Idag fick vi höra kungens årliga jultal, en av dessa höjdpunkter nu så här i sluttampen av 2009. Han slog bland annat häpnadsväckande fast att ungdomar och invandrare utgör en stor tillgång för vårt land, att hoppet om en bättre morgondag är en stark kraft och att inget barn skall utnyttjas eller utsättas för övergrepp. Den bästa biten var dock den om hans upplevelser i ”…en så kallad kåkstad” där han med stor inlevelse och lidelsefull patos beskriver den fruktansvärda verklighet som där gick upp för honom.
”Vi har förmånen att resa över världen och har då inte bara fått se de fina salongerna. För ett par år sedan till exempel, besökte jag tillsammans med World Scout Foundation, Gugulethu, en kåkstad utanför Kapstaden i Sydafrika. På plats kunde vi då bevittna den verklighet och de orättvisor många barn runt om i världen utsätts för.”
Detta var ju så klart bara ett av alla de exempel på kungens erfarenheter vad det gäller fattigdom, misär och elände.
Hans Rosling letar samband mellan mänskliga rättigheter/demokrati och socioekonomiska variabler i nedan YouTube-klipp vilket inte går så bra. Bland annat ifrågasätter han Sveriges toppbetyg i demokrati när vi har monarki som statsskick. Hans Rosling är en av världens främsta 100 tänkare enligt det amerikanska magasinet Foreign Poli, för den som inte visste.
Minns ni storsäljaren Mastermind? Jag gör det i alla fall, mycket väl. Bilden av det sofistikerade paret som pryder lådan har verkligen etsat sig fast i mitt minne från barndomen, som något väldigt mystiskt men samtidigt vardagligt. Familjen spelade det ofta. Kanske är det därför jag bara tycker det är kul att spela mot en annan spelare och hade det inte varit för Mastermind kanske jag hade flytt även tvåmansspel. Jag kan tänka att bilden var en stor anledning till spelets framgång – den låter spelaren vara en av de där när man vinner; den sofistikerade, den smarte, den begåvade.
Minns ni den klassiska scenen i filmen Falling Down från -93 när William Foster, spelad av Michael Douglas, blir lite upprörd över att hamburgarna inte ser ut som på bilderna?
”Det är förkastligt och oförlåtligt att en dansk politiker valt att använda klimatmötet som en plattform för hets mot sexarbetare. Ritt Bjerregaard missbrukar sitt ämbete.”
Som svar på detta gäller från och med nu ett av dessa vykort som betalning för ett ligg med någon av SIO:s sexarbetare. Touché.
I dagens DN intervjuas Gellert Tamas och Lena Sundström som gett ut böckerna ”De apatiska” och ”Världens lyckligaste folk” om främlingsfientlighet i dagens Sverige. De tsägs en del intressanta saker i artikeln, bland annat om den forskning som visar att främlingsfientliga missnöjespartier har svårast att göra sig hörd i länder där höger-vänster-polariseringen är tydlig. Gemensamt för de nordiska ländernas politik de senare åren är att de gått mot mitten samtidigt som klassklyftorna har ökat och det är då som sverigedemokraterna har vuxit sig starkare. Jag ser också att det har att göra med det som skett i Vellinge där Moderaterna har skött sverigedemokraternas roll och motat varenda flykting vid kommungrinden. Hade inte det alternativet funnits så hade givetvis SD haft sin roll även i denna skånekommun.
”- Vi måste våga lyfta på locket, det är det de alltid säger, inflikar Gellert Tamas. Men det är inte det de menar. De menar bara att vi ska prata om invandrare som monster. Gör vi inte det anser de att vi inte har lyft på locket.”
”Hans bok ”De apatiska” handlar om en riktig locklyftning. Om hur politiker, tjänstemän och byråkratin själva tillsammans målar upp en bild av främlingen som så monstruös att han är beredd att förgifta sina egna barn. Bara för att få stanna ”i vårt fina land, Sverige”
Lars Hultström som tvingats avgå som ordförande för Swedish Meats har naturligtvis haft en jobbig period i sitt liv då han fick avgå från i stort sett alla uppdrag han hade och detta efter en propagandistisk film av värsta sorten från Djurrättsalliansen. Han hade liksom inte en chans och det spelar ingen roll vad man säger om trovärdigheten i filmmaterialet för så fungerar den typen av propaganda.
Lite kul blir det dock när han tar bladet från munnen i en intervju i DN där han beskriver sista tiden samt sina beslut att avgå:
”Situationen blev snabbt omöjlig och jag tog time out. Sådana här gånger måste man prioritera kärnverksamheten: min personal, familjen och grisarna.”
Så talar en riktig företagsledare, kärnverksamheten innefattar inte bara arbetet utan givetvis också familjen. Frågan är om prioriteringarna kommer i nämnda ordning, i så fall kan ju familjen vara glada att de kom före grisarna. Djurrättsalliansen hade förstås tyckt tvärt om.
Efter ett tips från bloggen Absolute Banana hittade jag en nyligen utförd kvalitativ studie om muslimska kvinnors upplevelser i det svenska samhället av Johanna Sixtensson på Malmö universitet med titeln ”Hemma och främmande i staden – kvinnor med slöja berättar”. 19 muslimska kvinnor har intervjuats om sina erfarenheter och upplevelser av hot, verbala trakasserier, våld och upplevd diskriminering i och kring Malmö. Föga förvånande läser man här om återkommande trakasserier och hot från från okända etniska svenskar i offentliga rum med ordval som ”åk hem”, ”jävla muslim”, ” du skrämmer barnen”, ”jävla svartskalle” men också genom att människor spottar på marken bredvid eller knuffar dem. Det vanligaste är dock trakasserier i alla dess subtila former:
”Mer subtila upplevelser och indirekta tecken på de negativa uttryck kvinnorna berättar om är exempelvis att man inte får arbeten man känner att man är kvalificerad för; det kan vidare vara situationer i klassrummet med lärare som behandlar en annorlunda; att människor runt omkring inte tror att man kan saker eller att man inte kan prata svenska, ”att man är dum”; att man inte blir inkluderad som alla andra i sociala situationer/sammanhang; att människor (ofta på bussen) pratar om muslimer på ett nedvärderande sätt, inte direkt till personen, men demonstrativt och högt.”
Vidare har man frågat om vilka typer av försvarsmekanismer och strategier de har antagit för att klara av det vardagliga livet. Jag har klippt in några valda citat nedan:
”Johanna: Vad är det som gör att folk uppför sig på det sättet?
Yasmin: Jag tror att de är rädda, det är någonting lite konstigt liksom. Jag förlåter dem.
Johanna: De är rädda?
Yasmin: Ja, ja, jag vet inte vad de tänker. Men tyvärr så är arabers rykte inte bra nu. Så, jag tror inte att det är deras fel. Men jag tycker mycket om att bjuda hem mycket folk. Att visa dem att vi nästan är lika. Men, jag vet inte om det lyckas eller inte. Det lyckas med många familjer, men inte med alla.”
”Jag frågar Zofia om hon tror att hon får anstränga sig mer än andra för att folk ska acceptera henne? Zofia svarar:
Zofia: Ja… alltså, ja det får man. Man får på något sätt liksom visa ännu tydligare att man är bra. Om man kommer till en affär till exempel. Jag har ju sett folk som tar saker och lägger i vagnen och sedan ångrar de sig och då kan de bara lämna vagnen var som helst, eller ett klädesplagg. Men det kan inte jag göra. Jag är ändå inte den typen. Men jag tänker liksomtvå gånger.
Johanna: För om du skulle göra det?
Zofia: Om jag skulle göra det, då hade alla reagerat: ”men hon, hon har slöja” och ”man lämnar inte den grejen där. Man måste lägga tillbaka den.” Jag tycker inte heller att man ska göra det, men om jag skulle gjort det så skulle jag liksom få dubbelt… Jag är mer försiktig.”
Kvinnorna undviker vissa ”svenska” områden och försöker genom att vara överdrivet vänlig och trevlig nå respekt. När såväl konflikter och situationer uppstår försöker de ignorera dessa genom tystnad och undvikande beteende, allt för att inte sticka ut.
Det är ingen trevlig läsning men kanske inte speciellt förvånande som sagt. Författarna i sin tur skriver att kränkningarna var fler och grövre än de hade föreställt sig innan man gjorde intervjuerna, vilket i vardagligt tal betyder att de blev förvånade.
Det skall också påpekas att det en del positiva möten mellan muslimska kvinnor och etniska svenskar också beskrivs i rapporten, men de mötena är inte riktigt lika vanliga, om man säger så.
Man bör ha gott självförtroende om man är muslim och kvinna i Sverige
Schweiziska folkpartiet (SVP/UDC) har tillsammans med det lilla ultrakonservativa partiet UDF lyckats få igenom en folkomröstning som ledde till att nära 60 procent röstade för ett förbud mot att bygga, hör och häpna, minareter. Många verkar chockade, inte allra minst de schweiziska politiker som trodde att förslaget med klar majoritet skulle röstas ner. Själv är jag inte speciellt förvånad. Den gamla nationalsocialismen går igen i Europa och sverigedemokraterna kan vid nästa val utan några som helst problem få 20 procent om omständigheterna blir de rätta. Sverigedemokraterna lockar konservativa och rädda väljare från mer eller mindre alla partier och ju mer legitima de blir i medier desto mer skalas det negativa stigma av som en röst på sverigedemokraterna hittills har utgjort. Många människor har nämligen ingen som helst aning om varför de inte skall rösta på främlingsfientliga och konservativa enfrågepartier – bara att det är fult och fel, man är ju inte rasist.
Mycket av historiebeskrivningen av nazismen under 30- och 40-talets Tyskland bygger på demonisering vilket har lett till att perioden framstår som overklig för många, framförallt genom förintelsens perspektiv. Många människor tror därför att detta nationella tillstånd aldrig kan uppstå igen, att vi människor är så mycket mer upplysta och demokratiskt skolade idag att det skulle vara omöjligt. Detta är ju naturligtvis nonsens. De som tror att alla de tyskar som 1930 och framåt röstade på NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei) gjorde det för att man ville gasa ihjäl judar, och andra icke önskvärda grupper i samhället, är kunskaps- och historielösa. Som tur är har vi idag inte de ekonomiska förutsättningar som Tyskland hade efter Första världskriget - även om vi till stor del just nu upplever en konjunkturnedgång – i annat fall hade de konservativa och rasistiska yttringarna varit mångdubbelt större dags datum. Och troligen kommer vi heller inte att uppleva ett nytt holocaust men vår existens här på jorden är inte antingen eller – det finns gråzoner, det finns nåt mitt emellan, och just det tycks många människor ha svårt att förstå.
Alla sådana här rasistiska yttringar beror på att människor är rädda - rädsla för att saker och ting skall förändra sig, att deras liv skall levas annorlunda, att andra kulturer skall förgöra deras egen kultur, bli utstötta. Rädslan får därför folk att tycka de mest förnuftsvidriga saker, så lång från rationella tankegångar man komma, helt förslavad av sina hatkänslor.
Senast en västerländsk kultur svartlistade en viss typ av konst och arkitektur i större skala var under 30-talet när Hitler brände både böcker och konst samt skapade en korrekt och statlig neoklassicistisk arkitektur som så småningom Albert Speer fick leda. Allt det som betecknades som judisk, kommunistisk eller helt enkelt ”otyskt” ansågs mer eller mindre vara degenererad konst och förkastligt. Och precis som Blogge Bloggelito skriver är steget från att bränna böcker och bränna människor inte stort, ty ”människor är själva kulturbärarna”.
En minaret står inte alltid i direkt anslutning till en moské till skillnad från det kristna kyrktornet. I likhet har de dock samma funktion – att kalla till gudtjänst och bön. Minareter har olika arkitektoniska former beroende på vilken kultur den är belägen i, liksom kyrkor eller kyrktorn ser olika ut. Den typ av minaret som vi trångsynta västerlänningar alltid associerar till minareter (och missiler) är av turkisk 1100-talsmodell.
Minaret av turkisk modell
Med en enkel sökning på google så inser man att det finns en mängd olika typer av minareter. Några exempel nedan.
Spiralminaret i Samarra.
Minaret i Kairo, Egypten.
Minaret i Aleppo, Syrien.
Minaret i Marocko.
Och nu har man alltså förbjudit att bygga fler minareter I Schweiz. Med ovan bilder i åtanke behöver man ju faktiskt inte vara ett geni för att förstå hur snustorrt idiotiskt förbudet är. Jag antar att man kommer att definiera en minaret efter dess religion och inte efter det arkitektoniska utseendet – vilket såklart är själva poängen - då många av dem mer liknar ett kyrktorn eller allt annat än missiler. Om inte så undrar jag hur man i så fall skall dra gränsen för vad som är en minaret och inte. De propagandaaffischer som JA-sidan har använt sig av påminner starkt om gamla krigsaffischer från tiden kring både första och andra världskriget och man häpnar faktiskt över att folk går på detta dravel i Europa år 2009.
Propaganda anno 2009 eller 1933?
Schweiz var liksom Sverige neutrala och höll sig utanför Andra världskriget. Kan detta kanske vara en av de orsaker till att 57 procent röstade ja till ett sådant befängt förslag, att man inte konfronterat folkets rasistiska talanger? Skulle vi göra en folkomröstning om något liknande Sverige, eller till exempel ett lagförslag om dödsstraff för vissa brott, skulle förmodligen majoriteten av politiker även då bli ”chockade”. Men troligen är inte detta något lokalt fenomen i Schweiz och Sverige, vi skulle antagligen se ett liknande resultat i alla Europeiska länder. Att det var extra stor majoritet i de de tyskspråkiga delarna av Schweiz kan man ju bara spekulera i.
Nationalsocialism främjar en stark stat tillsammans med en stark nationalistisk ära. Staten befrämjar och höjer upp den egna nationella kulturen framför andra genom att reglera mot andra kulturer. Mångfald och förändring ses som en negativ företeelse och den konservativa ådran är tämligen uppenbar och närvarande genom både retorik och ideologi. Å andra sidan var konservatismen från början en motkraft till den Franska revolutionen som ledde till avförskaffandet av den absoluta monarkin och var till viss del en småborgelig kamp mot överheten bestående av kung, adel och prästerskap där den engelska parlamentarismen och upplysningens idéer var några av föredömena. Samtidigt var det borgare och företagen som stödde nationalsocialismen på 30-talet, även om det också var många arbetare som röstade fram dem. Detta visar att borgeligheten även 150 år senare stod på revolutionens barikader, mot den styrande överheten, dock i lite annan form såsom Kristallnatten och annat. Självklart måste man höja ett varningens finger att jämföra historiska händelser som ligger alltför långt mellan i tiden men den röda tråden är att konservatismen inte drar sig för att riva upp och förändra, i alla fall för att uppnå det som en gång var. Det kan vara bra att ha detta i åtanke när man ser konservativa utfall som när Sverigedemokrater tillskansar sig alltmer politisk makt.
Konservatism har under 1900-talet varit ett ”höger”-fenomen men idag tror jag inte detta är lika atypiskt längre även om man till viss del skall skilja på den politiska konservatismen och strukturkonservatism. Strukturkonservatismen utgår från att man skall bevara det som redan är Status-Quo och att förändringar är av ondo (varför förändra om det inte förbättrar?) och det finns därför konservativa åsikter utifrån denna strukturkonservatism båda sidor av den politisk skalan. Jag blir till exempel alltid lika förvånad när uttalade ”liberaler” pratar sig varma om konservativa värden och jag vet inte om delar av den liberala kärnan till sin natur är konservativ eller om saker och ting helt enkelt inte är för vad det utger sig vara. Den politiska konservatismen framhäver kultur, tradition och sedvänjor men menar också att det finns en slags naturlig och gudomlig hierarkisk ordning och att tron till människans förnuft ofta är överdriven. Givetvis blir konservatismen extra tydligt när både den politiska och strukturella konservatismen sammanfaller i en och samma företeelse. Jag är ganska övertygad om att sverigedemokraterna är ett bra exempel på det sistnämnda.
Att nationalsocialism och sverigedemokrater, liksom andra främlingsfientliga partier i Europa, har en konservativ värdegrund är ganska uppenbart. Huruvida det är en extremblandning av politisk neokonservatism och toksocialism kan man diskutera men man kan ju i alla fall konstatera att det var ur en konservativ idégrund den nationalsocialistiska ideologin formades ur, inte en socialistisk, och det är detta vi ser i dagens motstånd till minareter, invandring och islam – konservatism.
För att tag sedan väckte man liv i det gamla Milgramsexperimentet som visade att inte ett smack har hänt med folks tilltro till auktoriteter, eller empatiska förmåga heller för den delen. Vetenskapens värld slog fast något liknande för några veckor sedan i ”Ditt våldsamma jag” och återigen förvånas jag inte. Människor även i Sverige är kapabla till att göra precis samma vidriga saker idag som på den polska landsbygden 1942, bara omständigheterna är de rätta. Den som inte förstår det förstår överhuvudtaget ingenting om rasismens grundvalar och våldets natur.
Var detta skall sluta har jag egentligen ingen som helst aning om, men det ser fan inte bra ut för att göra en kort sammanfattning. Det enda som motverkar rädsla för okända kulturer är upplysning och kunskap. Motsats till det är förenklad tabloidjournalistik och propagandistiska affischer som likställer minareter med nationspenetrerande missiler. En del grundlagsexperter menar att den schweiziska lagen om förbud mot minareter strider mot folkrätten och kanske kan europakonventionen om mänskliga rättigheter samt FN:s konvention om politiska och civila rättigheter förhindra att lagen verkligen går igenom. Det stora problemet är dock att många av de främlingsfientliga missnöjespartierna i Europa nu får vind i seglen när människor inser att kulturrasism är legitimt i andra delar i Europa. Förvisso skall inte det protektionistiska Schweiz ses som en riktgivande norm för resten av Europa – det var till exempel i kantonen Appenzell Innerrhoden i nordöstra Scheweiz som genom torgdemokrati tillät kvinnlig rösträtt först 1990 – men få verkar förstå vad människor egentligen har för åsikter och värderingar i respektive land, allra minst i Sverige. Kanske är det dags att vakna upp och inse vi alla mer eller mindre är rädda och rasister? Att förstå sin egen rasism är att förstå rasism.
Helt klart är inte mänskligheten redo för direktdemokrati vilket Schweiz nu har visat väldigt tydligt. Innan man kan införa något som liknar direktdemokrati krävs det att folket har relevant kunskap och förståelse om sin kulturella omvärld. Hur vi skall nå dit är en svårare fråga. Ett första steg är att lära folket att hantera medier av olika former i tidig ålder. Mediekunskap borde faktiskt vara ett obligatoriskt grundämne i grundskolan. Det är från medierna människor skapar sig sin uppfattning om omvärlden och det är genom medierna man når människor. Massmedier snuttifierar världsbilden samtidigt som människan selekterar denna snuttifiering. Ansvaret ligger därför förvisso till stor del hos publicisterna men också hos den enskilde individen – ett eget ansvar att välja vad man läser och så långt det går ur ett kritisk perspektiv. Likväl som jag klarar av att rata kvällstidningar – då jag inser att dessa påverkar även mig – så tror jag också att den rädde Vellinge-moderaten klarar av detta. Men då måste denne inneha kunskap om hur medier och information påverkar oss.
Svenskarna måste vara världens fogligaste folk. Ingen annanstans har man lyckats får så stor andel av befolkningen att vaccinera sig mot en influensa. Folk som man trodde hade bägge fötterna på jorden springer iväg och köar i timtal – ”utifall att” fastän de inte tillhör någon riskgrupp. Kanske har David Eberhard rätt när han för några år sedan skrev om trygghetsnarkomanins utbredning i Sverige, även om jag tycka att han drar på väl mycket. Men visst torde vårt följsamma beteende till viss del bero på människors inneboende rädsla för att dö. Rädslan övertar lätt det rationella logiken fastän dödligheten är försvinnande låg och fastän riskerna med vaccinkompliktioner inte är riktigt utvärderade. Och fastän hotet från antibiotikaresistenta bakterier är så mycket större, där 25.000 människor inom EU dör varje år, så är det inte detta bakteriella hot som skrämmer människor märkligt nog.
I Schweiz verkar man inte vara lika rädda där staten bara lyckats få 10 procent av befolkningen att vaccinera sig. I Tyskland har debatten varit extra hård och danskarna verkar inte bry sig överhuvudtaget. I Kanada har man stoppat en leverans av vaccin på uppmaning av självaste leverantören Glaxo Smith Kline då allvarliga biverkningar som andningssvårigheter, förhöjd hjärtrytm och hudutslag har rapporterats. Visst känns det tryggt att leveranserna har en hög säkerhetskontroll?
Röster börjar återigen höjas för att Sverige skall bygga sin egen vaccinfabrik, statsägd vad man kan förmoda. Att ha egen vaccinfabrik kan ha sina fördelar, som t.ex. att slippa beroendeställningen gentemot ett läkemedelsbolag, men samtidigt får man istället ett komplett ansvar för att vaccinet inte ger en massa oupptäckta biverkningar och vilken regering vill ha det? Man kan nog också kunna räkna med att staten inte stillasittande kommer att se folket vägra vaccinationer om de plöjer ner pengar i en fabrik, det är inte omöjligt att tvingande dekret visar vägen fört den enskilde individen i sådant fall, allt för den stora samhällsnyttan. Ve den som hindrar att hjulen fortsätter att snurra, vem skall köpa julklappar om alla ligger hemma med feber?
Här kan man beskåda den mest absurda kö jag har sett i Sverige - vaccinationskön i Örebro. Helt sinnes.
Och är det inte farsoter människor är rädda för så är det andra människor. Vellinge kommun blev ett talande exempel på vad som händer om någon av de etablerade partierna (m) tar över flyktingfientliga frågor – Sverigedemokraterna får då knappt en enda röst i ett annars SD-kompakt Skåne. Jag är övertygad om att skulle det stigma som är behäftat med Sverigedemokraterna av någon anledning försvinna skulle de ha minst 20 procent av rösterna. Mängder av människor har exakt samma värderingar och åsikter som Sverigedemokrater men de är tyglade och lärda att inte rösta på dem. Varför de inte skall rösta på dem har man ingen som helst aning om, bara att det är fel att rösta på rasister. Jag hör de mest märkliga saker varje dag om invandrare, muslimer och svarta. Ett bra exempel på denna inneboende rasism är huruvida Turkiet borde ingå i den europeiska gemenskapen. Man kan givetvis ha en mängd politiska och rationella ifrågasättanden om Turkiet borde tillåtas medlemskap i EU men mycket sällan har människor någon som helst kunskap om detta. När man därför frågar folk varför de inte vill att Turkiet inkorporeras i EU så får man inget vettigt svar, på sin höjd mumlas det något om mänskliga rättigheter. Det osagda blir ofta påtagligt verkligt under dessa frågestunder.
Hur många har vaccinerat sig i Vellinge?
Vad däremot ingen pratar om alls är den omfattande stigmatisering av grisar och svin, var är den debatten? Eller hjälper den Djurrättsalliansens propaganda om de svenska svinen? Grisar blir synonymt med farsot, pest och pandemi och vem vill äta sånt?
I nedan film intervjuar man supporters till Sarah Palin som skall signera sin nya bok. Först slår det mig hur mycket det amerikanska personvalet här framträder. Ingen verkar ha den blekaste aning om vad för politik varken Sara Palin eller Barack Obama står för utan det enda som framkommer är rädslan för terrorangrepp, förlorad amerikansk identitet och minskad dominans på den internationella scenen.
Men samtidigt slår det mig också att denna rädsla får mest näring i okunskapens landskap och det är denna brist på kunskap samt övermått av rädsla som Sverigedemokrater (7,2%) nyttjar för att fånga in svenska väljare.
Så när man roar sig på bekostnad av dumskallarna i USA så bör man lägga på minnet att alla dessa ”dumskallar” även finns i vårt land, i minst lika stor utsträckning.
Under ett bra tag har jag inte skrivit något här, mest till nackdel för mig själv antagligen. Förvisso driver jag också en träningsblogg men där blir det ju mest träning, så klart. Efter att ha läst en kurs PR, journalistik och opinionsbildning på universitetet nu i höstas kände jag behovet av att ventilera blomma upp igen efter ha slumrat ett tag hos mig. På Facebook har det blivit alltfler appeller till de länkar jag publicerar men de blir ofta korta och därför ofta intetsägande för många. Kanske behöver jag detta likt en ventil för att stilla ett behov eller så är det som med boxning; det bara ökar lusten att slåss. Sak samma, nu är jag här igen.
Debatt i kammaren och Birgitta Dahl sitter ordförande. Kristdemokraten Holger Gustafsson begär ordet och börjar sitt anförande som brukligt är med ”Fru talman!” Han håller på ett bra tag, är engagerad och märker då inte att Birgitta Dahl ersätts som ordförande av förste vice talmannen Anders Björck.
Holger Gustafsson fortsätter med ”Fru talman” och kommer efter ett tag till slutet av sitt anförande.
Enligt utskrift från riksdagens protokoll:
”Fru talman! Med anförda motivering vill jag yrka bifall till reservation 1 och också peka på att vi har ett särskilt yttrande från kristdemokraterna fogat till ärendet.
Förste vice talmannen Anders Björck:
Tack, fröken Gustafsson.”
–Det skulle Birgitta Dahl aldrig ha gjort, säger Göran Hägglund.
Bra timing. Arne Ankas sjunde album titulerar sig med ”Ner med Monarkin”. Jag är ett stort fan av denna bittra, arga och intelligenta anka men när utgåvan innehåller både Hitler, tidelag och ned med monarkin så får jag nära på gåshud (!).
”I denna grafiska novellsamling kan du läsa om hur Kungen abdikerar, Persbrant blir bisexuell, Al-Qaida får nobelpris och Lappland till slut blir självständigt. Vad händer när Arne Anka får besök av inkassoföretaget Intrum Rectum och försöker blidka fogdarna med en samling Ordfront magasin från 2001. Arne tänder en cigarett på en rökfri krog och förklarar varför Hitler inte rökte och han bemöter mc-gängens våld genom att ikläda sig indisk sari och tala som Mahatma Gandhi. I denna ritade roman får vi möta Arne Ankas historiska rötter i eposet ARN ANKA. Här får vi även ta del av hur Arne betäcker sin första get och hur han samtidigt avslöjar den verkliga anledningen till att ha en ekorre på huvudet. Arne tar över Joe Laberos mantel och räddar en uteliggare från att hamna i helvetet. I denna grafiska novellsamling beskrivs vad som händer dagen efter det att kvinnan till slut blivit jämställd med mannen. Arne avslöjar också orsaken till varför Lars Norén skrivit sin 800-sidiga bekännelsebok. I denna vältecknade thriller får vi även stifta bekantskap med Farmor Anka som gör en anarkistisk performance sittandes i en rullstol…” (Kartago Förlag)
Om vår nuvarande regering hade haft lite stake så hade man INTE gett samtycke till bröllopet mellan Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Men i tider där konjunkturen närmar sig Marianergraven och bilfabrikerna faller fritt tar man alla chanser till populistiska poäng och hostar fram sådana här svulstigheter:
- Jag kände en stor glädje. Jag kände att kärleken har segrat, sa Reinfeldt vid ett kort pressträff. (GP)
Det finns dock hopp för att detta är början på slutet. Statsvetaren och författaren Per Andersson menade i DN 2007 att giftermålet med en folkets man utan furstlig börd innebär ett kungahus med otaliga prinsar och prinsessor utspridda i samhället vilket skulle innebära ett hot mot demokratin.
Kärleken segrar förövrigt först när paret dör – innan kärleken har dött.
Vad jag tycker om dagens traditionella massmedier är ingen direkt hemlighet (hänvisning 1 och hänvisning 2). Jag kan också tycka att bloggkulturen tar sig själv på lite för stort allvar även om den naturligtvis gör en hel del nytta och ställer traditionella medier på ända ibland. Ett riktigt bra exempel på det är när chefredaktören på Aftonbladet, Jan Helin, gnäller på bloggdreven (Dagens Media):
- Jag tycker att det är tänkvärt hur drevet har farit iväg åt ett håll, och drivits av en slags upphetsning över att vi nu äntligen har medborgarjournalistik och bloggar som styr upp mediernas skumma intressen. Det är inte riktigt så. Det här är en komplex historia, säger Jan Helin, och fortsätter:
- Antonssons granskning är intressant på en rad punkter, men man kan inte svälja den som sanning rätt upp och ner utan att prata med den andra parten. Jag kan tycka att väldigt mycket av drevet i bloggvärlden gör det. Det är en skillnad att vara journalist, då måste man vidimera det man vet.
Jo, journalister är ju just kända för att vedimera det de ‘vet’. Speciellt mediers opartiska hållning är paradgren numero uno. Och komplexiteten, ja herregud, komplexiteten…. själva kärnan hos majoriteten av journalister.
- Jag håller med han gubben på ICA Vällinge: ’Ni är komna till fel kommun, blattadjävlar’
- Ta han det lille svinet där…
- Det viktigaste är att bara slå dom man ser nu…
- Ja…
- Ja, det är bara att piska….
- Han där….”
- Den lille djävle apedjävelen….
*skratt*
- Ska han va steril när jag får tag på honom?
- Ja, han ska ha sig så duktigt med stryk så han inte kan stå på benen
- Där är en till i svart och vitt
Saken handlar inte huruvida om polisen kallar folk för ‘blattar’ eller inte – som dessvärre debatten tycks kretsa runt – utan om det invandrarhat och den rasistiska attityd som genomsyrar poliserna. Jag håller med polisfackets Jan Karlsen om att polisen (poliserna) skall stängas av från tjänsten med omedelbar verkan.
Polisväsendet borde se sig som en servicemyndighet som skall hjälpa, stödja, värna och skydda människorna i samhället. Den här attityden skall egentligen vara helt och hållet oacceptabel. Det borde faktiskt inte ens vara en debatt om saken är acceptabel eller inte.
Dieter Meier berättar nu i en ganska färskt intervju att man tydligen är på gång med ett nytt album. Även om Dieter vill tona ned sin betydelse för dagens house-, techno- och electronicamusik är det en intressant upplevelse att 25 år senare lyssna på deras två första album Solid Pleasure (1980) och Claro Que Si (1981) (för er som har Spotify är det bara att klicka på länkarna).
De två albumen är numera remastrade med en mängd extraspår från 12″-remixer mm. Det förstnämnda albumet är inte lika lättlyssnat som det andra men bägge två visar vilken kreativitet och förnyelseanda som rådde hos dessa båda herrar vid tidigt 80-tal.
I intervjun berättar bland annat Dieter Meier lite om historien bakom Yello. I en passage får han också frågan om vad han tycker om piratkopiering och man blir glad när även gamla rävar i branschen förstår vad det egentligen handlar om:
”What do you think of download piracy?
Meier: We’ve had all that before. People Thought music cassettes were going to wreck the industri. It wasn’t true at all - it was a wonderful method of disseminating music. The music industry will go bust because of its own stupidy, not because of downloads. It’s a reactionary industry that’s stopped developing emerging artist….
….If a band like YELLO were to appear today, it wouldn’t through this media. The industry is broken down, corrupt and rotten to the core.”
Så insiktsfulla och verklighetsnära visdomsord växer inte på träd bland den äldre generationens konstnärer precis.
En artikel i Svenska dagbladet förra veckan berättade om en intressant undersökning där man återupplivat Milgrams lydnadsexperiment i modern tappning. Precis som man kan förvänta sig har egentligen inget hänt med mänskligheten de senaste 40 åren. Av någon anledning finns inte artikeln att tillgå på nätet så jag klipper in den här.
Tortyrstudie förvånar forskare
De allra flesta människor torterar om de beordras till det, visar en vetenskaplig studie publicerad i tidskriften American Psychologist. Experimentet visar också att ålder och kön inte spelar någon roll.
Idag har nära 50 år gått sedan Yale-psykologen Stanley Milgrams kontroversiella och klassiska lydnadsexperiment.
Nu har en amerikansk socialpsykolog visat att folk överlag fortfarande är lika villiga att åsamka medmänniskor smärtsamma elchocker, ifall de beordras att göra det av en person med auktoritet. Resultatet är på samma gång banalt och skrämmande; folk gör som de blir tillsagda även om det strider mot mänsklig moral och förnuft. Det är den konkreta situationen, inte enskilda individers moral och etik, som avgör vem som blir torterare.
Milgrams studie gick till så här: försökspersonerna lurades att tro att studien handlade om straff och inlärning. De instruerades att straffa en annan försöksperson, en elev, med allt starkare elchocker när han svarade fel på olika frågor. Egentligen var eleven en skådespelare, och inga faktiska elchocker gavs.
Trots att ”eleven” skrek av smärta, bad om nåd och till sist föreföll bli medvetslös fortsatte de flesta försökspersonerna att elchocka på order.
Många blev stressade och klagade inför försöksledaren, en auktoritär typ i vit rock, men övertygades av dennes myndiga försäkringar om att allt var i sin ordning. I själva verket kunde deltagarna avbryta när de ville.
Resultatet av Milgrams studie chockade. Och gav en delförklaring till varför vanliga människor kan utföra ohyggliga dåd, som i de nazityska förintelselägren eller Abu Ghraib-fängelset i Bagdad.
Socialpsykolog Jerry Burger vid Santa Clara University har inte gjort en exakt kopia av Miligrams experiment, utan en mildare variant. Den påstådda strömstyrkan var lägre. Försöket drevs heller inte till sin spets, så att ”eleven” spelade medvetslös.
I Burgers experiment fanns också en ny variabel. Han lät försökspersonerna se en annan försöksperson, som protesterade och vägrade fortsätta med elchockerna. Tanken var att undersöka om det blev lättare att avbryta ifall man såg att någon annan gjorde det. Men skillnaden var marginell.
- Förbluffande, kommenterade Jerry Burger för Reuters.
Enbart 30 procent av deltagarna vägrade genomföra försöket.
Svd:s Näringsliv skrev i lördags om Kapitalismen i sjukläge att kapitalismen som samhällsform har fått sig en ordentlig törn efter finansmarknadens krasch i USA. I artikeln säger den före detta aktie- och optionsmäklaren Rickard Engström:
”Många hugger på kapitalismen just nu, men det är inte systemet i sig utan aktörerna och regelsystemen det är fel på.”
Har vi hört det förut? Det är inte vapen som dödar, det är människan! Det är inte fel på det kommunistiska systemet, det människan i systemet som roffar åt sig!
Efter tänkvärda ord som Risker och The Invitation kommer här ytterligare en liten prosadikt, Lyssna, av någon anonym ute på nätet.
Lyssna
När jag ber dej lyssna på mej, och du börjar ge mig råd,
så har du inte gjort det jag bad dig om.
När jag ber dej lyssna på mig,
och du börjar berätta för mej varför jag inte borde känna så,
så trampar du på mina känslor.
När jag ber dej lyssna på mig,
och du känner att du måste gör något för att lösa mina problem,
har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka.
Lyssna! Allt jag bad om var att du lyssnar,
inte pratar eller gör – bara hör på mig.
Och jag klarar mej själv. Jag är inte hjälplös.
Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös.
När du gör något för mej, som jag kan och behöver göra själv,
så bidrar du till min ångest och svaghet.
Men när du accepterar som ett faktum, att jag känner vad jag känner,
oavsett hur irrationellt det är, så kan jag sluta försöka övertyga dej,
och kan börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom denna
irrationella känsla. Och när det är klart, då är svaren uppenbara
och jag behöver inga råd.
Irrationella känslor är meningsfulla när vi förstår
vad som ligger bakom dem.
Kanske det är därför böner fungerar ibland för en del människor,
därför att Gud är stum och han ger inte råd eller försöker ordna saker.
”Dom” bara lyssnar och låter dej klara ut det själv.
Så var snäll och lyssna och bara hör på mej. Och om du vill prata,
vänta en minut på din tur, så skall jag lyssna på dej.
I mångas ögon var Adolf Hitler en stor man. Man kan tycka vad man vill om hans metoder att ta sig an landet och förhållandet till omvärlden men för många var han en messias och frälsare som kom med framtidstro och hopp om ett bättre liv.
Efter första världskriget kände sig folket (”folket” får här stå för den population av tyska människor som bar fram Hitler -32) förrådda av den sittande regeringen. Genom vinklad krigspropaganda till folket hade man ingivit hopp om att kriget låg till tysklands favör. När sedan regeringen, strax efter Tyska novemberrevolutionen, plötsligt begärde vapenvila, vilket så småningom ledde till Versaillesfreden, kände man sig helt överkörd. Versaillesfreden innebar fullständig kapitulation för Tyskland där man bland annat fick ta på sig hela ansvaret för att ha startat kriget 1914 samt tvingades betala ett astronomiskt krigsskadestånd till segermakterna, då motsvarande nära 100.000 ton i rent guld. Detta födde Dolkstötslegenden som menade att folket hade blivit förrått av novemberrevolutionen som ovillkorligt lagt ned vapnen fastän den tyska armén var ”obesegrad” i fält (”dolkstöt i ryggen”).
Hitler var så klart en stor förespråkare av dolkstötslegenden som blev en av de drivande krafter som gjorde att han till slut fick oinskränkt makt över hela Tyskland. Folket kände sig först och främst svikna av sina egna men också förnedrade och förödmjukade av västmakterna genom versaillesfredens ovillkorliga ramar och begränsningar. Dessutom fick man bära det moraliska ansvaret till att ha startat kriget. Trampar man ned en nations stolthet fullständigt i dyn på det sättet skapar man en grogrund för nationalistisk återuprättelse, återupprättelse gentemot omvärlden. Då människor ofta i många kulturer identifierar sig med nationen blir nationalismens attribut högst påtagliga, för att inte säga personliga, för varje enskild individ. Den latenta kraft som innehas av miljoner människor som känner sig personlig kränkta kan vara farligt att förbise och kan någon karismatisk ledare knyta an till denna känsla, få människor bekräftade och tagna på allvar, och sedan kanalisera denna kraft att återta människors självkänsla och stolthet, kan i stort sett vilken förändring som helst ske.
Tyskland ekonomiska situation efter första världskriget var dessutom helt under isen, till viss del beroende på det sanslösa skadeståndet men naturligtvis också för att kriget i sig hade kostat ofantliga summor pengar. En galopperande inflation med en lika galopperande massarbetslöshet, tillsammans med versailllesfredens konsekvenser, skapade ett fruktansvärt trauma hos folket som Hitler skickligt tog till vara och resten är historia. Han fick människor att återigen tro på sig själva genom nationalismens honungsglacerade yttre. Genom tro och hopp om förändring skulle jobben komma åter, missdårarna som försatt landet i ruiner straffas och Tysklands anseende i världen återupprättas. Eller något förenklat; Sieg heil! eller Ein Folk, Ein Reich, Ein Führer!
USA har påverkat världen otroligt mycket de senaste hundra åren. Ofta är uppfattningen om USA som nation dubbelbottnad eller polariserad. Man kan tycka att USA har för en helt felaktig politik men ändå gilla dess kultur och mångfald. Man kan också innerligt hata allt vad USA står för eller älska det från topp till tå. Själv tillhör jag den förstnämnda kategorin och har korsat landet från öst- till västkust via Interstate-vägarna och tycker landet är så mångfacetterat att det faktiskt är enastående att ett det ens håller ihop under en enda nation. Men så klart är kittet som håller ihop dess femtio stater nationalismen, men lika mycket som nationalismen sammanbinder det amerikanska folket hotar det även att splittra det.
Sittande regering (bushadministrationen) anses av många, såväl av amerikaner i allmänhet (folket) och människor i omvärlden, försatt USA i en prekär situation där man inte längre respekterar USA som nation och där anseendet har sjunkit botten. Istället för dialog och samverkan har man fört en envägskommunikation där man kört över dem som inte ”är med”. Man har fört ”konfrontationsmodellen” för att lösa problem, bomber har fallit och stridsvagnar har rullat in. Man för idag krig på två fronter, man har militär närvaro i 140 länder runt om i världen, 25 av dessa har betydande styrkor (källa), och inte ens republikanerna i kongressen tycks lyssna på sin egen regering längre. Fastän detta sakläge beror på en utrikespolitik förd i decennier får nu bushadministrationen klä skott för alltihop. Man behöver helt enkelt en syndabock och det passar alldeles utmärkt att syndabocken inte bara är ond utan dessutom korkad och dum.
Inrikespolitiskt ser det inte heller värst vidare speciellt bra ut. Finanskrisen har svällt till enorma proportioner vilket dessutom spätt på den redan minst sagt negativa utrikespolitiska tonfallet hos omvärlden. USA har 2009 ett budgetunderskott på 482 miljarder dollar (motsvarande över 18.000 ton guld) och som dessutom bara ökar. Detta ökar på den patologiska statsskulden som nu ligger på ungefär sanslösa 10,5 biljoner dollar [källa] (cirka 400.000 ton guld). En eskalerande arbetslöshet tillsammans med att många amerikaner måste lämna hus och hem, då man inte längre kan betala räntekostnaderna, skapar ångest för framtiden. Lägg ihop detta med den sargade amerikanska självbilden där världen numera unisont ser ned på nationen utan respekt och tillit, och vi får ett nationstrauma, kanske inte riktigt så illa som 20- och 30-talets tyskland (än!), men för sin samtid, högst allvarligt.
I detta läge var Barack Obamas ankomst tämligen vältajmad. All denna latenta och underliggande kraft för att återupprätta nationens självbild och stolta nationalistiska tradition – direkt kopplad till varje amerikans personliga självbild – samlar han skickligt och vant upp i enkel och knivskarp retorik som träffar varje amerikan mitt i hjärtat, känslans medelpunkt. Genom tro och hopp om förändring skall nya arbeten skapas, ansvariga som försatt landet i det enorma skuldberget ges mindre utrymme (kväsas) och USA:s anseende i världen återupprättas. Eller något förenklat; Yes, we can!
Att jämföra Adolf Hitler och Barrack Obama är inte helt riskfritt och kräver att man har förmågan att höja abstarktionsnivån några snäpp. Deras ledarskap har fötts ur likartad miljö och situation och de använder sig av mycket likartade instrument för att tillskanska sig makten. Båda har ett ursprung som ”underdog” där Hitler var den misslyckade och hunsade konstnären och Obama färgad i ett land där rasismen blomstrade. Att de närmar sig förklaringsmodeller på helt skilda vis är egentligen inte så relavant utan vad jag vill förmedla är att det egentligen inte är så stor skillnad mellan dessa män mer än att de har valt en sida, en förklaringsmodell, med olika typer av lösningar. Men framförallt kan man verkligen också förstå hur Hitler en gång tog makten, bortanför infantil demonisering och förenklade skygglappar. Obama har idag en nästan oinskränkt makt över USA. Alla knäfaller likt fallande käglor framför hans fötter. Den sittande presidenten Paul von Hindenburg utsåg Hitler till Rikskansler, förvisso efter starka påtryckningar. Bush är så ödmjuk mot Obama att man undrar om han fått en tegelsten i huvudet. Nu har emellertid Obama en större majoritet än vad Hitler hade men ändå, när folket ger all tillit och resurser i någons händer kan ingenting för stunden stoppa det skenande godståget. Det är bara att hålla tummarna att det går åt ”rätt” håll.
Varför Hitler och Obama valt sina olika ståndpunkter beror på hur man skuldbelägger sin omvärld. Hitler lade all skuld på de styrande och/eller judarna som skulle ”utrotas”. Obama i sin tur skuldbelägger egentligen de abstrakta ”system” som man skall ”förändra”, men visst har han även utmålat Bush till syndabock många gånger. För folkets spelar det egentligen inte så stor roll förutom att det måste vara ett motsattsförhållande till det som redan varit då motstånd lättast byggs upp av en ytterlighet. I tjugo- och trettiotalets Tyskland växte motståndet upp utifrån en fullständig förnedrande kapitulation, i dagens USA har motståndet uppkommit ur alla år av krigshets. Detta resonemang blir ju högst förenklat men om man skall ta sig upp på högre abstraktionsnivåer så blir det schematiskt.
Även på organisationsnivå handlar det om ”positiv anda” och ”kreativ miljö” som skapar ”framgångsrika företag”. För vilken företagsledare eller aktieägare skulle inte vilja att alla satt på kick-offen och skrek: ”Ja, vi kan!” eller ”Medarbetare, företaget och VD:n framför allt!”. Ett bra exempel är när Apple introducerarde Iphone eller som i filmen nedan; Iphone 3G. Iphone-hypen är skapad genom känslomässig identifikation av grupptillhörighet och i slutändan – den egna självbilden.
Det blir lite lustigt i sammanhanget när man säger att man väljer just Iphone genom det ”fria valet” när man i själva verket inte har någon som helst kontroll över de känslor reklam och propaganda triggar.
Jag satt på en föreläsning av och med Jörgen Johansen för ett tag sedan. Jörgen är en gammal aktivist och polemiker som har tendens att måla upp samtiden i en ganska svartvit beskrivning (även om han inte tycker så själv alltid). Hans fem timmars monolog var förvisso ganska underhållande men av förekommande anledning inte speciellt nyanserad. Bland annat drog han slutsatsen att USA nu drar sin sista suck då alla gamla imperier genom historien alltid tiden före den stora kollapsen får ett gallopperande budgetunderskott som man försöker ”balansera upp” genom att öka den militära närvaron i omvärlden. Det låter ju lite som sunt bondförnuft men jag tror att dessa typer av företeelser är lite mer komplexa än så. En sak är ju att se på schematiska och övergripande mönster för att förstå sammanhang, men att dra slutsatser utifrån dessa mönster om vad som komma skall är en helt annan sak. Efteråt tänkte jag just tanken att man nog inte skall underskatta USA:s förmåga att anpassa sig till sin omvärld och därför ser jag tiden framöver som oerhört intressant och hoppas ärligt talat att USA som nation även i framtiden skall fungera som kreativ generator för resten av världen. Vad Jörgen Johansen hoppas och önskar är ju ganska uppenbart och liknar mest Hitlers skuldbelägg och hat än Obamas dito, även om de inte råkar ha samma ståndpunkter.
Till dem som inte sett hela Barrak Obamas lysande vinnartal rekommenderar jag nedan video. Under några valda Hitlertal under trettiotalet. Bägge triggar samma mekanismer och känslor i den biologiska kroppen, skillnaderna ligger bara på kognitionsnivå.
Jag har även tagit med McCains förlorartal, inte för att det var så strålande retoriskt utan för att det kändes ovanligt ärligt och ödmjukt och tycker därför han är värd en liten minnesruna här.
Jamen, det var väl kul, att Barack Obama tog hem segern till slut. Alternativet med en president som inte skulle ha en överdrivet lång väg till en åldersrelaterad hjärtinfarkt och där arvtagerskan hette Sarah Pallin, var kanske inte det optimala för en ljusnande och hoppfull framtid för landet i väster.
Martin Jönson uppmanar alla framtida politiska kampanjmakare att ”….se till att utnyttja de digitala nätverken” så väl som Obamakampanjen lyckats med. Därefter pekar han på Mona Sahlins försök att göra detta. Jag tycker Monas YouTube-video talar för sig själv utan kommentar.
Angående mitt inlägg om Jörg Haider så kan man kanske tycka att det var både infantilt och otrevligt men jag var helt enkelt ärlig och visade vad jag kände. Jag tror att det är många som inombords drar på mungiporna om detta men rättar sig ledet och uttalar sig helt annorlunda (politisk/social korrekthet?) vilket jag har full förståelse för. Att det finns nyanser och annorlunda synvinklar än mina ”invektiv” om Jörg Haiders politik kan jag mycket väl tänka mig men för mig kommer hans idéer ändå ligga så nära nationalsocialistiska tankegångar det går utan att kalla sig nazist.
Enligt Nyheter 24 var han inte bara alkoholmissbrukare utan även kokainist och pederast. Men det har naturligtvis ingen som helst relevans.
No relevance.
Och ja, jag har rensat alla “invektiv” om mig här på bloggen, här för jag min egen partilinje. Sic!
Tillägg: Fler bilder som inte har någon som helst relevans.
Jörg Haiders föräldrar var aktiva nazister under andra världskriget, vilket de också straffades för efter kriget enligt Wikipedia. Om det var detta som gjorde honom till den främlingsfientliga, intoleranta och nationalistiska högerpopulisten är svårt att svara på men sannolikheten är nog ganska hög.
Man skall inte känna njutning när andra far illa eller mår dåligt. Man skall heller inte gotta sig i annans död eller förnedrande eftermäle. Men ärligt talat har jag väldigt svårt att inte visa förnöjsamhet när denna präktiga, intoleranta, revlevnadsfascistoida och högerradikala relik från tyskt 30-tal kör ihjäl sig, dyngrak med 1,8 promille i blodetdirekt från en gaybar, vilket är långt från en ärofylld död.
Ola Larsmo var på OBS! P1 idag och gav lyssnarna några fina svängar angående det kvasiintellektuella tjatet om ”gammelmedier” och ”web 2.0″. Han konstaterar att de ”nya” digitala medierna är alldeles för lika de gamla medierna för att kunna kalla sig nya som skall ersätta det gamla.
De som sitter där i sina elfenbenstorn och skriver om det revolutionära bloggandet vet antagligen inte ens vem Marshall Mcluhan är, men det bryr de sig knappast om. Bloggandet är till stora delar en värre variant av kvällstidningspandemoniumet, helt fritt från källkritiska perspektiv samt mest ett hopkok av tyckande och hörsägen.
Ibland hittar man de där små nischade universitetsuppsatserna, i ämnen som man helst hoppas att ingen student ens skulle tänka tanken att skriva. Förr hamnade de i en låda långt ner i källaren under institutionen men idag genom digitala medier och Internet finns alltid något spår kvar. Mitt bidrag här är att förstärka detta digitala spår för en sådan här uppsats får inte glömmas bort.
Jag beundrar inte bara uppsatsskrivaren som ger sig in på området som sådant med oblyga ögon, utan även handledare och opponent som verkligen måste lägga känslor och förutfattade meningar på hyllan och strikt hålla sig till rationella tankegångar och argument. Inte nog med att ämnet avhandlas i en C-uppsats utan skribenten benar vidare i en D-uppsats i samma fina anda några år senare. Var så goda och trevlig läsning!
Will Ferrell kan vara rätt kul ibland, det här var dock roligare än vanligt. Har svårt att inte se om det om och om igen. Vad som egentligen är roligt vet jag inte riktigt, kanske bara för att han försöker hålla ett korrekt yttre till en massa dumheter som verkar ha en ‘viss‘ signifikans….
”Wow, 464 other people have that name, that’s very specific.” Det är ju bara för bra!
Efter första världskriget kände sig folket (”folket” får här stå för den population av tyska människor som bar fram Hitler -32) förrådda av den sittande regeringen. Genom vinklad krigspropaganda till folket hade man ingivit hopp om att kriget låg till tysklands favör. När sedan regeringen, strax efter 
I detta läge var Barack Obamas ankomst tämligen vältajmad. All denna latenta och underliggande kraft för att återupprätta nationens självbild och stolta nationalistiska tradition – direkt kopplad till varje amerikans personliga självbild – samlar han skickligt och vant upp i enkel och knivskarp retorik som träffar varje amerikan mitt i hjärtat, känslans medelpunkt. Genom tro och hopp om förändring skall nya arbeten skapas, ansvariga som försatt landet i det enorma skuldberget ges mindre utrymme (kväsas) och USA:s anseende i världen återupprättas. Eller något förenklat; Yes, we can!
No relevance.
No relevance.
No relevance.
No relevance.
