Dieter Meier, Kjell Alinge och far

Dieter Meier är en av de kreativa i den schweiziska duon Yello, den andre heter Boris Blank. Jag lyssnade på dem första gången runt 83-84 en natt på landet. Jag hade gått och lagt mig och Kjell Alinge softade ut sitt ”Äventyret fortsätter….” i nattradions på P3 – Eldorado. Jag låg där i sängen med en radiobandspelare under täcket med lyset släckt, det var nämligen inte så bra om mamma och pappa hörde att jag inte sov. Och så kom den, Lost Again, malande med sina tunga monotoma basrytmer. Jag blev helt betagen.

Åren följde och jag skaffade allt de hade släppt och vidare släppte. Fantastiska inspelningar och fantastiska remixer som jag äger än idag. Deras ofta annars mycket tunga rytmer och mörka anslag i musiken balanserades upp med den glättiga, kitschiga och dadaistiska syn på livet genom texter och bildspråk (bl.a. videos). Men under ytan, bakom orden, fanns även allvaret – det där som musiken visade mer explicit.

Yello har släppt skivor ända fram till dags datum men visst, ingenting går upp mot skivorna Solid Pleasure, Claro Que Sí, You Gotta Say Yes to Another Excess, Stella och sist, men inte minst; liven från Roxy, New York (som jag hittade som video på en torrent häromsistens!). De har definitivt visat var skåpet skall stå för mycket av dagens elektroniska musik.

Dieter Meier är Yellos förgrundsfigur och en allkonstnär inom musik, konst och litteratur. Det jag inte visste var att han har lagt ut all sin produktion på nätet på dietermeier.com. Jag satt i flera timmar och gick igenom alla hans år. För den som orkar förkovra sig rekommenderar jag följande axplock av år och produktionstitlar:

1972 (film & video) ”My Grandparents”
1978 (music) ”Cry for fame” och ”Jim for tango”
1989 (music) ”Of course I’m lying” (ett fint exempel på Yello-video)
1991 (music) ”Who´s gone” (ytterligare ett underbart exempel på deras dekor och kostym)
2005 (picture) ”As time goes by”

Av någon anledning har även min 37 år äldre far alltid gillat Yello. Jag har faktiskt ingen naturlig förklaring till detta, då han normalt bara lyssnar på klassisk musik. Ett mysterium, höljt i dunkel.

Summa sumarum: Tack, Kjell Alinge!

Läs även andra bloggares åsikter om yello, dieter meier, boris blank, kjell alinge, eldorado, äventyret fortsätter