvisor många barn runt om i världen utsätts för.”

Detta var ju så klart bara ett av alla de exempel på kungens erfarenheter vad det gäller fattigdom, misär och elände.

Nyheten om att han och drottningen burit på en gemensam dröm, att skapa ett forum för barn och ungdomars situation i världen – World Child and Youth Forum – har legat mycket högt upp på nyhetsrapporteringen under större delen av juldagen. Jag fascineras över hur denna tomma kastrull kan ha så mycket ”informell” makt i ett land där många säger att han inte har någon formell makt alls. Väldigt märkligt.

Hans Rosling letar samband mellan mänskliga rättigheter/demokrati och socioekonomiska variabler i nedan YouTube-klipp vilket inte går så bra. Bland annat ifrågasätter han Sveriges toppbetyg i demokrati när vi har monarki som statsskick. Hans Rosling är en av världens främsta 100 tänkare enligt det amerikanska magasinet Foreign Poli, för den som inte visste.

Kungen och Hans Rosling är sina diametrala motsatser. Gå med i Republikanska Föreningen.

]]> http://liljeros.wordpress.com/2009/12/25/kungen/feed/ 0 liljeros kungen http://liljeros.wordpress.com/2009/12/15/master-mind/ http://liljeros.wordpress.com/2009/12/15/master-mind/#comments Mon, 14 Dec 2009 23:24:53 +0000 liljeros http://liljeros.wordpress.com/?p=915 ]]>

Minns ni storsäljaren Mastermind? Jag gör det i alla fall, mycket väl. Bilden av det sofistikerade paret som pryder lådan har verkligen etsat sig fast i mitt minne från barndomen, som något väldigt mystiskt men samtidigt vardagligt. Familjen spelade det ofta. Kanske är det därför jag bara tycker det är kul att spela mot en annan spelare och hade det inte varit för Mastermind kanske jag hade flytt även tvåmansspel. Jag kan tänka att bilden var en stor anledning till spelets framgång – den låter spelaren vara en av de där när man vinner; den sofistikerade, den smarte, den begåvade.

Jag har faktiskt både lådan och spelet kvar.

För några år sedan lät man paret som pryder omslaget mötas upp igen för en bild. Läs här artikeln om deras historia; ”Landmark Reunion for Mastermind Box Models”.

Är kommer en förklaring till denna diskrepans.

]]> http://liljeros.wordpress.com/2009/12/08/hamburgare-in-real-life/feed/ 0 liljeros http://liljeros.wordpress.com/2009/12/05/danmarks-sexarbetare-slar-tillbaka/ http://liljeros.wordpress.com/2009/12/05/danmarks-sexarbetare-slar-tillbaka/#comments Sat, 05 Dec 2009 13:58:22 +0000 liljeros http://liljeros.wordpress.com/?p=875 ]]>

sexarbejde.dk

De danska socialdemokraterna med Ritt Bjerregaard i spetsen har använt det stora klimatmötet i Köpenhamn som en plattform för att propagera mot sexarbete genom att skicka ut vykort till 160 hotell i staden med texten ”Var hållbar. Köp inte sex.” Detta har retat upp sexarbetarorganisationen i Danmark (SIO) och dess taleskvinna Susanne Møller:

”Det är förkastligt och oförlåtligt att en dansk politiker valt att använda klimatmötet som en plattform för hets mot sexarbetare. Ritt Bjerregaard missbrukar sitt ämbete.”

Som svar på detta gäller från och med nu ett av dessa vykort som betalning för ett ligg med någon av SIO:s sexarbetare. Touché.

”- Vi måste våga lyfta på locket, det är det de alltid säger, inflikar Gellert Tamas. Men det är inte det de menar. De menar bara att vi ska prata om invandrare som monster. Gör vi inte det anser de att vi inte har lyft på locket.”

”Hans bok ”De apatiska” handlar om en riktig locklyftning. Om hur politiker, tjänstemän och byråkratin själva tillsammans målar upp en bild av främlingen som så monstruös att han är beredd att förgifta sina egna barn. Bara för att få stanna ”i vårt fina land, Sverige”

Lite kul blir det dock när han tar bladet från munnen i en intervju i DN där han beskriver sista tiden samt sina beslut att avgå:

”Situationen blev snabbt omöjlig och jag tog time out. Sådana här gånger måste man prioritera kärnverksamheten: min personal, familjen och grisarna.”

Så talar en riktig företagsledare, kärnverksamheten innefattar inte bara arbetet utan givetvis också familjen. Frågan är om prioriteringarna kommer i nämnda ordning, i så fall kan ju familjen vara glada att de kom före grisarna. Djurrättsalliansen hade förstås tyckt tvärt om.

]]> http://liljeros.wordpress.com/2009/12/04/lars-hultstrom/feed/ 2 liljeros gris