Dynamiskt skytte – praktiskt för vadå?

Snart är det två månader sen Anders Behring Breivik gick bärsärk med en halvautomatisk Ruger Mini-14 och en lika halvautomatisk Glock. En debatt följde huruvida relevant det var att ge ut licens för dessa vapen överhuvudtaget. I Sverige är förvisso detta halvautomatiska gevär inte tillåten för jakt men ändå har polisen gett ut 54 licenser för just Ruger Mini-14.

För att få licens på en halvautomatisk pistol av modell Glock 17/19 krävs att man varit aktivt medlem i en godkänd skytteförening i minst sex månader. Skytteföreningen skall även bedriva skytte med den vapentyp som licensen avser. Glock 17 är originalet och modell 19 är den mer kompakta varianten som sägs vara det mest sålda vapnet i USA. I USA används den mest som “självförsvar” medan den i Sverige tydligen mest användas för att skjuta prick med, så kallat sportskytte.

Klassikern.

Sportskytte är en av världens största idrotter sett till antalet utövare och det finns fyra grenar – pistol, gevär, viltmål och lerduveskytte. I sportskytte används oftast finare kalibrar där luftpistoler och luftgevär tillhör de största största grenarna och där man vanligast använder speciellt framtagna vapen för ändamålet. Målet är att tävla och skjuta prick, inget annat.

Ytterligare en gren som inte är lika omtalad är praktiskt skytte, eller det lite mer lobbyistiskt korrekta namnet; dynamiskt skytte. Denna form av skytte utvecklades i Kalifornien i början av 50-talet för att öva sig i situationer där man behöver skjuta andra människor, antingen i självförsvar eller polisiära aktioner. Det internationella förbundet The International Practical Shooting Confederation (IPSC) bildades 1976 och är representerat även i Sverige. Det finns idag 30 klubbar som bedriver dynamiskt skytte och ungefär 1500 licenserade skyttar i Sverige.

Den stora skillnaden mellan vanligt sportskytte och dynamiskt skytte är att sportskytte är statiskt – man står still – vilket inte dynamiskt skytte är. Själva grundidén bygger på att man skall röra sig och skjuta olika typer av mål i banor som skall påminna om verkliga hinder som i t.ex stadsmiljö:

“Det är flera mål, rörliga mål, reaktiva mål, straffbelagda icke skjutbara mål och ibland delvis täckta skjutbara mål, hinder, förflyttningar, tävlingstaktik och andra relevanta svårigheter banläggaren kan hitta på bidrar till att hålla de tävlande entusiastiska och åskådarna underhållna.” (Källa)

En nödvändighet för denna typ av skytte är att vapnet är av halvautomatisk modell då man skjuter en mängd skott under kortast möjliga tid, ofta med magasinsbyten i själva tävlingsmomentet. Ett av det vanligaste vapnet i dynamiskt skytte är just Glock-modellerna, eller snarlika dessa, och ett magasin till en Glock rymmer ca 15-17 skott och läsaren kan nog göra sig en ganska bra bild av hur detta skytte går till rent praktiskt. Till skillnad från de finkalibriga specialvapnen i sportskytte är minimikalibern i dynamiskt skytte 9 mm. Målen är av papp eller stål. Ståltavlorna faller vid träff och papptavlorna har tre träffzoner som är utformade efter en mänsklig torso där högre poäng ges när man träffar de delar som troligen skulle ge en dödlig utgång.

IPSC Paper Targets

Det är svårt att beskriva denna “sport” utan att göra jämförelsen att skjuta ihjäl en stor mängd människor på kortast möjliga tid i urban miljö, åtminstone är det ofrånkomligt att det är denna färdighet man tränas till – rent praktiskt. Att dessutom adrenalin är en av de drivande ingredienserna är minst sagt uppenbart. Det går säkert mycket bra att rationalisera bort dessa tydliga likheter i att tränas skjuta andra människor men faktum kvarstår – hur nödvändig är denna “sport” i ett humanistiskt föregångsland som Sverige, ens för poliser?

Det finns mängder av filmer och information om dynamiskt skytte, det är inte precis någon dold företeelse, förvånansvärt nog. Filmen nedan är ett belysande exempel.