Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund är väl kanske ingen favorit precis men i Svd:s Idag-serie i veckan om humor som terapeutiskt verktyg (Humor på allvar) berättar han om en kul incident i riksdagen som är värd att lyfta fram:

Debatt i kammaren och Birgitta Dahl sitter ordförande. Kristdemokraten Holger Gustafsson begär ordet och börjar sitt anförande som brukligt är med ”Fru talman!” Han håller på ett bra tag, är engagerad och märker då inte att Birgitta Dahl ersätts som ordförande av förste vice talmannen Anders Björck.

Holger Gustafsson fortsätter med ”Fru talman” och kommer efter ett tag till slutet av sitt anförande.

Enligt utskrift från riksdagens protokoll:

”Fru talman! Med anförda motivering vill jag yrka bifall till reservation 1 och också peka på att vi har ett särskilt yttrande från kristdemokraterna fogat till ärendet.

Förste vice talmannen Anders Björck:

Tack, fröken Gustafsson.”

–Det skulle Birgitta Dahl aldrig ha gjort, säger Göran Hägglund.

]]> http://liljeros.wordpress.com/2009/04/13/humor-i-riksdagen/feed/ 0 liljeros haegglund http://liljeros.wordpress.com/2009/02/25/ner-med-monarkin/ http://liljeros.wordpress.com/2009/02/25/ner-med-monarkin/#comments Wed, 25 Feb 2009 21:20:31 +0000 liljeros http://liljeros.wordpress.com/?p=671 ]]>

Bra timing. Arne Ankas sjunde album titulerar sig med ”Ner med Monarkin”. Jag är ett stort fan av denna bittra, arga och intelligenta anka men när utgåvan innehåller både Hitler, tidelag och ned med monarkin så får jag nära på gåshud (!).

”I denna grafiska novellsamling kan du läsa om hur Kungen abdikerar, Persbrant blir bisexuell, Al-Qaida får nobelpris och Lappland till slut blir självständigt. Vad händer när Arne Anka får besök av inkassoföretaget Intrum Rectum och försöker blidka fogdarna med en samling Ordfront magasin från 2001. Arne tänder en cigarett på en rökfri krog och förklarar varför Hitler inte rökte och han bemöter mc-gängens våld genom att ikläda sig indisk sari och tala som Mahatma Gandhi. I denna ritade roman får vi möta Arne Ankas historiska rötter i eposet ARN ANKA. Här får vi även ta del av hur Arne betäcker sin första get och hur han samtidigt avslöjar den verkliga anledningen till att ha en ekorre på huvudet. Arne tar över Joe Laberos mantel och räddar en uteliggare från att hamna i helvetet. I denna grafiska novellsamling beskrivs vad som händer dagen efter det att kvinnan till slut blivit jämställd med mannen. Arne avslöjar också orsaken till varför Lars Norén skrivit sin 800-sidiga bekännelsebok. I denna vältecknade thriller får vi även stifta bekantskap med Farmor Anka som gör en anarkistisk performance sittandes i en rullstol…”  (Kartago Förlag)

Om vår nuvarande regering hade haft lite stake så hade man INTE gett samtycke till bröllopet mellan Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Men i tider där konjunkturen närmar sig Marianergraven och bilfabrikerna faller fritt tar man alla chanser till populistiska poäng och hostar fram sådana här svulstigheter:

- Jag kände en stor glädje. Jag kände att kärleken har segrat, sa Reinfeldt vid ett kort pressträff. (GP)

Naturligtvis en sorgens dag för oss som inte vill se Sverige som en monarki i framtiden. Men kanske kommer debatten att hoppa upp  på dagordningen i och med detta. Jag är dock skeptisk till om det leder till något positivt.

Det finns dock hopp för att detta är början på slutet. Statsvetaren och författaren Per Andersson menade i DN 2007 att giftermålet med en folkets man utan furstlig börd innebär ett kungahus med otaliga prinsar och prinsessor utspridda i samhället vilket skulle innebära ett hot mot demokratin.

Kärleken segrar förövrigt först när paret dör – innan kärleken har dött.

Blogge Bloggelitos postning om saken.

Republikanska Föreningen.

Tillägg 25/2: DN:s ledare idag ”Ett steg mot republik”.

]]> http://liljeros.wordpress.com/2009/02/24/dagens-dumheter/feed/ 0 liljeros Ingen monarki http://liljeros.wordpress.com/2009/02/15/dagens-citat/ http://liljeros.wordpress.com/2009/02/15/dagens-citat/#comments Sun, 15 Feb 2009 12:08:55 +0000 liljeros http://liljeros.wordpress.com/?p=649 ]]>

Jan Helin tänker till och tänker stort.

Vad jag tycker om dagens traditionella massmedier är ingen direkt hemlighet (hänvisning 1 och hänvisning 2). Jag kan också tycka att bloggkulturen tar sig själv på lite för stort allvar även om den naturligtvis gör en hel del nytta och ställer traditionella medier på ända ibland. Ett riktigt bra exempel på det är när chefredaktören på Aftonbladet, Jan Helin, gnäller på bloggdreven (Dagens Media):

- Jag tycker att det är tänkvärt hur drevet har farit iväg åt ett håll, och drivits av en slags upphetsning över att vi nu äntligen har medborgarjournalistik och bloggar som styr upp mediernas skumma intressen. Det är inte riktigt så. Det här är en komplex historia, säger Jan Helin, och fortsätter:

- Antonssons granskning är intressant på en rad punkter, men man kan inte svälja den som sanning rätt upp och ner utan att prata med den andra parten. Jag kan tycka att väldigt mycket av drevet i bloggvärlden gör det. Det är en skillnad att vara journalist, då måste man vidimera det man vet.

Jo, journalister är ju just kända för att vedimera det de ‘vet’. Speciellt mediers opartiska hållning är  paradgren numero uno. Och komplexiteten, ja herregud, komplexiteten…. själva kärnan hos majoriteten av journalister.

Människans rationaliseringar är outgrundliga.

]]> http://liljeros.wordpress.com/2009/02/15/dagens-citat/feed/ 0 liljeros janhelin http://liljeros.wordpress.com/2009/02/05/polisattityder/ http://liljeros.wordpress.com/2009/02/05/polisattityder/#comments Thu, 05 Feb 2009 14:58:50 +0000 liljeros http://liljeros.wordpress.com/?p=643 ]]>

Uppmärksamt idag är den konversation mellan poliser i en pikétbuss i samband med Rosengårdskravallerna i december förra året. Här finns ljudupptagningen och nedan har jag försökt att transkribera härligheten.

- Jag håller med han gubben på ICA Vällinge: ’Ni är komna till fel kommun, blattadjävlar’
- Ta han det lille svinet där…
- Det viktigaste är att bara slå dom man ser nu…
- Ja…
- Ja, det är bara att piska….
- Han där….”
- Den lille djävle apedjävelen….
*skratt*
- Ska han va steril när jag får tag på honom?
- Ja, han ska ha sig så duktigt med stryk så han inte kan stå på benen
- Där är en till i svart och vitt

Saken handlar inte huruvida om polisen kallar folk för ‘blattar’ eller inte – som dessvärre debatten tycks kretsa runt – utan om det invandrarhat och den rasistiska attityd som genomsyrar poliserna. Jag håller med polisfackets Jan Karlsen om att polisen (poliserna) skall stängas av från tjänsten med omedelbar verkan.

Polisväsendet borde se sig som en servicemyndighet som skall hjälpa, stödja, värna och skydda människorna i samhället. Den här attityden skall egentligen vara helt och hållet oacceptabel. Det borde faktiskt inte ens vara en debatt om saken är acceptabel eller inte.

]]> http://liljeros.wordpress.com/2009/02/05/polisattityder/feed/ 15 liljeros http://liljeros.wordpress.com/2009/01/22/no-we-cant/ http://liljeros.wordpress.com/2009/01/22/no-we-cant/#comments Thu, 22 Jan 2009 21:27:58 +0000 liljeros http://liljeros.wordpress.com/?p=639 ]]>

Ibland slår intelligentian till så rutorna skallrar.

Klicka på bilden för att läsa texten

Jag skrev ett inlägg för ganska exakt ett år sedan om musikduon Yello i ”Dieter Meier, Kjell Alinge och far”.

Dieter Meier berättar nu i en ganska färskt intervju att man tydligen är på gång med ett nytt album. Även om Dieter vill tona ned sin betydelse för dagens house-, techno- och electronicamusik är det en intressant upplevelse att 25 år senare  lyssna på deras två första album Solid Pleasure (1980) och Claro Que Si (1981) (för er som har Spotify är det bara att klicka på länkarna).

De två albumen är numera remastrade med en mängd extraspår från 12″-remixer mm. Det förstnämnda albumet är inte lika lättlyssnat som det andra men bägge två visar vilken kreativitet och förnyelseanda som rådde hos dessa båda herrar vid tidigt 80-tal.

I intervjun berättar bland annat Dieter Meier lite om historien bakom Yello. I en passage får han också frågan om vad han tycker om piratkopiering och man blir glad när även gamla rävar i branschen förstår vad det egentligen handlar om:

”What do you think of download piracy?

Meier: We’ve had all that before. People Thought music cassettes were going to wreck the industri. It wasn’t true at all -  it was a wonderful method of disseminating music. The music industry will go bust because of its own stupidy, not because of downloads. It’s a reactionary industry that’s stopped developing emerging artist….

….If a band like YELLO were to appear today, it wouldn’t through this media. The industry is broken down, corrupt and rotten to the core.”

Så insiktsfulla och verklighetsnära visdomsord växer inte på träd bland den äldre generationens konstnärer precis.

Intervjun i sin helhet finns här, from med sidan 10 och fem sidor framåt:  The Strellson Magazine No 1.

Fler Yello-album i kronologisk ordning är:
You Gotta Say Yes To Another Excess (1983)
Stella (1985)
The New Mix in One Go (1986)
One second (1987)
Flag (1988)
Baby (1991)
Zebra (1994)
Pocket Universe (1997)
Motion Picture (1999)
The Eye (2003)

Läs även andra bloggares åsikter om the strellson magazine, yello, dieter meier, claro que si, solid pleasure, piratkopiering, skivbolag, piratnedladnning, nedladdning av musik

En artikel i Svenska dagbladet förra veckan berättade om en intressant undersökning där man återupplivat Milgrams lydnadsexperiment i modern tappning. Precis som man kan förvänta sig har egentligen inget hänt med mänskligheten de senaste 40 åren. Av någon anledning finns  inte artikeln att tillgå på nätet så jag klipper in den här.

Tortyrstudie förvånar forskare

De allra flesta människor torterar om de beordras till det, visar en vetenskaplig studie publicerad i tidskriften American Psychologist. Experimentet visar också att ålder och kön inte spelar någon roll.

Idag har nära 50 år gått sedan Yale-psykologen Stanley Milgrams kontroversiella och klassiska lydnadsexperiment.

Nu har en amerikansk socialpsykolog visat att folk överlag fortfarande är lika villiga att åsamka medmänniskor smärtsamma elchocker, ifall de beordras att göra det av en person med auktoritet. Resultatet är på samma gång banalt och skrämmande; folk gör som de blir tillsagda även om det strider mot mänsklig moral och förnuft. Det är den konkreta situationen, inte enskilda individers moral och etik, som avgör vem som blir torterare.

Milgrams studie gick till så här: försökspersonerna lurades att tro att studien handlade om straff och inlärning. De instruerades att straffa en annan försöksperson, en elev, med allt starkare elchocker när han svarade fel på olika frågor. Egentligen var eleven en skådespelare, och inga faktiska elchocker gavs.

Trots att ”eleven” skrek av smärta, bad om nåd och till sist föreföll bli medvetslös fortsatte de flesta försökspersonerna att elchocka på order.

Många blev stressade och klagade inför försöksledaren, en auktoritär typ i vit rock, men övertygades av dennes myndiga försäkringar om att allt var i sin ordning. I själva verket kunde deltagarna avbryta när de ville.

Resultatet av Milgrams studie chockade. Och gav en delförklaring till varför vanliga människor kan utföra ohyggliga dåd, som i de nazityska förintelselägren eller Abu Ghraib-fängelset i Bagdad.

Socialpsykolog  Jerry Burger vid Santa Clara University har inte gjort en exakt kopia av Miligrams experiment, utan en mildare variant. Den påstådda strömstyrkan var lägre. Försöket drevs heller inte till sin spets, så att ”eleven” spelade medvetslös.

I Burgers experiment fanns också en ny variabel. Han lät försökspersonerna se en annan försöksperson, som protesterade och vägrade fortsätta med elchockerna. Tanken var att undersöka om det blev lättare att avbryta ifall man såg att någon annan gjorde det. Men skillnaden var marginell.

- Förbluffande, kommenterade Jerry Burger för Reuters.

Enbart 30 procent av deltagarna vägrade genomföra försöket.

TT

Publicerad i Svenska Dagbladet  -  2008-12-20

Läs även andra bloggares åsikter om milgrams lydnadsexperiment, milgramexperimentet, stanley milgram, milgram, socialpsykologi

För över ett år sen skrev jag blogginlägget Det sunda förnuftet. Idag sprang jag på Ny Demokratis valfilm från 1991 med samma namn. Det sunda förnuftet ser likadant ut nu som då.

Läs även andra bloggares åsikter om sunt förnuft, ny demokrati

Svd:s Näringsliv skrev i lördags om Kapitalismen i sjukläge att kapitalismen som samhällsform har fått sig en ordentlig törn efter finansmarknadens krasch i USA.  I artikeln säger den före detta aktie- och optionsmäklaren Rickard Engström:

”Många hugger på kapitalismen just nu, men det är inte systemet i sig utan aktörerna och regelsystemen det är fel på.”

Har vi hört det förut? Det är inte vapen som dödar, det är människan! Det är inte fel på det kommunistiska systemet, det människan i systemet som roffar åt sig!

Läs även andra bloggares åsikter om kapitalism, kommunism, rickard engström, ideologier

Efter tänkvärda ord som Risker och The Invitation kommer här ytterligare en liten prosadikt, Lyssna, av någon anonym ute på nätet.

Lyssna

När jag ber dej lyssna på mej, och du börjar ge mig råd,
så har du inte gjort det jag bad dig om.

När jag ber dej lyssna på mig,
och du börjar berätta för mej varför jag inte borde känna så,
så trampar du på mina känslor.

När jag ber dej lyssna på mig,
och du känner att du måste gör något för att lösa mina problem,
har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka.

Lyssna! Allt jag bad om var att du lyssnar,
inte pratar eller gör – bara hör på mig.

Och jag klarar mej själv. Jag är inte hjälplös.
Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös.

När du gör något för mej, som jag kan och behöver göra själv,
så bidrar du till min ångest och svaghet.

Men när du accepterar som ett faktum, att jag känner vad jag känner,
oavsett hur irrationellt det är, så kan jag sluta försöka övertyga dej,
och kan börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom denna
irrationella känsla. Och när det är klart, då är svaren uppenbara
och jag behöver inga råd.

Irrationella känslor är meningsfulla när vi förstår
vad som ligger bakom dem.

Kanske det är därför böner fungerar ibland för en del människor,
därför att Gud är stum och han ger inte råd eller försöker ordna saker.
”Dom” bara lyssnar och låter dej klara ut det själv.

Så var snäll och lyssna och bara hör på mej. Och om du vill prata,
vänta en minut på din tur, så skall jag lyssna på dej.

(Anonym)

Läs även andra bloggares åsikter om tänkvärda ord, the invitation, risker, lyssna, prosadikt

I mångas ögon var Adolf Hitler en stor man. Man kan tycka vad man vill om hans metoder att ta sig an landet och förhållandet till omvärlden men för många var han en messias och frälsare som kom med framtidstro och hopp om ett bättre liv.

Efter första världskriget kände sig folket (”folket” får här stå för den population av tyska människor som bar fram Hitler -32) förrådda av den sittande regeringen. Genom vinklad krigspropaganda till folket hade man ingivit hopp om att kriget låg till tysklands favör. När sedan regeringen, strax efter Tyska novemberrevolutionen, plötsligt begärde vapenvila, vilket så småningom ledde till Versaillesfreden, kände man sig helt överkörd. Versaillesfreden innebar fullständig kapitulation för Tyskland där man bland annat fick ta på sig hela ansvaret för att ha startat kriget 1914 samt tvingades betala ett astronomiskt krigsskadestånd till segermakterna, då motsvarande nära 100.000 ton i rent guld. Detta födde Dolkstötslegenden som menade att folket hade blivit förrått av novemberrevolutionen som ovillkorligt lagt ned vapnen fastän den tyska armén var ”obesegrad” i fält (”dolkstöt i ryggen”).

Hitler var så klart en stor förespråkare av dolkstötslegenden som blev en av de drivande krafter som gjorde att han till slut fick oinskränkt makt över hela Tyskland. Folket kände sig först och främst svikna av sina egna men också förnedrade och förödmjukade av västmakterna genom versaillesfredens ovillkorliga ramar och begränsningar.  Dessutom fick man bära det moraliska ansvaret till att ha startat kriget. Trampar man ned en nations stolthet fullständigt i dyn på det sättet skapar man en grogrund för nationalistisk återuprättelse, återupprättelse gentemot omvärlden. Då människor ofta i många kulturer identifierar sig med nationen blir nationalismens attribut högst påtagliga, för att inte säga personliga, för varje enskild individ. Den latenta kraft som innehas av miljoner människor som känner sig personlig kränkta kan vara farligt att förbise och kan någon karismatisk ledare knyta an till denna känsla, få människor bekräftade och tagna på allvar, och sedan kanalisera denna kraft att återta människors självkänsla och stolthet, kan i stort sett vilken förändring som helst ske.

Tyskland ekonomiska situation efter första världskriget var dessutom helt under isen, till viss del beroende på det sanslösa skadeståndet men naturligtvis också för att kriget i sig hade kostat ofantliga summor pengar. En galopperande inflation med en lika galopperande massarbetslöshet, tillsammans med versailllesfredens  konsekvenser, skapade ett fruktansvärt trauma hos folket som Hitler skickligt tog till vara och resten är historia. Han fick människor att återigen tro på sig själva genom nationalismens honungsglacerade yttre. Genom tro och hopp om förändring skulle jobben komma åter, missdårarna som försatt landet i ruiner  straffas och Tysklands anseende i världen återupprättas. Eller något förenklat; Sieg heil! eller Ein Folk, Ein Reich, Ein Führer!

USA har påverkat världen otroligt mycket de senaste hundra åren. Ofta är uppfattningen om USA som nation dubbelbottnad eller polariserad. Man kan tycka att USA har för en helt felaktig politik men ändå gilla dess kultur och mångfald. Man kan också innerligt hata allt vad USA står för eller älska det från topp till tå.  Själv  tillhör jag den förstnämnda kategorin och har korsat landet från öst- till västkust via  Interstate-vägarna och tycker landet är så mångfacetterat att det faktiskt är enastående att ett det ens håller ihop under en enda nation. Men så klart är kittet som håller ihop dess femtio stater nationalismen, men lika mycket som nationalismen sammanbinder det amerikanska folket hotar det även att splittra det.

Sittande regering (bushadministrationen) anses av många, såväl av amerikaner i allmänhet (folket) och människor i omvärlden, försatt USA i en prekär situation där man inte längre respekterar USA som nation och där anseendet har sjunkit botten. Istället för dialog och samverkan har man fört en envägskommunikation där man kört över dem som inte ”är med”. Man har fört ”konfrontationsmodellen” för att lösa problem, bomber har fallit och stridsvagnar har rullat in. Man för idag krig på två fronter, man har militär  närvaro i 140 länder runt om i världen, 25 av dessa har betydande styrkor (källa), och inte ens republikanerna i kongressen tycks lyssna på sin egen regering längre. Fastän detta sakläge beror på en utrikespolitik förd i decennier får nu bushadministrationen klä skott för alltihop. Man behöver helt enkelt en syndabock och det passar alldeles utmärkt att syndabocken inte bara är ond utan dessutom korkad och dum.

Inrikespolitiskt ser det inte heller värst vidare speciellt bra ut. Finanskrisen har svällt till enorma proportioner vilket dessutom spätt på den redan minst sagt negativa utrikespolitiska  tonfallet hos omvärlden. USA har 2009 ett budgetunderskott på 482 miljarder dollar (motsvarande över 18.000 ton guld) och som dessutom bara ökar. Detta ökar på den patologiska statsskulden som nu ligger på ungefär sanslösa 10,5 biljoner dollar [källa] (cirka 400.000 ton guld). En eskalerande arbetslöshet tillsammans med att många amerikaner måste lämna hus och hem, då man inte längre kan betala räntekostnaderna, skapar ångest för framtiden. Lägg ihop detta med den sargade amerikanska självbilden där världen numera unisont ser ned på nationen utan respekt och tillit, och vi får ett nationstrauma, kanske inte riktigt så illa som 20- och 30-talets tyskland (än!), men för sin samtid, högst allvarligt.

I detta läge var Barack Obamas ankomst tämligen vältajmad. All denna latenta och underliggande kraft för att återupprätta nationens självbild och stolta nationalistiska tradition – direkt kopplad till varje amerikans personliga självbild – samlar han skickligt och vant upp i enkel och knivskarp retorik som träffar varje amerikan mitt i hjärtat, känslans medelpunkt. Genom tro och hopp om förändring skall nya arbeten skapas, ansvariga som försatt landet  i det enorma skuldberget ges mindre utrymme (kväsas) och USA:s anseende i världen återupprättas. Eller något förenklat; Yes, we can!

Att jämföra Adolf Hitler och Barrack Obama är inte helt riskfritt och kräver att man har förmågan att höja  abstarktionsnivån några snäpp. Deras ledarskap har fötts ur likartad miljö och situation och de använder sig av mycket likartade instrument för att tillskanska sig makten. Båda har ett ursprung som ”underdog” där Hitler var den misslyckade och hunsade konstnären och Obama färgad i ett land där rasismen blomstrade. Att de närmar sig förklaringsmodeller på helt skilda vis är egentligen inte så relavant utan vad jag vill förmedla är att det egentligen inte är så stor skillnad mellan dessa män mer än att de har valt en sida, en förklaringsmodell, med olika typer av lösningar. Men framförallt kan man verkligen också förstå hur Hitler  en gång tog makten, bortanför infantil demonisering och förenklade skygglappar. Obama har idag en nästan oinskränkt makt över USA. Alla knäfaller likt fallande käglor framför hans fötter. Den sittande presidenten Paul von Hindenburg utsåg Hitler till Rikskansler, förvisso efter starka påtryckningar. Bush är så ödmjuk mot Obama att man undrar om han fått en tegelsten i huvudet. Nu har emellertid Obama en större majoritet än vad Hitler hade men ändå, när folket ger all tillit och resurser i någons händer kan ingenting för stunden stoppa det skenande godståget. Det är bara att hålla tummarna att det går åt ”rätt” håll.

Varför Hitler och Obama valt sina olika ståndpunkter beror på hur man skuldbelägger sin omvärld. Hitler lade all skuld på de styrande och/eller judarna som skulle ”utrotas”. Obama i sin tur skuldbelägger  egentligen de abstrakta ”system” som man skall ”förändra”, men visst har han även utmålat Bush till syndabock många gånger. För folkets spelar det egentligen inte så stor roll förutom att det måste vara ett motsattsförhållande till det som redan varit då motstånd lättast byggs upp av en ytterlighet. I tjugo- och trettiotalets Tyskland växte motståndet upp utifrån en fullständig förnedrande kapitulation, i dagens USA har motståndet uppkommit ur alla år av krigshets. Detta resonemang blir ju  högst förenklat men om man skall ta sig upp på högre abstraktionsnivåer så blir det schematiskt.

Även på organisationsnivå handlar det om ”positiv anda” och ”kreativ miljö” som skapar ”framgångsrika företag”. För vilken företagsledare eller aktieägare skulle inte vilja att alla satt på kick-offen och skrek: ”Ja, vi kan!” eller ”Medarbetare, företaget och VD:n framför allt!”. Ett bra exempel är när Apple introducerarde Iphone eller som i filmen nedan; Iphone 3G. Iphone-hypen är skapad genom känslomässig identifikation av grupptillhörighet och i slutändan – den egna självbilden.

Det blir lite lustigt i sammanhanget när man säger att man väljer just Iphone genom det ”fria valet” när man  i själva verket inte har någon som helst kontroll över de känslor reklam och propaganda triggar.

Jag satt på en föreläsning av och med Jörgen Johansen för ett tag sedan. Jörgen är en gammal aktivist och polemiker som har tendens att måla upp samtiden i en ganska svartvit beskrivning (även om han inte tycker så själv alltid). Hans fem timmars monolog var förvisso ganska underhållande men av förekommande anledning inte speciellt nyanserad. Bland annat drog han slutsatsen att USA nu drar sin sista suck då alla gamla imperier genom historien alltid tiden före den stora kollapsen får ett gallopperande budgetunderskott som man försöker ”balansera upp” genom att öka den militära närvaron i omvärlden. Det låter ju lite som sunt bondförnuft men jag tror att dessa typer av företeelser är lite mer komplexa än så. En sak är ju att se på schematiska och övergripande mönster för att förstå sammanhang, men att dra slutsatser utifrån dessa mönster om vad som komma skall är en helt annan sak. Efteråt tänkte jag just tanken att man nog inte skall underskatta USA:s förmåga att anpassa sig till sin omvärld och därför ser jag tiden framöver som oerhört intressant och hoppas ärligt talat att USA som nation även i framtiden skall fungera som kreativ generator för resten av världen. Vad Jörgen Johansen hoppas och önskar är ju ganska uppenbart och liknar mest Hitlers skuldbelägg och hat än Obamas dito, även om de inte råkar ha samma ståndpunkter.

Till dem som inte sett hela Barrak Obamas lysande vinnartal rekommenderar jag nedan video.  Under  några valda Hitlertal under trettiotalet. Bägge triggar samma mekanismer och känslor i den biologiska kroppen, skillnaderna ligger bara på kognitionsnivå.

Jag har även tagit med McCains förlorartal, inte för att det var så strålande retoriskt utan för att det kändes ovanligt ärligt och ödmjukt och tycker därför han är värd en liten minnesruna här.

Obamas vinnartal i sin helhet. Även med svensk textning på Svt:s hemsida här.

Engelsktextat ihopklipp av flera tal av Hitler (textning ej på professionell basis).

John McCain erkänner sig besegrad.

Läs även andra bloggares åsikter om barack, obama, mccain, usa-valet, demokrater, republikaner, självbild, identifikation, hitler, nationalsocialister, tyskland, depression, recession, domedag, messias, jesus, budgetunderskott, statsskuld, iphone, apple, mac, jörgen johansen

Jamen, det var väl kul, att Barack Obama tog hem segern till slut. Alternativet med en president som inte skulle ha en överdrivet lång väg till en åldersrelaterad hjärtinfarkt och där arvtagerskan hette Sarah Pallin, var kanske inte det optimala för en ljusnande och hoppfull framtid för landet i väster.

Martin Jönson uppmanar alla framtida politiska kampanjmakare att ”….se till att utnyttja de digitala nätverken” så väl som Obamakampanjen lyckats med. Därefter pekar han på Mona Sahlins försök att göra detta. Jag tycker Monas YouTube-video talar för sig själv utan kommentar.

Läs även andra bloggares åsikter om mona sahlin, barack obama, obama, usa-valet, usa, valet i natt, martin jönsson, Sarah Pallin

Angående mitt inlägg om Jörg Haider så kan man kanske tycka att det var både infantilt och otrevligt men jag var helt enkelt ärlig och visade vad jag kände. Jag tror att det är många som inombords drar på mungiporna om detta men rättar sig ledet och uttalar sig helt annorlunda (politisk/social korrekthet?) vilket jag har full förståelse för. Att det finns nyanser och annorlunda synvinklar än mina ”invektiv” om Jörg Haiders politik kan jag mycket väl tänka mig men för mig kommer hans idéer ändå ligga så nära nationalsocialistiska tankegångar det går utan att kalla sig nazist.

Enligt Nyheter 24 var han inte bara alkoholmissbrukare utan även kokainist och pederast. Men det har naturligtvis ingen som helst relevans.

No relevance.

Och ja, jag har rensat alla “invektiv” om mig här på bloggen, här för jag min egen partilinje. Sic!

Tillägg: Fler bilder som inte har någon som helst relevans.

No relevance.

No relevance.

No relevance.

Läs även andra bloggares åsikter om jörg haider, politisk korrekthet, pk, politisk inkorrekthet, invektiv, känslor

Jörg Haiders föräldrar var aktiva nazister under andra världskriget, vilket de också straffades för efter kriget enligt Wikipedia. Om det var detta som gjorde honom till den främlingsfientliga, intoleranta  och nationalistiska högerpopulisten är svårt att svara på men sannolikheten är nog ganska hög.

Man skall inte känna njutning när andra far illa eller mår dåligt. Man skall heller inte gotta sig i annans död eller förnedrande eftermäle. Men ärligt talat har jag väldigt svårt att inte visa förnöjsamhet när denna präktiga, intoleranta, revlevnadsfascistoida och högerradikala relik från tyskt 30-tal kör ihjäl sig, dyngrak med 1,8 promille i blodet direkt från en gaybar, vilket är långt från en ärofylld död.

Tillägg om detta inlägg här.

Läs även andra bloggares åsikter om jörg haider, högerpopulism, nazism, känslor, politisk korrekthet

Ola Larsmo var på OBS! P1 idag och gav lyssnarna några fina svängar angående det kvasiintellektuella tjatet om ”gammelmedier” och ”web 2.0″. Han konstaterar att de ”nya” digitala medierna är alldeles för lika de gamla  medierna för att kunna kalla sig nya som skall ersätta det gamla.

De som sitter där i sina elfenbenstorn och skriver om det revolutionära bloggandet vet antagligen inte ens vem Marshall Mcluhan är, men det bryr de sig knappast om. Bloggandet är till stora delar en värre variant av kvällstidningspandemoniumet, helt fritt från källkritiska perspektiv samt mest ett hopkok av tyckande och hörsägen.

Ola Larsmo i OBS! P1 (6.45 minuter in i programmet)

Läs även andra bloggares åsikter om ola larsmo, webben 2.0, web 2.0, gammelmedier, transparens, digitala medier, marshall mcluhan, bloggar, blogg, p1, obs!

Ibland hittar man de där små nischade universitetsuppsatserna, i ämnen som man helst hoppas att ingen student ens skulle tänka tanken att skriva. Förr hamnade de i en låda långt ner i källaren under institutionen men idag genom digitala medier och Internet finns alltid något spår kvar. Mitt bidrag här är att förstärka detta digitala spår för en sådan här uppsats får inte glömmas bort.

Jag beundrar inte bara uppsatsskrivaren som ger sig in på området som sådant med oblyga ögon, utan även handledare och opponent som verkligen måste lägga känslor och förutfattade meningar på hyllan och strikt hålla sig till rationella tankegångar och argument. Inte nog med att ämnet avhandlas i en C-uppsats utan skribenten benar vidare i en D-uppsats i samma fina anda några år senare. Var så goda och trevlig läsning!

”Världens största kuk” – en enkätstudie om fisting bland män som har sex med män (C-uppsats)

Fist fucking – en litteraturgenomgång (D-uppsats)

Bägge skrivna av universitetsadjunkten på Karolinska Institutet, Mats A D Christiansen.

Läs även andra bloggares åsikter om fist fucking, fistfucking, uppsatser, ensam är starkt, mot strömmen

Will Ferrell kan vara rätt kul ibland, det här var dock roligare än vanligt. Har svårt att inte se om det om och om igen. Vad som egentligen är roligt vet jag inte riktigt, kanske bara för att han försöker hålla ett korrekt yttre till en massa dumheter som verkar ha en ‘viss‘ signifikans….

”Wow, 464 other people have that name, that’s very specific.” Det är ju bara för bra!

Läs även andra bloggares åsikter om will ferrell, humor, jättekul

Percy Nilegaard har idag funnit kärleken i Argentina, i alla fall enligt Johan Rheborg och han borde ju veta.

Läs även andra bloggares åsikter om killinggänget, percy nilegaard, nilegård, kärlek, carmen

Om nu någon som inte är van vid att läsa bloggar läser denna text vill jag uppmärksamma på de länkar som ligger inbäddade i texten. Dessa länkar kan vara av betydelse för den övriga texten så klicka gärna på dem.

Tog en planlös tur med bilen igår kväll, strax innan solen gick ned. En del märkliga saker har hänt mig sista tiden och jag tänkte att kanske bilkörandet kunde få till en sån där lagom avslappnad meditativ känsla att fundera på sakernas tillstånd. Bilen har en hyfsad stereo (det finns värre) och jag lät därför Sigur Rós spela ganska högt. Funderande leder ofta till att man funderar på saker som man egentligen inte alls hade tänkt fundera på från början. Min plan att fundera på just sakernas tillstånd denna kväll (läs; mitt tillstånd) sprack därför bara efter ett par kilometer.

Jag kom att tänka på Rolf Hersson vars insändare ”Humanisterna – samfund för ateister” (som kommentar till ordförande i Humanisterna Christer Sturmarks inlägg tidigare i veckan) som jag läste i fredagens SvD. Jag tyckte insändaren var väldigt bra där han i huvudsak går i skarpt angrepp till Christers Sturmarks påstående  om att alla i förbundet i Humanisterna inte är ateister utan också agnostiker men att han några månader tidigare i Tro och Vetande 2.0 kallade agnostiker för ”mesiga” som inte vågar kalla sig ateister fastän de egentligen är det.  Därefter blir det en kort men alldeles utmärkt definition om skillnaden mellan ateism och agnosticism.

Saken har även på senare tid dykt upp på diskussionsagendan med vänner och bekanta och därför hajade jag till lite extra. Jag kallar mig dessutom själv för agnostiker (bl.a. på Facebook) vilket en del kanske ställer sig frågande till då jag gärna går igång om kristendom kommer på tal och mest låter som en dogmatisk ateist vid dessa tillfällen. Detta vill jag därför ge en förklaring till.

Religion är ett ganska svårt ämne, jag vet. Samtidigt som det finns så mycket helande, läkande och samhörighet i religioner är de svåröverträffade vad det gäller att ställa till med elände, både för den enskilda människan och för hela folkgrupper. Det är religionen som den samhälleliga och politiska formen jag har svårt för, speciellt när det handlar om kristendom. Den enskilda tron är upp till var och en och den bryr jag mig faktiskt inte om även om jag tror att det finns andra vägar till andlighet än religionen, bortanför fräcka bilar, stereoprylar (look who´s talking) och karriär.

Varför just kristendomen ofta blir föremål för mitt agg beror på flera orsaker. För det första anser jag att man bör ha full insikt i den religion man kritiserar och det har jag bara i just kristendomen. För det andra har jag svåra problem med den mentalitet ofta kristendomen för med sig i form av intolerans,  översittarton och uppblåsthet gentemot andra religioner och när vi dessutom i väst gärna vill predika förträffligheten med  vår fina demokrati blir allt för mig tämligen patetiskt. Jag har inte den kunskap i ämnet att påstå att kristendomen skulle var den enda  religionen med detta förhållningssätt gentemot andra men jag upplever den så utifrån det kristna land jag faktiskt bor i. För det tredje är det när kristendom blandas ihop med politik som jag ibland brister på riktigt. När uttalade kristna högerpolitiker lägger beslag på moral, etik och medmänsklighet ser jag det som långt värre elände än när nynazister sades lägga beslag på svenska flaggan (förtydligande; i förhållande till nazism är jag antinazist).

Själva principen med moral hos kristna är att den är given av gud och det blir därför svårt för dem att acceptera någon annat än att deras guds ord och moral är homogent. Då jag inte tror på en allsmäktig gud kan jag inte förlika mig med att moraliska principer skulle vara nåt annat än av människan skapad. Jag tror att moralen har en evolutionär funktion som skapats genom årmiljoner vilken har ökat chansen för gruppens eller flockens  överlevnad. Moral och etik handlar därför i grund och botten om att hjälpa varandra för att kunna samverka och fungera som ett starkt kollektiv. Varför man skickade upp de moraliska principerna till himlen och gjorde dem till fördömande och fördomsfulla pekpinnar har jag svårt att svara på men uppenbarligen tyckte man det var en bra idé och kanske med någon typ av pragmatiskt ändamål när det begav sig. Min tro på uppkomsten av moral bygger dock inte på gamla texter ,som egentligen ingen kan tyda fullt ut, utan på vetenskap som naturligtvis inte alltid är hundraprocentig men defintivt höjer sannolikheten för en trolig sanning i jämförelse med att gud skapade världen. Men fortfarande lämnar möjligheten att det inte är så vilket inte ateisten gör då denne istället förnekar och dogmatiserar.

När jag gick ur kyrkan för snart 20 år sedan hade jag även då en stark känsla av det faktum att människan inte visste allt och än idag har jag denna insikt. Den mänskliga fattningsförmågan är ytterst begränsad och det är egentligen inte mycket runt omkring oss som vi kan bevisa som absolut sanning, åtminstone inte om vi ser till hela universum. Att därför som ateister förneka eller fördöma något som vi faktiskt inte vet något om är för mig smått märkligt och tillhör det mer dogmatiska förhållningssättet som annars religioner så gärna anammar. Agnosticism ställer sig ödmjukt till det som inte känt, verkar irrationellt eller de förhållanden som ses som oförklarliga. Agnosticism menar inte att det finns ett yttersta väsen, en allsmäktig gud som skapare av världen, men förnekar å andra sidan inte att det faktiskt kan finnas något som en gång skapade universum som vi med vår fattningsförmåga inte kan greppa. För hur kan vi veta att så inte är fallet? Man kan tro att så är fallet men knappast veta. Ateister är med andra ord precis lika ovetenskapliga som sina religiösa fanatiker som de klankar ned på.

Jag är övertygad om att religioner, så som vi betecknar religioner idag, inte behövs och att vi bör sträva åt ett sekulariserat samhälle. Vissa påstår motsatsen, att dagens samhälle skapar ett tomrum av saknad andlighet. Jag har svårt att acceptera att andlighet och kristendom är samma sak, precis som att moral och kristendom skulle vara det. Andlighet för mig handlar exakt om de frågor som prosapoemet Invitationen ställer. Inte direkt meningen med livet utan snarare meningen med nuet. Andlighet är förvisso en känsla men det går faktiskt att konkret peka på även om det slår bakut hos vissa.

Det är inte lätt att skriva om sånt här utan att det låter kvasi men en sak har jag klart för mig, vägen till andlighet är definitivt inte bara genom kyrkan och gud och frågan är om det ens är den andlighet som vi behöver idag. Vi sitter redan med skiten knät men vet inte hur vi skall bära oss åt för att använda den då religionerna lagt monopol på och tagit ifrån oss förmågan. Det innebär inte att vi måste krypa till korset igen och låta oss förnedras med bibelns ord om försoning och förlåtelse, vi kan det så bra själva för det är vi som en gång skrivit texterna.

Det jag egentligen skulle fundera över under min kvällstur på motorvägen dök upp några timmar senare, lagom tills det var dags att gå och lägga sig. Tack för den.

Läs även andra bloggares åsikter om agnosticism, ateism, demokrati, humanisterna, tomtar och troll, politik, invitationen, the invitation, försoning, andlighet, förlåtelse, rädsla, lojalitet, vemod, andnöd, ångest, religion, agnostiker, ateist

Jag lade ut en liten dikt här för ett tag sedan, Risker, en prosadikt som när jag läste den första gången sa så mycket, men att den idag inte känns lika aktuell eller kanske är ännu mer aktuell beroende på hur man ser det.

Idag ramlade jag på ännu en sådan där text genom en god vän som det knyter sig i magen när man läser. Skriven av Oriah Mountain Dreamer när hon en dag kommer hem efter en meningslös fest med ytligt materialistiskt prat om vad man lyckats tillskanska sig eller förmått sig att göra. Dikten spreds sig över hela världen, framförallt via Internet, och som ett svar på alla de reaktioner hon fått har hon även skrivit en bok där hon rad för rad går igenom dikten och på djupet tar upp de stora frågorna som rädsla, sorg, misslyckanden, längtan och svek utifrån egna erfarenheter, det som alla bär på dagligen.

Jag har nu inte läst boken, jag tror å andra sidan att dikten nedan räcker på nåt sätt. Frågorna är ställda och den enda som kan besvara dem är den lilla enskilda människan som förmodligen redan har dessa frågor inom sig men aldrig tillåtit sig att väcka dem.

Jag förundras dock lite över att jag inte ramlat på den förrän nu.

Invitationen
Jag bryr mig inte om hur du tjänar ditt uppehälle.
Jag vill veta vad du längtar efter och om du vågar drömma om att nå din längtans mål.

Jag bryr mig inte om hur gammal du är.
Jag vill veta om du vågar göra dig löjlig för kärleks skull, för dina drömmar, för att känna att du lever.

Jag bryr mig inte om vilka planeter som står i konjunktion med din måne.
Jag vill veta om du har nått djupet i din sorg, om du har låtit dig öppnas av livets svek eller blivit knuten och sluten av rädsla för mer smärta.
Jag vill veta om du kan sitta hos smärtan, min eller din, utan att försöka dölja den eller förminska den eller bota den.

Jag vill veta om du kan vara i glädjen, min eller din, om du kan dansa ohämmat och låta extasen fylla dig ut i tå- och fingerspetsarna utan att förmana oss att ta det varligt, att vara realistiska, att minnas våra mänskliga begränsningar.

Jag bryr mig inte om ifall den historia du berättar för mig är sann.
Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att vara sann mot dig själv; om du kan bära att bli anklagad för svek och inte svika dig själv; om du kan vara trolös och därför tillförlitlig.

Jag vill veta om du kan se skönhet även när den inte är vacker, varje dag, och om du kan ösa ditt liv ur dess närvaro.

Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller mitt, och ändå stå vid stranden av sjön och ropa ´Ja!´ till den silvriga fullmånen.

Jag bryr mig inte om var du bor eller hur mycket pengar du har.
Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlan, trött och sliten in i märgen, och göra det som behöver göras för barnen.

Jag bryr mig inte om vem du känner och hur det kommer sig att du är här.
Jag vill veta om du tänker stå med mig i eldens mitt och inte vika undan.

Jag bryr mig inte om var eller vad eller med vem du har studerat.
Jag vill veta vad som håller dig uppe, inifrån, när allt annat brister.

Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen trivs med ditt sällskap i de tomma stunderna.

(Oriah Mountain Dreamer)

Läs även andra bloggares åsikter om Oriah Mountain Dreamer, invitation, the invitation, meningen med livet och sådana saker

Tydligen kan islänningar inte bara skapa multinationella jättebanker utan också fantastisk musik. Sigur Rós var för mig den största behållningen på Way Out West. Vissa kritiker menade att de hade gjort bättre framträdanden men då jag inte hade sett dem förut så blev det hur bra som helst.

Konserten avslutades med det fantastiska eposet Popplagið från albumet ( ), som förövrigt sjungs på ett påhittat språk, vonlenska – hoppländska. Spåret är långt men för dem som aldrig lyssnat på Sigur Rós rekommenderas hela videon här under.

En sån här låt kräver naturligtvis också bra hårdvara. Tyvärr avslöjar den vad mina Dynaudio Focus 220 kombinerat med Primare SPA21 egentligen går för. Fastän man lägger 50 tusen bara på högtalare och förstärkeri låter det platt, odefinierat och grötigt. Det är nästan så att man har lust att göra det förbjudna; köra ut det i 5.1.

Om gud kan lova mig ett ljudsystem som man kunde vara nöjd med skulle jag vara hans tillgivne i all evighet. Men det vet jag å andra sidan aldrig kommer att hända. Amen.

Läs även andra bloggares åsikter om Sigur Rós, primare, dynaudio, focus 220, spa21, way out west, gudabra

Ofta vill man låta nynazister framstå som mer eller mindre korkade men rätt som det är överträffar verkligheten dikten. Ibland rejält.

Berlins inhemska nazister har enligt Der Tagesspiegel blivit upprörda över att stadens hinduer planerar att sätta upp två stycken svastikor på sina hinduiska tempel som är på gång att byggas i staden. Som bekant snodde tysklands nationalsociailister  denna tusenåriga asiatiska lycko-/solsymbol på 20-talet och idag vet ju alla vad hakkorset förknippas med. Men nu har alltså flera hundra nazister demonstrerat mot detta angrepp mot ”tysk kultur” vilket medförde att 1000 poliser fick kommenderas ut för att hålla ordning på några av demokratins grundstenar – åsiktsfrihet och yttrandefrihet.

Visst känns det som en nära på definition av ironi och det hade naturligtvis varit jätteskönt om så var fallet. Men icke, det är på fullt blodigt allvar.

Ibland undrar man hur långt människan kan gå när det gäller att rationalisera sin omvärld.

Läs även andra bloggares åsikter om svastika, hakkors, nazist, nazism, rationalisera, berlin, ironi

Hur många gånger vaknar man inte av alarmklockan och känner sig som en ihjälklubbad säl? För mig händer det titt som tätt och det tar flera timmar innan man är människa igen. Kanske inte lika ofta händer det att man vaknar urpigg, närvarande och med full kontroll på verkligheten. Oftast sker detta när man vaknar av sig själv utan externa alarmapparater, t.ex. mitt i natten. Under årens lopp har jag undrat vad detta beror på.

För ett bra tag sedan presenterades detta med sömnfaser på en föreläsning i psykologi jag var på. Jag blev genast intresserad även om inte saken var helt ny för mig, visst hade man hört talas om REM-drömmar och liknande men detta att kroppen sover olika djupt under återkommande faser eller cykler under natten hade jag inte riktig koll på. Det framkom att om man väcks i den djupaste fasen (fas 4) är kroppen i ett mycket svårväckt tillstånd vilket troligtvis korrelerar med antalet alarmsignaler och snoozetryckningar.

Man behöver 4-5 REM-drömmar per natt och ultimat torde därför vara att bli väckt strax efter den femte toppen/REM-drömmen när man sover som lättast.

Jag tänkte direkt tanken om man kunde konstruera en väckarklocka som väcker en i fas 1. Numera finns detta och klockan heter Sleeptracker. Självklart lyser detta TV-shop och lurendrejeri men jag kunde inte motstå frestelsen att pröva efter att ha läst på lite. Jag beställde helt sonika klockan (pro-varianten) från den svenska siten CoolStuff.se och fick den igår efter några dagars leverans.

Inte är speciellt snygg utan påminner mest om dekoren till Månbas Alpha från -76 men man skall ha den på när man sover så man behöver egentligen bara skämmas inför den person man delar säng med även om det kan vara nog så jobbigt ibland.

Har därför bara provat den en enda natt men hittills har allt funkat. Klockan registrerar alltså alla fas 1-tillstånd (eller nästan-vaken-tillstånd) och hur lång tid det förflyter mellan dessa under natten genom genom en rörelsesensor som mäter förändringarna i kroppens rörelsemönster under natten.  Den mäter  således INTE hur djupt man sover eller  hur snabbt man går in i de olika faserna.

Man ställer alarmet (både signal och vibrator) på en viss tid då man senast bör gå upp och ett window upp till 90 minuter. Normalt ställer man window på ca 20 minuter  efter en hel natts sömn vilket innebär att klockan startar alarmet när man sover som lättast mellan 06.40 och 07:00. Man får även ett genomsnittligt värde på tiderna mellan fas 1-tillstånden. Enligt manualen är det så att ju större detta värde är desto mer avslappnad har man sovit men  detta är högst individuellt. Man kan koppla den till PC:n (ej Mac) där man kan lagra och jämföra varje natt med varandra under tid men också t.ex. skillnanden när man druckit alkohol eller kaffe före sänggående. Att jämföra dessa data när man vaknar utvilad och fräsch med de gånger man känner sig klubbad av en norsk sälfiskare blir den referens man får använda för att få till en bra sömn i framtiden.

Det här ger livet nya dimensioner, vi får se om jag är lika exalterad om några veckor. Håll tummarna för det. Jag återkommer med en utförlig rapport då.

Jag har även hittat en liknande produkt aXbo som bygger på  samma principer. Här är en DN artikel som beskriver tekniken – Konsten att vakna helt utvilad.

Läs även andra bloggares åsikter om sleeptracker, sleep tracker, svårt att vakna, trött, sömnbesvär, sömnproblem, vakna pigg, vakna trött, klubba säl, axbo

Ibland känner man sig riktigt blåst och förnedrad, som nu. Först trodde jag givetvis att det var ett kul skämt men efter en koll på Prisma Tekniks hemsidan så verkar det nog fan stämma. För känsliga  och hyperemotionella ateister höjer jag varningens finger, det här är riktigt slaskig gore!

Aldrig mer tänker jag trycka på knappen på en övergångssignalapparat. Och den lilla äckliga handen tycker jag var och en kan klistra eller måla över så fort man ser en.

Ärligt talat så tror jag fortfarande inte att det är sant. Snälla någon, bevisa att allt är en lögn. Snälla.

Tillägg:

En viss Andreas Pettersson har tydligen JO-anmält saken.

Första Facebookgruppen.

SvD om saken.

Dagens Nyheter avslöjar att Prisma Teknik har leverarat denna knappsats till, hör och häpna, 17 länder! Ett konspirationsavslöjande som får en att börja misstänka att myterna om Opus Dei i bland annat Da Vinci-koden är sanna.

Läs även andra bloggares åsikter om prisma teknik, tibro, gud, kristna fundamentalister, tokkristna, kristna subversiva sekter, mörkermän, helvete, opus dei, da vinci-koden, konspirationsteorier

Nationalekonomen och universitetslektorn vid Lunds universitet, Ingemar Bengtsson, tar upp en sak i en debattartikel i dagens SvD som jag faktiskt grunnat på av och till; hur mäter och definierar man ett lands inflation?

Ingemar Bengtsson menar att de senaste 15 årens måttliga inflationstakt har gjort oss nästa intill obekant med verklig inflationen som vi nu är långt ifrån. Riksbankens främsta mål för sin existens är ju att bemästra just inflationen och använder konsumentprisindex (KPI) för att mäta denna. KPI har som bekant stigit till 4–5 procent i dagsläget. Problemet är bara att detta betyder inte att inflationstakten har stigit 4-5 procent utan att priset på vissa produkter (energi och några baslivsmedel) har stigit kraftigt vilket gör stora utslag i KPI. Priset på andra produkter och t.ex. arbetskraft har inte alls stigit i samma grad. Det genomsnitt som KPI visar är därför inte en rättvis bild av inflationstakten.

Ingemar menar vidare att Riksbankens strategi att höja reporäntan därför är felaktig.

”Det här kan leda till ett val av åtgärder som har verkan helt motsatt den önskade. Konkret, hur tänker sig Riksbanken att ökade räntekostnader för hushållen kan sänka kraven på löneökningar i en tid när arbetstagarna fått se sin reala köpkraft urholkas av kraftiga prisökningar på viktiga produktgrupper som energi och livsmedel? Tvärtom ökar risken för kompensationskrav i kommande löneförhandlingar, vilket i sin tur verkligen skulle leda till inflation.”

Ingemar Bengtsson tror att Riksbanken ser spöken på blanka dagen men jag undrar om Riksbankens medarbetare är så uppe i det blå att det inte vet vad ett index är eller har grundläggande kunskap  om problematiken kring medelvärden. Frågan är då varför Riksbanken kör på som om KPI är en rättvis måttstock för inflationen? Kör de på bara för att de inte vet vad de annars skall göra eller för att det är svårt att övertyga opinionen om det som Ingemar Bengtsson just förklarat? Ett stort, för att inte säga det största, problemet kring inflation är förväntningen om inflation. Säger auktoriteter och medier att inflationen ökar starkt höjer gemene affärsinnehavare eller importör priset  bara för att man inte vill missa tåget. Det kanske är detta som utgör Riksbanken scenario och handlingar därefter.

Tillägg 14 augusti: Inte helt oväntat svarar idag riksbankschefen och förste vice riksbankschefen på Brännspunkt att Ingemar Bengtsson har fel och att man minsann känner till alla premisser som han talar om. Det finns röster i båda läger, en del vill höja räntan, en del inte. Göran Persson i sin tur håller på Riksbanken. I USA ser inflationsläget ut så här.

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, riskbanken, ingemar bengtsson, svd, brännpunkt, stefan ingves

Lars Berges krönika i SvD idag, Ett folk som slutat tala om sin ensamhet, tittar lite på hur vi har förändrat vårt förhållande till ensamhet. Liksom jag, läser han ibland gamla tidningar och har studerat hur man förr i tiden formulerade sig i kontaktannonser. Förr skrev man rätt och slätt att man var ensam som fan och behövde sällskap, idag skulle man aldrig komma på tanken att skriva nåt liknande på Facebook eller Match.com. Idag vill man istället vissa hur socialt kompetent och aktiv man är i livet fastän västvärldens medborgare är mer socialt isolerade än någonsin, vilket kanske också är en rationell reaktion på sakens natur. Ett samhälle där allt fler känner sig ensamma kämpar mot denna ensamhet vilket yttrar sig i en social korrekthet där ”ingen” är ensam.

Det är dags att höja upp ensamheten som nåt fint igen så att man kan lära sig att hantera den i sin personliga utveckling. För det är det som är huvudproblemet med dagens ensamhet; vi vet inte vad vi skall ta oss till när allt omkring oss saktar ned och ensamheten tränger på. Kan man lära sig hantera sin ensamhet känner man sig inte lika ensam längre och den sociala skammen i att vara ensam kanske inte blir lika påtaglig.

Läs även andra bloggares åsikter om ensamhet, ångest, kontaktannonser, lars berge, svd

Jag har nog inte varit en av de mer högfrekventa bloggarna den senaste månaden – i alla fall inte här på WordPress, min träningsblogg däremot uppdateras löpande – men jag skall försöka skärpa mig i fortsättningen.

Några intryck från helgens Way Out West i Göteborg.  Själva konceptet att lägga en seriös musikfestival mitt i Slottskogen ett par hundra meter från där man bor är naturligtvis helt fantastiskt. Förra årets WOW gav mersmak och man hoppades att det skulle bli ännu bättre i år. Det blev det dock inte. Inte för att det blev sämre men genom att man hade högt skruvade förväntningar så kändes det sämre. Vissa saker hade man däremot organiserat bättre.

För det första hade man återigen sjukt tur med vädret. Fastän metereologerna lovade skitväder föll det knappt en droppe under hela festivalen. Förvisso blev det lite lerigt här och var då det hade regnat stora mängder under veckan men många av de utlagda plastmattorna hindrade att hela tillställningen blev ett Somme 1916.

Alla toaletterna låg uppradade längs en enda lång toagata. Säkert logistiskt smidigt att kunna tömma alla på samma plats men befann man sig i ett öltält vid entrén fick man mer eller mindre traska genom hela festivalområdet mitt mellan de båda stora scenerna Flamingo och Azalea och det gagnar varken festivalbesökare, publik eller gräset man gick på (där det inte fanns plastmattor). Det fanns däremot tillräckligt många toaletter detta år vilket var upplyftande!

Scenernas placeringar var också annorlunda detta år. Den mindre Linnéscenen med tält hade man flyttat längst söder ut istället för som förra året låta den vara placerad i mitten. Detta gav både positiva fördelar och negativa bisatser. Det positiva var att de både stora scenerna integrerade med varandra på ett föredömligt sätt. När Sigur Rós avslutade och Broder Daniel gick på var det mer eller mindre bara att vända sig om (såtillvida man inte stod längs framme vid scen). Nackdelen blev att Linnétältet hamnade lite i skymundan, längs borta där raden av toaletter slutade. Å andra sidan blev Linné-tältet lite mer exklusivt och mer lik en klubbspelning än förra året då spelningarna i Linnétältet mest försökte göra sig hörd mellan de två stora scenerna. Stämning och atmosfären när Lykke Li satte igång på lördagskvällen var det verkligen inget fel på!

Området var överlag större än förra året, mer folk och mer yta. Tillsammans med det faktum att man lagt Linnétältet vid sidan av kändes inte tillställningen lika tight och intensiv som förra året. Större transportsträckor, evighetslånga slussningar (kände mig ibland som vandrande nötkreatur korsande Texas vidder) och mer folk tappade den gemytliga och speciella känslan från förra året.

Folk var överlag väldigt trevliga och glada. Förra årets lördag kände jag lite taskig stämning i slutet (fylla  och några slagsmål) vilket jag inte upplevde i år och det är ju förståss trevligt. Make peace, not war, typ. Personalen i serveringstälten gjorde så gott de kunde utan sura miner. De flesta vakterna såg dock överlag ganska sura  ut (med vissa undantag) även om de uppträdde korrekt, men det kanske skall vara så (?).

Ölen smakades förskräckligt. I vissa fall så illa att jag fick hälla ut den. Folköl? Fulöl? Frågorna hopade sig då varenda Carlsbergslogga var övertejpad eller bortplockad (fastän ölen påstods vara Carlsberg Hof). Under fredagen fick jag köa en hel del för att få nåt drickbart, bättre var det på lördagen även om det kändes som massfabrik.

Maten är väl vad man kan kräva av en festival, inga gastronomiska höjder precis men det är ju inte meningen heller.

Musiken då? Alla har vi individuell tycke och smak och att recensera musiken är inte min därför inte poängen med detta inlägg. Överlag vill jag dock påstå att artisterna på Way Out West är ganska konforma och likriktade, naturligtvis med vissa undantag (detta innefattar inte klubbspelningarna där man ser en helt annan typ av mångfald). Undantagen (t.ex Kenge Kenge, The Bug och Buraka Som Sistema) hamnade dessutom vid sidan om de stora malande amerikanska elgitarrerna drivna av manliga 50-taggare. Det var mycket  manlig elrock och var det inte manlig elrock så var det influerat av den manliga elrockens rötter i USA. Det var nog därför  bland annat artister som Sigur Rose och Lykke Li kändes fräschast även om de förstnämnda hållit igång i snart tio år. Personligen tyckte jag också att Nick Caves Grinderman rockade storfett även om han tillhör kategorin old man heroes. Neil Young stod jag ut med i fyrtio minuter. Har man inte följd en ”legend” så känns det liksom svårt att möta honom i slutet av banan.

Helgens förvåning var dock Kelis smått avrundade profil, vad hände med aggressionerna? Kanske lite väl tidig fyrtioårskris eller har hon fått Ritalina utskrivet av en mindre nogräknad manager? Fast charmig i mellansnacket var hon!

Helgens skamfläck var att Gyllene Prag (anrikt tjeckiskt ölhak i Göteborg) lät förnedra sig med ett serveringstält utan att servera ÖL! Grundarna som nyligen sålt stället måste må dåligt om de  får reda på detta. Beklagligt att man säljer sin själ till det vinnande kapitalet.

Helgens idioti var att man inte fick ta in plastflaskor med kork (sic!) då dessa kan utgöra snubbelfara. Dock sålde man mängder av pet-flaskor inne på området, MED kork. Säg som det är istället; ni kan inte ta med er  det som vi försöker sälja inne på området! Mest synd om personalen som måste återupprepa dessa dumma argument gång efter annan. Korkigt!

Helgens irritation var att undertecknad missade The Bug.

Inför nästa år!

• Gör inte WOW större, gör den istället mindre och tätare!
• Balansera scenerna, kanske fyra scener istället för tre, låt inte vissa artister dominera hela tillställningen!
• Ta fram fler artister utanför mainstream och mildra USA-dominansen!
• Utöka med en dag.
• Sprid toaletterna över hela området längs kanterna!
• Sätt en 18-års gräns på hela området så slipper vi en massa stängsel runt öltälten!
• Bättre kvalité på alkoholdrycker!
• Ett VIP-tält i två våningar mitt i festivalen där endast Linnébor får tillträde skulle sitta fint. (bäst att påpeka att detta var ett försök till att skämta till det)

Avslutningsvis vill jag tacka den alltid fantastiska och oändligt tålmodiga personalen på Texas Longhorn. Ni är outstanding! Stammisarna är alltid värst men det borde ni veta vid här laget!

Nu skall jag ut och springa, kolla lite på de blöta roddare som tar hand om nedmonteringen. Om de inte redan är klara förståss.

Läs även andra bloggares åsikter om way out west, wow, linné, göteborg, festival, 2008, musik, band, lykke li, kelis, grinderman, neil young, texas longhorn, sigur rós, slottskogen

Återfann en liten text i datorn som jag hittade på nätet för över tio år sedan. Tyckte att den då var skitbra och sa väldigt mycket. Tycker att den även idag säger en hel del men på något sätt känns den inte lika självklar längre, så här tio år senare. Kanske blir riskerna mer påtagliga ju äldre man blir då man nu också mer konkret känner till riskernas baksidor. Så med andra ord kanske den gäller mer än någonsin.

RISKER

Att skratta är att riskera verka löjlig.
Att gråta är att riskera verka sentimental.
Att sträcka ut handen mot en annan människa
är att bli involverad.
Att uttrycka sina känslor är att visa upp sitt rätta jag.
Att lägga fram sina ideal, sina drömmar inför
en publik är att riskera förlora dem.
Att älska är att riskera att inte bli älskad  tillbaka.
Att leva är att riskera att dö.
Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad.
Att försöka är att riskera misslyckas.

MEN risker måste tas, för den största risken
man kan ta i livet är att inte ta några risker alls.
En människa som inte riskerar någonting, gör
ingenting, har ingenting och är ingenting.
Hon kanske undviker lidande och sorg, men
hon kan inte lära, känna, förändras, växa,
älska, leva.
Kedjad av sina säkerhetsföreskrifter blir hon
en slav, hon har förverkat sin frihet.
Bara en människa som tar risker är fri.

okänd.förf.

Läs även andra bloggares åsikter om risker, äldre, ångest

Ibland säger man att någon är ful eller ser ut som en padda. Nu senast i helgen fick jag för femtioelfte  gången höja fingret och påtala det att denna beskrivning kränker alla världens paddor. Paddor är nämligen enligt mitt tycke världens vackraste djur. Tänk på det i fortsättningen när ni beskriver människor omkring er.

Ett exempel på fulländad skönhet, den nordamerikanska paddan Fowler’s toad (Bufo fowleri). (Fotograf okänd)

Läs även andra bloggares åsikter om padda, bufo, bufonidae, skönhet, vackert, kärlek, älska